Vita, vackra vinterland
står brud
i blåa skymningstimman
Sakta
dag och natt förenas
Jord och himmel smälter samman:
Blir till Ett
Att betrakta vinterns bleka solnedgång och se trädens siluetter mot den sakta mörknande himlen.
Att stå stilla och se de blå skuggorna som de nakna träden kastar mot den vita snön innan allt sakta övergår i dunkelblått. Att se skymningstimmen övergå i tussmörkret, innan allt blir svart, och stjärnorna börjar synas på himlen. Att lyssna till tystnaden, att lyssna inåt. Att bli ett med naturen. Att leva i nuet och glömma sig själv. Att kura skymning och fylla sig med ro och harmoni.
I Norden fanns innan industrialiseringen en gammal tradition, som idag är mer eller mindre
utdöd. Man har inte nämnvärt noterat att den fallit i glömska, fastän den var en så naturlig del av vår gamla bondekultur. Skymningstimmen var en tid av tystnad och ro, innan andra sysslor tog vid. Vid sommarmörkningen kunde man gå en kvällspromenad under tystnad, se på naturens skönhet och lyssna till de naturliga ljuden runt omkring. Sinnena renades och skärptes.
Under vintermörkningen satt man i tystnad inomhus och upplevde hur solen sakta gick ned och skymningen föll. Kanske brann ett vaxljus eller en fotogenlampa, kanske en brasa i spisen.
Känslan av lugn och ro gav trygghet och samhörighet. I halvmörkret och det fladdrande skenet var det svårt att se sina släktingar och vänner. Istället dök minnen, tankar och insikter upp inom en.
Om någon av de äldre bröt tystnaden, handlade det endast om djupare saker i livet.
Det är vackrast när det skymmer
Av Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden
över markens hus.
Det är vackrast när det skymmer.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt ska tagas från mig,
Inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
Ensam utan spår.
Traditionen att sitta stilla och samla sina tankar vid skymningen finns också hos andra folk i
världen. Indianerna talade t ex om ”att resa till den store Anden och lyssna”. I Indien finns det speciell musik för gryningen och skymningen, olika ragas, som spelas för att väcka speciell stämning för harmoni och eftertanke.
Man kan likna ”kura skymning” med dagens utövande av mindfulness, medveten sinnesnärvaro.
Mindfulness är egentligen en uråldrig metod för att skapa närvaro i stunden och balans i livet.
Vi går miste om nuet genom att drömma och planera framåt eller oroa oss och gräma oss för skeenden i det förflutna. Genom att lära sig att fästa uppmärksamhet på vad som händer just nu och acceptera sig själv kan man minska stress, höga prestationskrav och svag självkänsla och istället samla kraft och energi.
Skymningstimman- ljus och mörker, dag och natt, vänster och höger hjärnhalva. Genom att mäta hjärnvågorna när avspänningen äger rum, kan man finna att dessa sakta kan ändra sig från beta- till alfavågor. Medvetandet expanderar, stressen minskar och ny kreativ energi sätter igång att flöda. Man når djup avslappning, men inte meditationsnivå, även om vägen är öppen till djupare medvetandetillstånd.
Text: Kersti Wistrand
Tack Kersti för en så vacker, konstnärlig och poetisk text. Delar den på Facebook. Önskar dig en God Jul.
Tack för de värmande orden och en God Jul tillbaka!
Vill man lyssna till Pär Lagerkvists egen uppläsning av dikten ovan, kan man klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=FdhNVOzlG88
För den intresserade vill jag också passa på att hänvisa till en inspirerande artikel i yogatidskriften Bindu: http://www.yoga.se/Artiklar/Alla-nummer-av-Bindu/Bindu-4/Skymningstimman-tid-att-vara
Vyerna ovan visar Närkeslätten och det vackra gamla torpet ligger i Hörsta i Närke, där min vän Sten från Lappland, ofta brukar kura skymning under regnfria sommarkvällar/nätter, sittande ensam vid en tänd brasa på gårdsplanen framför torpet, betraktande hur himlavalvets stjärnor tänds en efter en.
En annan av mina vänner, 100-åriga Anna-Lisa Söderström i Västerås, berättar ett minne från sin barndom runt 1918. Hennes mor brukade vid skymningen ta henne till fönstret i stadslägenheten. Det var mörkt inomhus och de satt och kurade skymning och såg mörkret sakta falla utomhus. Så kom lykttändaren gående och tände den ena gaslyktan efter den andra. Till sin hjälp hade han en lång käpp med krok, som han förde upp i lyktan. Det var mycket stämningsfullt. När lykttändaren hade passerat tände Anna-Lisas mor fotogenlampan och man övergick till andra sysslor. Oftast satt man i inomhusmörker när man kurade skymning.
Från en av mina vänner i Ryssland har jag fått en kommentar. Dmitri Spivak berättar att Carlos Castaneda skrev i en av sina böcker att ‘Twilight is the crack between the worlds”. Tack för den upplysningen, Dmitri!
När jag var liten kurade jag skymning med min mormors föräldrar. De bodde på övervåningen och mormor och morfar bodde på undervåningen.
Jag var inte gammal. Kanske 5 år eller så och sprang upp som ett jehu till gammelmormor och gammelmorfar, och där satt de, i halvmörker.
Jag har tänkt på det efteråt, jag störde dem säkert, med mitt livliga sätt, men de lugnade ner mig, och efter en stund satt även jag där i skymningen.
Det var mysigt, jag kommer ihåg det än idag, men jag kommer inte ihåg om jag orkade sitta där tills det var klart.
Men i alla år har jag kommit ihåg friden jag kände, när jag satt hos dem.
Gammelmormor och Gammelmorfar var födda på 1800 talet och hade varit bönder innan de flyttade in till Norrtälje och jag tror att de ofta satt och kurade skymning. De levde mera i nuet, där uppe i sin lägenhet, än vad folk i allmänhet gör idag.
Det låter härligt det du skriver, Kersti.
En mera realistisk beskrivning av begreppet ”kura skymning” hittar du t.ex här:
https://www.sydved.se/aktuellt/inspiration/kultur-och-historia/kura-skymning-i-vinter