Lárus Ýmir Óskarsson, född 1 mars 1949 i Reykjavik, Island, är en isländsk film och TV-regissör som är mest känd i Sverige för Längtans blåa blomma 1998 med kända svenska skådespelare som Eva Röse och Marika Lagercrantz och långfilmen Den Frusna Leoparden 1986 med bland annat Peter Stormare och Joakim Thåström.
Lárus Ýmir Óskarsson
Kring 2000 flyttade Lárus tillbaka till Island där han kom att engagera sig för återuppbygga det isländska samhället efter den svåra ekonomiska krisen.
Så här berättar Lárus:
–Vi var en grupp som började träffas efter krisen. Vi tyckte inte om det vi såg på Island – situationen var ingalunda hållbar, många var arga och paranoida, man rev ned och byggde inte upp.
Det var på vårkanten 2009 och vi hade likartade tankegångar om vad som nu behövde göras.
Vi var 9 personer som träffades inklusive miljöministern. Vår ide var att vi skulle genomföra en nationell samling ”Thodfundurinn” och vi valde namnet Myrstacken/Maurathufa för vår lilla förening. Det handlade för oss om att locka fram folkets visdom. Man kan likna det vid en myrstack i skogen som ligger nära en älv. Kanterna runt älven eroderas och älven kommer närmare myrstacken som börjar förflytta sig från den hotande älven. Det är ingen general som leder arbetet. Ingen av myrorna har en aning. Men myrstacken vet – och den handlar. Det finns en visdom i myrstacken som gör att alla tillsammans förenas i en gemensam riktning.
Thodfundurinn (The National Assembly/Nationell samling) ville samla ett statistiskt urval från hela folket, boplats, ålder, kön yrkesgrupper, företagare, myndighetsfolk, landets ledare, kallades samman till ett möte i en idrottshall. Mötet genomfördes utan formellt ledarskap och utan styrande agenda. Alla satt vid runda bord och ett system såg till att allas synpunkter kom till tals. Thodfundurinn fick stort genomslag och uppskattades på alla nivåer i samhället. Många liknande stora och små möten hölls på andra håll.
Ett år senare genomfördes ett liknande möte som det första, nu med över tusen deltagare och nu var riksdagen (Altingets) värd. Islänningarna hade länge och gång på gång försökt få till stånd en ny grundlag. Alla försök hade strandat på att de politiska partierna aldrig kunde bli sams. Nu skulle man försöka att genomföra uppgiften i enlighet med en brett upplagd demokratisk princip. Det första steget var en ny National assembly, som tre av ”myrorna” designade.
Återigen byggde det på ett urval av det isländska folket. Fortsättningsvis folkvaldes en 25-manna grupp av människor från olika håll i samhället, folk med alla tänkbara politiska färger från de rödaste till de blåaste.
De 25 bestämde sig för att arbeta helt öppet. Deras kommunikation kunde ses ”live” på nätet. Alla utkast lades ut för allmän diskussion innan de skrevs om till färdiga förslag. Tusentals människor satt hemma och kommenterade och tyckte. Det utmynnande i ett konkret förslag till ny grundlag, som alla 25 ledamöter ställde sig enhälligt bakom.
–Deras sätt att arbeta visar att vi kan lyfta oss själva från käbblet och tuppfäktningen när vi sätter den andre före oss själva, och inte tänker mest på att bli omvald. När samhället och människorna blir viktigare än den egna positionen så kan man göra gott för alla.
Världen är perfekt som den är, den kan inte vara på något annat sätt, allt är som det ska, men varje morgon måste vi upp, var och en och slita som ett djur för att göra den bättre.
Läs den kompletta artikeln på NewsVoice
Av Börje Peratt 2012-04-23
2013-01-28
Domstol: Island bröt inte mot bankdirektiven.
Fin läsning som väcker stort hopp tycker jag. Sättet att attackera problemen verkar ha gjort verkan på ett effektivt och praktiskt sätt. Kan man inte göra liknande försök i Sverige med banker, arbetslöshet, vård och skola också 🙂
Ja Ruben, Tänk om Grekland som hamnade i motsvarande situation som Island tog tillvara på denna demokratiska idé och försökte sig på en nationell samling. Man har ju trots allt ”uppfunnit” demokratin.
Jag tycker det var en bra idé ifall Grekland kunde pröva ett liknande experiment. Det kan vara snabbaste hållbara vägen ur krisen, när folk frivilligt och medvetet börjar dra åt samma håll.
Hoppas det snart visas upp någon studie eller dokumentär om arbetet på Island.
”Kring 2000 flyttade Lárus tillbaka till Island där han kom att engagera sig för återuppbygga det isländska samhället efter den svåra ekonomiska krisen.”
Det gick ju rätt bra – som jag ser det.
Domstol: Island bröt inte mot bankdirektiven
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5424303