Enligt Platon ska ön Atlantis ha legat bortom Herakles Stoder, dvs bortom landmassorna i Gibraltar sund, och ha varit det mest kulturellt och andligt högtstående och mäktigaste riket på jorden under sin tid. Dess invånare blev dock med tiden allt mer materialistiska, maktlystna och giriga och bestraffades slutligen av gudarna. Ön drabbades av jordbävningar och uppslukades av havet. Myt eller verklighet?
TEXT: KERSTI WISTRAND
Den grekiske filosofen Platon (427 – 347 f.Kr.) nedtecknade två dialoger, Timaios och Kritias, om den paradislika ön Atlantis som sades ha gått under i en naturkatastrof 9 000 år före Platons tid. (1)
Han hade fått berättelsen från Kritias den yngre, som fått den från Kritias den äldre, som hört den från den grekiske statsmannen Solon, som i sin tur hört den från en präst vid Neithtemplet i den egyptiska staden Sais.
Platons berättelse om Atlantis
Platsen angavs ligga någonstans i Atlanten väster om ”Herkules stoder”, dagens Gibraltar sund. Klimatet var gott, växtligheten frodig med väldoftande örter och söta exotiska frukter. Stora skogar växte där samt källor med livgivande vatten. Där fanns ovanliga guldglänsande metaller i berggrunden som var svart, vit och röd. I norr var höga berg och nedanför dessa en slätt på 540×360 km. Landet var fredligt och ägnade sig åt jordbruk, boskapsskötsel och fiske, men man hade även ett visst antal krigare för att försvara sig. Imperiet sträckte sig över nio andra öar och omfattade även landområden bort till Libyen och etruskiska riket i nuvarande Italien.
På huvudön nedanför bergen låg den fantastiska huvudstaden uppbyggd i form av tre ringar med vallar med vatten emellan och kanaler som sträckte sig ned mot havet. Måtten var angivna av Platon. I mitten låg det kungliga palatset och ett tempel där Poseidon bodde och styrde riket. Kulturen var hög med stora kunskaper i matematik, geometri, skeppsbyggnadskonst och arkitektur.
Invånarna levde ett andligt liv. Man hade idrottsarenor och idkade sporter. I templen förekom tjuroffer, men så småningom blev människorna allt mer materialistiska, maktlystna och giriga. Nio tusen år före Solons tid förde de krig mot Aten, men besegrades. Till följd av sin maktlystnad bestraffades de. Ön drabbades av jordbävningar och uppslukades av havet genom en tsunami. Under ett enda dygn förstördes hela civilisationen och människorna gick under.
Saga eller verklighet?
Jämte de bibliska berättelserna är Atlantis den berättelse som fängslat människorna i Västerlandet mest under historiens gång. Men är det frågan om en diktad myt om ett förlorat paradis eller bygger den på en historiskt sann verklighet?
Som diktad myt betraktad talar berättelsen direkt till vårt omedvetna skikt av psyket: det förlorade paradiset – vår tidigaste barndom i symbios med modern, en symbios som med nödvändighet upphörde i vår vidare utveckling till vuxen person. Eller om man önskar se till det historiskt: transpersonella minnesfragment av olika kulturers uppgång och fall. – En sådan berättelse som Atlantis har därför stor bärighet. Den tilltalar och sprids av lyssnarna.
Företrädare för Atlantis som en saga har flera argument. Platon är ensam om denna berättelse. Varken Herodotos, historieskrivningens fader, Homeros eller Hesiodos nämner Atlantis. Tio tusen år före Platon fanns varken Aten som stad eller rike, men man kan fråga sig om årets längd var kortare på Platons tid.
Atlantis bär alla spår av att vara en stad liknande Aten. Båda städerna genomsyrades av geometrisk inriktning i uppbyggnaden. Den grekiske havsguden Poseidon dyrkades där. Likaså omnämner Platon tjuroffer och idrottsplatser. Platon har i sitt diktande om Atlantis ett syfte. Han vill föra fram ett moraliskt budskap. Det lönar sig att vara dygdig. De omoraliska straffas med undergång av gudarna. ”Väl så troligt att det rör sig om en helt fiktiv berättelse med syfte att förhärliga urathenarnas moral”, skriver Sture Linnér och Jan-Öjvind Swahn (2). De menar även att Platon kan fångat upp drag om t.ex. vulkanutbrottet på Thera (Santorina) norr om Kreta.
Arkeologernas tankar har gått till den 3000 år gamla staden Troja som Homeros (600-talet f.Kr.) diktade om i Illiaden. Man trodde att det rörde sig om en saga, men den tyske arkeologen Heinrich Schliemann utgick från alla de fakta som Homeros gav om stadens läge och lyckades under senare delen av 1800-talet gräva ut staden Troja på Turkiets västkust.(3) Så kanske går även den sjunkna staden Atlantis med alla sina exakta måttangivelser att finna?
Många är de amatörforskare och arkeologer som under tidens gång har försökt följa Platons anvisningar för att finna den försvunna ön Atlantis. Några efterforskningar kommer att redovisas i del II i följande artikel.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. http://classics.mit.edu/Plato/timaeus.html samt http://www.sacred-texts.com/atl/critias.txt
2. ”Atlantis”, Nationalencyklopedin, band II, 1990.
3. Fokus uppslagsbok, Almqvist & Wiksell, 1970.
