24 augusti, 2017

Lars Lerin och Lofotenakvareller

 

 

STOCKHOLM 2008-10-02
Lars Lerin, konstnär
Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX

I Karlstad finns Lars Lerins konsthall med bl.a. akvareller från hans tolv år på Lofoten dit han inspirerades att resa genom lofotenkonstnären Gunnar Bergs (1863–1893) tavlor och Pelle Molins (1864–1896) texter. Kersti Wistrand har i sommar besökt såväl konstmuseet som Lofoten och delger här sina intryck.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den folkkäre värmlandskonstnären Lars Lerin är en ljusets mästare och räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Under tolv kreativa år levde han i Svolvaer på nordnorska Lofoten. Tiden där utvecklade honom som konstnär och hans tavlor därifrån är mycket uppskattade. Många av dem finns att se i hans konsthall Sandgrund i Karlstad, där maken Manoel ”Junior” Marques Lerin är intendent: LÄNK.

Förutom mängder av konstutställningar i Europa och USA har Lars Lerin på eget förlag gett ut över femtio egna böcker med text och bilder över sin konst. Han har även deltagit i TV, nu senast med serien ”Vänligen, Lars Lerin”, där han samtalat med olika personer om de vägar som livet kan ta. För detta tilldelades han både Kristallen 2016 som årets TV-personlighet och Kristallen 2016 för Årets livsstilsprogram.

Redan i unga år kom Lars Lerin i kontakt med Gunnar Bergs tavlor och Pelle Molins texter som skildrade den sagolika naturen och ljusets spel över Lofoten i Nordnorge. Han kände sig hemma här och började nu drömma om att en gång få fara dit och pröva sina penslar.

Naturen utanför Svolvaer. Foto: K. Wistrand

Författaren och konstnären Pelle Molin (1864–1896) uttryckte sig i slutet av 1800-talet på följande vis om Lofoten:

”Lofoten! Ja, det är ett herrens under, antingen det står med tindrande fjällspetsar och midnattssol eller dess taggade fjällsamling står upp ur havet en solskensdag om vintern, vit som den vassa tandraden på ett sällsamt vidunder till rovdjur. Det är ett enda stort sagoland, fattigdomens land och rikedomens; ett land av vänhet och fasa, alltid detsamma land, vars namn är titeln på Norges sagoäventyr som fortgått hundraden av år före våra dagar och som ska locka och tjusa dem vilka komma efter oss led för led i långa tider. Där finns ödslighet som pressar ens sinne och väcker längtan bort; där skiner Guds klara sol över skönheter som håller en kvar i ständig växande kärlek till det förunderliga landet. Att vara född där är detsamma som att bära en målare och diktare inom sig om de också icke ge sig tillkänna i skapelsen.” (Ur Ådalens poesi, 1897)

Kabelvåg, en halv mil från Svolvaer. Foto: Kersti Wistrand

Pelle Molin föddes i Ångermanland, levde ett fattigt liv i ständig längtan att få råd att fara till Paris för att studera konst. Det var måla han ville och skrivandet var endast till för brödfödan. Under sina sista år vandrade han till Lofoten för att försöka tjäna pengar till att köpa en skuta med vilken han skulle segla till Paris. Under något år levde han ombord på räddnings- och fiskesköjtar vid Lofoten och arbetade därvid som frilansreporter. Någon Parisresa blev inte av; döden hann upp honom i Bodö. För eftervärlden är ”Ådalens poesi”, mest känd, men Pelle Molin har även målat stämningsfulla tavlor från Nordnorge. [1]
Pelle Molin dog 1896, endast 32 år gammal. Tre år tidigare dog konstnären Gunnar Berg (1863–1893) av cancer, i en ålder av trettio år.

Hamnen i Svolvaer. Gunnar Berg. Wikipedia.

Gunnar Berg är en av Norges mest kända lofotenkonstnärer [2]. Han var född i Svolvaer på Lofoten, men till skillnad från Pelle Molin, uppvuxen i ett hem som gav honom möjligheter till konstnärliga studier i Tyskland. Helst avbildade han vardagslivet på Lofoten under olika årstider: havet, bergen, hamnarna och skeppen. Den unge Lars Lerin tittade på avbildningar av dessa tavlor med dess kontraster av sommar och vinter. Han drömde sig bort till landskapet med spelet mellan ljus och mörker på blanka fjärdar, snöklädda bergstoppar, pittoreska fiskehamnar och vindpinade hus.

Svolvaer i bakgrunden. Foto: K. Wistrand

På 1990-talet förverkligar Lars Lerin den dröm han närt sedan tonåren. Han flyttar till Svolvaer och lever tolv år där med första livskamraten, konstnären Yngve. De målar motiv från Lofoten och utvecklar sin konst i ömsesidigt stöd och uppmuntran: ”De isblå skuggorna, måsarnas flykt, vintermörkret, melankolin, de vita husen, snön, isvidderna, havets svärta, valfångstbåtarna, sommarens musselstrand.” (3)

Lofotenakvarell. Sandgrund, Karlstad. Foto: K. Wistrand

Svolvaer. Sandgrund, Karlstad. Foto: K. Wistrand

Lodräta bergsväggar, snövidder. Lågtryck. Mörker. Vinteröppna vatten och frostnupet gräs. Måsarnas vingslag i skyn. Huskroppar som avtecknar sig. Fasader klättrande på varandra eller ensamt ropande mot betraktaren. Inga människor. Ödslighet och melankoli. Och så ljuset som alltid tycks leta sig fram mot åskådaren. Hoppet i mörkret. En värld som speglar Lars Lerins inre landskap vid denna tid. ”Du vet, ödsligheten bär man med sig”, har han en gång sagt.

Lofotenmålningar. Sandgrund. Foto: K. Wistrand

Ångesten ligger där under ytan och låter sig endast hejdas med hjälp av sprit och tabletter. Lars Lerin blir alkoholförgiftad och kollapsar. Sammanbrottet blir en vändpunkt. Förhållandet tar slut och han återvänder till Värmland. Idag lever han sedan många år i ett kärleksfullt och kreativt äktenskap med den brasilianske dansaren och fotografen Manoel ”Junior” Marques Lerin och liten son, men då och då längtar Lars Lerin tillbaka till Lofoten:

”Jag kan sakna närheten till storhavet, mörkertidens ljuspunkter, vårens svarta snödrivor, alla glada måsar och båtar, allt det blöta och sura, allt det blå, doften av snö. Svolvaerpostei och Vestfjordspaté, macköl och måsägg, blåmusslor i vitvin, nystekta fiskekakor, sommarens första sejbiff. Och Petteröes Ekstra Mild.” [3]

Under 2018 är Lars Lerin utställare på Liljevalchs i Stockholm. Här kan du se en video där Lars Lerin intervjuas i sitt hem i Hammarö i Värmland: LÄNK och blir han intervjuad av Skavlan: LÄNK
Du som bor i Sverige kan se denna video K-Special (2001) från Lars Lerins tid på Lofoten: LÄNK

Kersti Wistrand

Referenser:

  1. http://www.allehanda.se/kultur/konstnaren-pelle-molin-och-hans-eviga-langtan
  2. http://runeberg.org/adalen/0160.html och https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Berg_(m%C3%A5lare
  3. http://www.bokus.com/bok/9789127116610/mellan-husen-bilder-fran-lofoten/
About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: