På världsutställningen i New York 1939 användes dalahästen för första gången som symbol för Sverige. I den svenska paviljongen ställdes en tre meter hög dalahäst ut och blev snabbt världskänd.
Kersti Wistrand ger här en betraktelse i två delar över dalahästens historia och hästens plats i mytologin.
TEXT: Kersti Wistrand
På väg upp till Sälen för en skidsemester strax efter nyår, bilar familjen Spivak, mina vänner från Ryssland, och jag förbi världens största dalahäst i Avesta, varvid följande samtal utspelar sig:
– Åh, solgudens häst! Så stor den är! utbrister tonårsdottern Nonna och pekar förtjust på hästen.
– Nej, men… det måste vara ett missförstånd! Den hästen har ingenting med en solgud att göra, svarar jag.
– Jo, jag känner en man som forskat om detta hemma i Ryssland, svarar Nonnas far och fortsätter:
– Jag vill minnas att jag själv har gamla anteckningar från mina universitetsstudier om att det finns en rak linje från indoeuropéernas religion till gamla tiders religion i Norden då solen drogs av hästar på en förgylld vagn och sedan hela vägen fram till dalahästen. Därifrån har den sitt ursprung, vad jag minns, men jag måste titta på mina gamla anteckningar för säkerhets skull. Det är i alla fall så jag har lärt min dotter!
Min gode vän Dmitri Spivak är professor och medlem i Ryska vetenskapsakademin och har djupa kunskaper, men detta i all ära?! Kunde det verkligen finnas samband? Och varför var det i så fall inte allmänt känt i Sverige? Eftersom jag aldrig någonsin hört talas om detta samband beslöt jag mig för att -när jag kom hem- undersöka dalahästens historia, så långt det nu gick.
Hästen har länge varit ett viktigt djur i människans historia. Den anses ha sitt urhem i Asien och kom till Sverige för högst 4 000 år sedan och står symbol för styrka, uthållighet, mod, trofasthet, värdighet och vishet. I Dalarna var hästen viktig både i jordbruket, vid skogsarbetet samt på väg till fäboden, kyrkan och kvarnen.
Tillverkningen av dalahästar
Ingen vet när den första dalahästen täljdes. Merparten av de artiklar jag funnit på nätet, menar att hästarna snidades som leksaker åt barnen och troligen blev till ved när barnen slitit ut dem. Klart är dock att den som har en hundraårig häst i sin ägo, kan räkna med stor utdelning. Nyligen såg jag en gammal häst med avskavda färger i fönstret hos en antikaffär vid Östermalmstorg. Den såldes för 17 000 kronor.
Dalahäst från 1800-talet, 23 cm hög, klubbad för 52 500 kr på konstauktion.
De äldsta kända hästarna målades fläckiga i svart, vitt och blått [1]. Under 1770-talet uppstod det speciella kurbitsmåleriet.Troligtvis började man bemåla hästarna med rosor under 1840-talet. I Nusnäs utanför Mora började man såga till dem efter en mall 1928, då bröderna Nils och Jannes Olsson tog ett lån på 400 kronor för att köpa en egen bandsåg. Pojkarna var bara 13 och 15 år. Familjen var fattig och deras mor grät och undrade hur de skulle kunna klara av detta stora lån, men pojkarna var nitiska och lyckades bra med mallar, blandade färger och penslar, som de själva tillverkade av ekorrhår.
Först på 1930-talet började man måla trähästarna med den billigare färgen orange. Året efter världsutställningen i New York kom tillverkningen i gång på allvar. Idag tillverkas och exporteras cirka 200 000 dalahästar årligen. Dalahästen har blivit ett internationellt varumärke lika känt som IKEA och Volvo.
Den äldsta bevarade dalahästen
Som så mycket annat har dalahästens historik varit dålig dokumenterad eller helt enkelt gått förlorad inte minst beroende på kyrkans motstånd. För tre hundra år sedan förbjöd Svenska kyrkan folkmusik spelad på fiol. Det var nämligen djävulen eller näcken som lärde ut polskor och dylikt till spelmännen. Därför slogs många fioler sönder och samman och brändes på bål både i Dalarna och i Hälsingland. Personligen undrar jag om inte motsvarande hände med en del dalahästar, när jag på nätet tar del av följande gamla trähästhistorik.
Äldsta belägget för dalahästen är en långsmal, sliten häst med lång hals och hög manke. Den finns att bese på Dalarnas museum i Falun. Vid en bondauktion i Malung ropades en kista in någon gång på 1930-talet, eftersom den uppvisade rester av ett vackert måleri från sekelskiftet runt 1800. Först vid ett arvsskifte på 1950-talet öppnades den. Allt rensades bort utom nyss nämnda häst och en tveeggad trästav. Med hjälp av C 14-dateringsmetoden fann man att hästen var tillverkad ca 1560, samma år som Gustav Vasa dog.
Professor Dick Harrison i Lund har frågat sig vad denna ”skattekista” kunde ha använts till. En hypotes är att det kunde ha rört sig om magisk användning [2].
1669 halshöggs och brändes ett stort antal ”häxor” både i Mora och Falun. Häxkommissionens prost hette Elavus André Skragge och denne prost ansåg att de förmenta häxorna nyttjat bjäror [4], dvs magiska väsen, som de använt för att tjuvmjölka grannens kor. Korna gav då ingen mjölk till sin riktige ägare, eftersom häxorna stulit den med hjälp av sin bjära. Enligt prosten var bjärorna i detta fall i en katts storlek och tre till antalet: en vit, en röd och en svart. Enligt länsmannen bestod de av ”små hästar” och djävulen själv hade delat ut dem till barn, som häxorna tagit med till Blåkulla!
Det äldsta skriftliga belägget för dalahästen
Att kyrkan var avogt inställd till allt vad dalahästar hette, är västeråsbiskopen Johannes Rubeckius´ handskrift från 1624 bevis för. Delar av Dalarna lyder under Västerås stift. Varje höst var det en stor marknad vid Stora torget i staden och dit kom även dalmasarna, som gick långa sträckor för att finna arbeten eller sälja egnatillverkade varor. Med dalahästen som betalning köpte de sig ofta mat och husrum på väg till marknaderna. Deras trähästar fördömes emellertid storligen av biskopen tillika med ”annat bjäfs som kort, tärningar, spelpipor och älskogsvisor, vilka leder till synd och ogudaktighet.” Han kallar dem vidare för ”elakt och fördärvat gods, som de redliga ibland hedningarna vetat vara orätt.”[2] [3]
Även om trähästarna inte togs i förvar och brändes, så framgår det klart och tydligt ett kyrkligt avståndstagande från dalahästen.
Varför denna kyrkliga misstro mot dalahästen? Solgudens eller djävulens häst? Vad kan ha gått förlorat i dalahästens historia, när kristendomen och kyrkan utplånade de gamla spåren i historien? I följande artikel, del II om dalahästens historia, gör jag ett försöka att reda ut religionshistorien och finna den felande länken om hur vi i forna tider såg på hästen och vad som kan ha hänt.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Historiken om dalahästen är delvis hämtad från artikeln Dalahästen i nytt ljus, av Anna Lefvert, GP, 31 januari, 2012 (http://www.gp.se/bostad/1.825560-dalahastens-historia-i-nytt-ljus ), som i sin tur hämtat det från Staffan Haegermarks bok Dalahästens vagga – en samlares dröm, 2011.
2. 2.SvD Kultur 13 sept. 2013, http://blog.svd.se/historia/2013/09/15/den-aldsta-dalahasten/ samt Harrison, Dick och Katarina, 101 föremål ur Sveriges historia, 2013. Norstedts förlag.
3. http://www.grannas.com/mainframe.php?page=hurgammal
4. En bjära var ett trolldomsväsen som häxan tillverkat för att stjäla mjölken från grannarnas kor. Det kunde vara en trästicka som häxan satte i sin egen timrade vägg och som efter uttalade trollformler plötsligt började leverera mjölken till henne istället för till sin ägare. Bjäran kunde också utgöras av ett förtrollat djur, t.ex. en katt eller en hare, som häxan använde sig av för att stjäla mjölken. I denna rättegång påstods alltså att dalahästar använts som bjäror och detta ledde till Sveriges största häxavrättning.
