Helhetstänkandets suveränitet del 1

Helhetstänkandets suveränitet – en slutsats utifrån människans väg genom historien.

En betraktelse över författaren Jean Gebser och hans filosofiska verk. Del 1 av 3.

TEXT: Erland Lagerroth

The Ever-Present Origin

Det finns en bok av Jean Gebser som överträffar det mesta. Originalet heter Ursprung und Gegenwart och är från 1949/1953/1973. Översättningen till engelska från 1984 av Noel Barstad m fl (Ohio University Press Athens) heter The Ever Present Origin och omfattar 621 sidor, men de är av en storlek, som jag aldrig sett maken till; i själva verket kanske likvärdiga med 1500 vanliga sidor. Det är denna översättning till engelska, som kommer till användning här [1].
Första upplagan är alltså ganska gammal, men den engelska utgåvan 1984 är på alla sätt förd up to date.

I en sådan bok kan man bara presentera och diskutera huvudlinjerna, om ens det, och klippa ut aspekter, som tycks särskilt intressanta. Men det är också så, att Gebser inlåter sig i långa resonemang med föregångare, som känns mindre angelägna. Och han vrider och vänder gärna på problemen ett eller två varv mer än vad som kan tyckas nödvändigt; det gäller att kryssa mellan dessa partier.

Författaren föddes i Poznan 1905, då staden var tysk, och han fick förnamnet Hans, men han tycks aldrig ha känt sig tysk. I varje fall flydde han landet, när det började uppträda brunskjortor i München, och han bytte sitt förnamn till Jean.

Via Italien och Frankrike kom han till Spanien, där han lärde sig spanska så väl, att han fick anställning i kulturdepartementet. Men tolv timmar innan hans lägenhet i Madrid bombarderades hösten 1936 flydde han till Paris, för att därifrån 1939 ta sig över gränsen till Schweiz, två timmar innan den stängdes. Där stannade han sedan livet ut, samarbetade med Jung och utarbetade sitt stora verk, som han första gången publicerade, när han bara var 44 år gammal. Han dog 1973 i Bern.

Att få grepp om detta verk är inte lätt, men jag fann hjälp i en sammanfattning på 17 sidor av Ed Muhood, ”The Primordial Leap and the Present: the Ever Present Origin – an Overview of the Work of Jean Gebser” (en sammanfattning som i sin tur använder sig av ett större verk av Georg Feuerstein, Structures of Consciousness: The Genius of Jean Gebser, 1987). Men det gäller också att fortlöpande umgås med boken och författaren. Första gången jag läste de första sju sidorna, begrep jag – som det visar sig nu – inte mycket, andra gången var allt lika solklart som storartat. Jag har därför inga illusioner om att mina rader här genast skall få läsaren att verkligen förstå boken.

Tre europeiska världar

Gebser arbetar med två olika begreppssystem för att få grepp om människans kulturhistoria från ursprung till nutid.

För det första vad han kallar ”The Three European Worlds: The Unperspectival World, The Perspectival World och The Aperspectival World”. Ingenstans, menar han, ”kan man urskilja omvandlingen av européernas känslighet för och förståelse av världen klarare än i måleriet och arkitekturen” [1 sid 9]. Lite överraskande lägger han därför en stor gräns vid renässansen, för det var då människan upptäckte perspektivet. Men inte bara det utan också rummet, rymden. Dessförinnan, menar han, hade idén om rummet bara funnits slumrande i människan; hon hade ännu inte vaknat till medvetande om det.
Och denna senare värld utan perspektiv för också tanken till (suggests) ”ett tillstånd, där människan saknar självidentitet: hon tillhör en enhet, sådan som en stam (…), där tonvikten ännu inte ligger på personen utan på (…) kollektivets kvalitativa synsätt” [1 sid 9]. Världen utan perspektiv ”hör samman med det anonyma ´man´ eller stammens ´vi´, världen med perspektiv med ´jag´ eller Ego; den ena världen är grundad i Varandet, den andra (…) i Att Ha; den förra är i huvudsak irrationell, den senare rationell” [1 sid 3].
Allt detta låter häftigt, och det gör än mer det som senare följer om den ”aperspektiva världen”. Huvudtanken här är att prefixet ”a” inte innebär ett förnekande utan ett befriande. En ”process av befrielse från den absoluta giltigheten av perspektiviska eller operspektiviska liksom också pre-perspektiviska begränsningar. Det är inte fråga om att förena det ena med det andra eller att försona eller syntetisera dem båda. Vad det gäller är integration och ytterst helheten; ”ordet ´aperspectival´ förmedlar vårt försök att handskas med helhet”. Och därmed har bokens hela projekt formulerats: den utgör detta försök.

”Det är vår avsikt att presentera bevis för att den aperspektiva världen, vars födelse vi bevittnar, kan befria oss från det utrangerade arvet från både de operspektivistiska och perspektivistiska världarna.”

För båda dessa ”pressas nu mot sina gränser, och vi kan antaga, att ingen av dem kan segra i det långa loppet.”

Det individuella ”drivs till isolering, medan det kollektiva degenererar till ren aggregation – bådadera klara indikationer på att individualismen och kollektivismen nu har blivit bristfälliga.” [1 sid 3] I stället bör vi fokusera ”på jordmånen under denna ruttnande värld, där framtidens små plantor växer, omätbara i sin potential och kraft” [1 sid 4].

Allt detta vidareutvecklas och beläggs naturligtvis av författaren, men jag går inte in på det, därför att detta ändå bara är ett förspel till vad som komma skall. Men ett exempel på en konfrontation mellan världen utan perspektiv och den med skall anföras. Det gäller spanjorernas besegrande av mayariket.

Gebser citerar ett aktstycke grundat på aztekiska källor, som berättar om hur Montezuma sände ut ”trollkarlar som skulle förtrolla spanjorerna och (…) siare, magiker och höga präster gick likaledes för att ta emot spanjorerna. Men det tjänade ingenting till; de kunde inte förhäxa folket, de kunde inte förverkliga sin avsikt med spanjorerna, de helt enkelt misslyckades med att nå fram”. ”Mexikanernas magisk-mytiska värld (…) kollapsade i det ögonblick den mötte den rationellt-teknologiska mentaliteten”, sammanfattar Gebser [1 sid 5].

Fyra mutationer av medvetandet

Det andra begreppssystem, som Gebser använder sig av för att kartlägga människotankens och kulturens utveckling och det som alla kommentatorer fokuserar på, är ”Four Mutations of Consciousness”, det vill säga fyra ”mutationer” mellan fem faser av tankeformer och uppfattningssätt: från arkaisk till magisk, till mytisk, till mental, till integral [1 sid 36-116].

Boken handlar alltså om fem olika former eller strukturer eller – allra bäst, eftersom det rör sig om ett fortgående förlopp i historien – faser av medvetande.

”Det centrala bidraget är Gebsers analys av kulturhistorien – främst men inte enbart den västerländska kulturen – i termer av dominans av olika former av medvetande. Gebser ger fem detaljerade strukturer av medvetandet: det arkaiska, den magiska, den mytiska, det mentala och integralen (eller aperspectival). Hans teori verkar vara att dessa strukturer utvecklas i en sekventiell men samtidigt ett icke-linjärt sätt och har olika typer av karakteristiska sätt att uppleva självet, andra och världen. Med varje språng ersätts de tidigare medvetandestrukturerna och är ändå kvar men underordnade. De andra strukturerna ligger således till stor del latenta och outnyttjad under tiden. Mycket kortfattat är den arkaiska instinktiv och primitiv. Den magiska är stamorienterad och har en inblandning från mystiken. Den mytiska är fantasifull och ofta innebär det att se genom kompletterande polariteter (mörker och ljus, gott och ont). Det mentala är analytiskt, dualistiskt och skeptiskt till andra strukturer i medvetandet. Den integrerade strukturen möjliggör för medvetandet att komma ihåg alla strukturerna utan [att tvingas till] den problematiska konkretiseringen av respektive ”världar”. Den integrerade eller ickeperspektivets struktur innebär att gå längre än de tidigare fyra strukturer i något som liknar Buddhistisk eller kristen filosofi och upplysning (a la Meister Eckhart) som förstås i termer av tidlöshetens växlande filosofi.” (Recension på Amazon)

Den Integrala fasen

Den femte och sista fasen kallar Gebser den integrala, så till vida som den innebär en övergripande helhet, en helhet som omfattar de fyra tidigare faserna av medvetande (”the ever present origin”) men samtidigt en helhetsbild av världen och tillvaron.

Detta helhetstänkande överensstämmer med vad jag själv kommit fram till genom åren, men Gebser har gått helt andra vägar, vägar där jag inte hade kunnat följa honom. Han ger nämligen en översikt över de fyra tidigare medvetandeformerna, som i sin lärdom och vågsamhet helt tar andan ur en.

Och han gör det enligt principen att inte utgå från vårt sätt att tänka i dag och med denna uppsättning instrument söka få grepp om tidigare sätt att tänka och leva, då man inte hade tillgång till dessa instrument. Det sista, menar han tydligtvis, skulle vara ett ohistoriskt förfaringssätt.”. [1 sid 1 f (följande sida), sid 45 f, sid 51 ff (följande sidor), sid 73 f, sid 98)].

Etymologins och mytologins betydelse

Med hjälp av etymologi, det vill säga ordens betydelser i olika språk vid olika tider, och mytologi, alltså myter som bara väller fram ur religionerna och historien, samt interrelationerna mellan dessa, söker han sätta sig in i det förgångna.

Vad gäller språk är det inte bara fråga om latin och grekiska utan också om sanskrit och tyska, engelska, franska, spanska och italienska och dessa språks tidiga former. Boken avslutas med tio sidor ”Remarks on Etymology”, där han upprättar ett eget lexikon över ordens rötter.
Det är här man blir skakad i grunden. För det är ingen tvekan om att Gebser är mer lärd än de flesta (fastän blott 44 år, när den första upplagan om ut), men samtidigt vet man inte vad man skall tro. För Gebser bara konstaterar att det är si eller så och lämnar inget utrymme för kritik eller tvivel. Och hans tolkningar är lika djärva som avancerade./

Erland Lagerroth
Hemsida: Lagerroth

Referens

1) Jean Gebser (1985)The Ever-Present Origin, Volym 1–2, Ohio University Press

Fortsättning följer:
Del 2) Den arkaiska tiden