Respekt och tilltro till människan har varit avgörande för utvecklingen av
humanistisk filosofi och psykologi. Innehållet i detta presenterades i en tidigare artikel men det har framkommit önskemål om en mer detaljerad kommentar till utdragen ur boken ”Succébo-Fröet till framgång” (Börje Peratt 2011). Här diskuteras den röda tråd av historia och idéer som lett fram till dagens moderna psykologi.
Förhållandet till olika trosföreställningar, till andlighet och gudstro har utmanats såväl av religioner som ideologier som anser sig ha tolkningsföreträde. I de olika manifest som lett fram till mänskliga rättigheter klargörs att var och en äger rätt till sin tro, sin ideologi och sin rätt att utrycka sig och möta andra. Med Paul Sartres ”existentialism är en humanism” presenteras ett ateistiskt förhållningssätt. I denna diskussion finns två parallella spår. Det ena är att människan är ansvarig för sina val det andra är en slags livspessimism där själva livsångesten blir central. Med utvecklingen mot en humanistisk psykologi vinner rätten till andlighet, trosföreställningar och en alltmer vidgad insikt om psykets dimensioner terräng.
I detta sökande vinner också en alltmer optimistisk syn på människan och medvetandet terräng. Medvetandet omfattar mycket mer än det som synes vara.
Här följer utdrag (1) ur Succébo-Fröet till framgång
Humanism som psykologi har sitt ursprung i ett filosofiskt mer än ett vetenskapligt förhållningssätt. ”Humanitas” härstammar från antika Greklands stoicism som förkunnade att medborgarna (dock inte slavarna) är jämlika. Jämför med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 1: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Jämför med USA´s självständighetsförklaring: ”Alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.”
Humanism som filosofi
Den process som lett fram till deklarationer som gäller allas rätt till frihet inleddes kanske för 1700 år sedan då den romerska fältherren Scipios nedtecknade grymheterna och de orättfärdigheter som ledde fram till slavarnas kamp för frigörelse. Biskopen Aurelius Augustinus (354 – 430) som föddes i nuvarande Algeriet kan ha tagit intryck av Scipios beskrivning av striderna mot Hannibal. Augustinus skrev ”De civitate Dei” (Guds stad) där han fördömde krig och mord och satte människans liv före allt annat. Augustinus var också starkt påverkad av nyplatonismen. Det högsta väsendet kallades där ”Det ena” och var en fulländad god själ som gestaltade den fullkomliga verkligheten. ”Det onda” låg i materien och viljan att vända sig bort från det goda.
Egots materialism orsakade således skulden, det fysiska och mentala lidandet. Endast Gud var god. Naturligtvis blir det ologiskt. Om Gud har skapat allt så är Gud upphov till allt, såväl ont som gott. Profana (ickekyrkliga) och sekulära humanister tycks göra sig skyldiga till motsvarande feltänk som Augustinus fast tvärtom.
”Människan är god men religionen och gudstron är ond. Låt oss därför vara ateister.”
När människan trots hot om bannlysning började bryta sig loss från kyrkans tvång uppstod ”befrielserörelser” som existentialismen. Filosofer diskuterade frågor kring individens ansvar och val (Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche). Människan definierar sig genom sina handlingar och människan består av sina handlingar. Genom sina val väljer hon moral. Attityd och inställning är oväsentligt, endast vad hon gör eller inte gör.
Humanism utifrån existentialism
Den franske filosofen Paul Sartre (1905-1980) vände sig mot uppfattningen att individen är ett offer för sitt sammanhang. Han framhöll att ”Människan väljer för sig själv och för alla människor på en gång”. Varje individ har ett dubbelt ansvar. Handling och ansvar hänger ihop. ”Jag är mitt val” och valet får konsekvenser även för min omgivning.
Humanistisk filosofi har gett inspiration till flera psykologiska riktningar. Abraham Maslow tillsammans med Carl Rogers myntade begreppet ”humanistisk psykologi” och de menade att människan ska ses som en helhet som strävar efter sitt självförverkligande.
Till skillnad från psykoanalysens fader Sigmund Freud ansåg Maslow att människan inte är statisk och oföränderlig, hon är alltid på väg att bli en ny person. Skapande är människans potential från födsel (Maslow, 1987).
Humanistisk terapi
Utgångspunkten för humanistiska terapeutiska metoder är att varje människa är unik därför finns inga allmängiltiga svar som kan täcka in varje individ. Var och en har sina helt unika upplevelser. Den personliga utvecklingen bör basera sig på tolerans och på medkänsla med sig själv och andra. Eftersom det kan vara så lätt att missförstå varandra eftersträvar terapeuten ett samspel som är lätt att tyda och förstå. Målet är att bli ”En hel människa” som är i kontakt med sig själv, sina tankar och sina känslor. En hel relation innebär att vara i god kontakt med varandra. Kommunikationen söker sig fram på de vägar som skänker utbyte. Umgänget präglas av respekt och förståelse. Var och en har stort utrymma att få vara ”som man är”. (slut utdrag 1).
Ett annat utdrag (2) ur boken tar upp transpersonell psykologi
Roberto Assagioli tyckte att psykoanalysen inte gav de svar som han sökte. Han drog sig mot den humanistiska psykologin men tog den ett steg längre mot det som kom att kallas Transpersonell psykologi. Rollo May tyckte inte alls om denna utveckling. Han menade att den uteslöt frågor som rör ondska och andra psykologiska problem från agendan. Men May fick mothugg av Assagioli. ”Psykologi är läran om själen och själen är i grunden god!”
Rollo May svarade: ”Om vi erkänner vår depression öppet och fritt, får de andra omkring oss en upplevelse av frihet istället för att delta i depressionen.” Det gick att urskilja två läger. Det ena var inriktat på att avhjälpa sjukdomstillstånd, det andra fokuserade på det friska och starka. (slut udrag 2).
Den transpersonella psykologin öppnar för forskning på medvetandet som tagit sig olika mer eller mindre kontroversiella uttryck samtidigt finns det olika riktningar inom psykologin som vittnar om att synen på människan som psykologisk varelse både avgränsas och förstås på helt olika sätt som diskuteras i detta utdrag (3).
På samma sätt som religioner och ideologier utvecklats, för att sedan fastna i heliga skrifter och maktfullkomligas tolkningsföreträde, ser vi hur den psykologiska vetenskapen har utvecklats i olika trosriktningar. För närvarande är det den kognitiva trosinriktningen som dominerar men andra discipliner lever ett kraftfullt liv vid sidan om. Ett för den inre världen intressant perspektiv är den transpersonella psykologin. Den skulle kunna översättas till medvetandeutvidgande psykologin.
Platon ansåg att egoism var drivkraften. Freud hävdade fortplantning och sexdrift. Behaviorismen erkände varken känsloliv eller det omedvetna och menade att människan liksom råttorna enbart styrdes av stimulus – respons. Psykodynamikens teorier stöder sig på ett antagande om omedvetet och medvetet och analysen (terapin) syftar till att reda ut uppväxt och förhållande till föräldrar. Kognitiv psykologi studerar förnuftet, hur vi tar emot intryck och hanterar verkligheten. Humanismen som vuxit fram ur de existentiella frågorna ser människan som en unik varelse som uppfattar och upplever världen på sitt eget sätt. (Slut utdrag 3).
Transpersonell psykologi intresserar sig för forskning på psyket och medvetandet som lämnar naturalismens begränsningar. Man kan jämföra det med Galileos upptäckt av att Solen inte snurrar kring jorden utan tvärtom. Människans medvetande begränsas inte till materialismens fyrkantiga förklaringar. Den omfattar inte bara det andliga perspektivet utan även det så kallade paranormala och mediala. Problemet idag rör således inte viljan att forska utan motståndet som vill förbjuda sådan forskning. Vi ser det inte minst i den senaste attacken vid Lunds Universitet då nio naturvetenskapliga forskare går till gemensam attack mot en person med humanistisk psykologi som grund.
