Marika Formgren föreslagen till HK-diplom 2015 av Carl Johan Ljungberg
Marika Formgren är JMK-utbildad journalist [1] som bl a tjänstgjort på Östgöta-Correspondenten, Barometern och Svenska Nyhetsbyrån SNB. Numera är hon oberoende skribent med egen blogg där hon inriktar sig på frågor om yttrandefriheten liksom om de svenska mediernas agerande. Formgren har familj och är bosatt i Norrköping.
Marika Formgren tillhör inte de akademiska medieforskarna och inte heller de partimärkta tidningarna utan verkar som obunden skribent. [2] Genom aktuella exempel söker hon belysa och problematisera, varför svensk press i dag inte längre fungerar sakligt och kompetent i vad gäller att granska de makthavande liksom viktiga samtidsfrågor.
Den utgångspunkt hon anger är de klassiska i modern publicistik: det vill säga att varje skribent bör respektera och söka förstå andras åsikter även om de inte stämmer med egna.
Hon riktar uppmärksamheten på opinionsbildare och (i första hand) tidningsskribenter som, ensamma eller i samförstånd med andra och via olika taktiker, strävar att isolera och utestänga andra skribenter, men med samma metoder även angriper politiker, partier och allmänhet vars åsikter på mer eller mindre godtyckliga grunder anses olämpliga. Hon har i det syftet tagit upp ett flertal skribenter i traditionella tidningsmedia men även t ex pressombudsmannen PO som tillsätts av pressen själv.
Formgren talar ofta om ”åsiktskorridoren” (en term myntad av opinionsforskaren Henrik Ekengren Oscarsson), ”mediekratin” där politiker primärt talar till allmänheten genom medierna, liksom om ”värdegrundsdemokratin” där hon menar att medieeliten fastlagt en viss åsiktskanon som sedan får avgöra vilka individer som anses böra delta i debatten och vilka som utestängs från den.
Utmärkande för dagens mediedebatt är enligt Formgren att de som för fram vissa åsikter i frågor som invandring och integration, skola och sociala frågor, familj och livsstil ofta inte bemöts i sak utan blockeras och brännmärks genom taktiker som ”skyldig genom association” och argument ”ad hominem” (dvs personliga argument vid sidan om sakfrågan). I flera medier dras inte heller den förr avgörande gränsen mellan ”nyheter” och ”åsikter” och skribenter får i dag även skriva om ämnen oavsett egen områdeskompetens. Användningen av förringande uttryck som ”näthat” och ”rasist,” säger hon, används utan täckning och liknar därmed den gamla barnleken där den som först ropar ”Stjärnstopp!” vinner.
Ett besläktat tema hos Formgren är kritiken mot att medier ofta styr åsiktsbildningen med ”skräck och skam”. Här drar hon fram kopplingar mellan inrättningar som Expo och Researchgruppen vilka har upparbetat band till tidningar som Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter, men som på senare tid även anlitats av Sverigedemokraterna för att granska deras påstådda avvikare. De som likt Expressen eller Sverigedemokraterna köper tjänster av dessa organ köper i en mening skräck, genom att detta avslöjande av ”otillåtna” åsikter med nödvändighet inger andra fruktan varför dessa i en sorts kedjeverkan tvingas sänka sin profil eller tystna. Medierna blir på sätt och vis beroende av dessa aktörer och söker t ex inte utreda med vilka metoder de samlar in sina data och uppgifter, i vad mån de inkräktar på personers integritet eller vad deras egna utredare har för förflutet.
Flera tongivande medier motiverar sin isolering av misshagliga röster med ”näthatet”. Formgren vänder på frågan och menar, att bruket att skamstämpla vissa åsikter liksom att spela på mänskliga ”skuldkomplex” hos de berörda alstrar en bitterhet som inte får normalt utlopp, och som därför ibland kan luftas i anonyma utfall på nätet.
Då ledande opinionsbildare hävdar att ”allt får diskuteras” är det enligt Formgren en fras som har litet med verklig praxis att göra.
Vi får därmed ännu färre oberoende opinionscentra, tidningar och partier. Andra väljer att ligga lågt, varför klyftan vidgas mellan den åsikt man vågar uttrycka utåt och den man egentligen hyser. Medierna omhuldar samtidigt vissa grupper vars åsikter och behov anses särskilt skyddsvärda, medan andras behov motsvarande ignoreras, något som inte minst framgår då samma medier rapporterar om grövre brott eller om vilka som behöver samhällets vård och stöd. Värnar dagens åsiktseliter verkligen om varje medborgares rätt att delta i den offentliga debatten, frågar hon, eller är det i första hand sin ”självupplevda överlägsenhet” de söker skydda?
Formgren har väsentligen fört resonemang om medierna, deras slutenhet och svårighet att söka leva upp till pressetiken, där extremen bl a uppkommer genom krav bl a från DN:s chefredaktör på att yttrandefriheten inte bör täcka alla åsikter. Men åsikter är inte som vissa tycks tro ”en sjukdom som ska botas”, de tillhör fria staters liv menar hon.
Att ge H&K:s Diplom för 2015 till Marika Formgren vore att premiera en kompetent och ihärdig, kunskaps- och idérik skribent som verkar för att föra in sans och proportion i en samhällsdebatt som i dag inte självklart följer beprövad pressetik.
Formgren är dessutom en förmåga på uppåtgående, varför vår utmärkelse kunde bidra att göra henne bättre känd och få flera att inse vilka resurser hon har. Hennes integritet framgår bl a av att hon kritiskt granskar alla aktörer i dagens offentliga samtal. Fast hon söker påvisa de nya nätforas rättigheter och betydelse, påpekar hon samtidigt enfaldiga och omogna ståndpunkter i dessa fora, varför hon bör ha chans att bidra till att allmänt höja nivån och självkritiken i svensk debatt.
Carl Johan Ljungberg
Källor:
1) Enheten för journalistik, medier och kommunikation, JMK, Stockholms universitet
Marika Forslund är ett utmärkt val! Hon har stått upp för den lilla människans rätt att få publicera anonymt utan att hängas ut med namn inför ett pk-samhälle. Hennes försvar av Julia Ceasar är storartat. Grattis!