Hästens förbindelse med solguden i den fornnordiska religionen och hur den kristna kyrkan förknippade dalahästen med mörkrets makter har presenterats i föregående artiklar. I denna artikel nystar Kersti Wistrand vidare och berättar om hästen som vägvisare efter döden.
Text: Kersti Wistrand
Hästen var ett älskat husdjur med ett känslomässigt nära band av gemenskap mellan ryttare och häst. Dessutom betraktades den som helig i och med associationen till solguden. Artikel: Den mytologiserade hästen, Länk.
Den romerske historieskrivaren Tacitus skriver t.o.m. att den vita hästen, som ansågs speciellt helig, hos germanerna kunde användas som hjälp att utröna gudarnas vilja om framtiden. En för detta ändamål utsedd person kunde lägga örat mot hästen och höra den viska gudarnas vilja.
I den forna föreställningsvärlden stod hästen i förbindelse med de olika världarna inklusive de dödas rike. En del skepp tillsammans med hästar på hällristningar från bronsåldern skulle kunna tolkas som detta. Lite senare i historien förde valkyriorna de stupade krigarna till Valhall på sina hästar (Se bild högst upp). Att hästen innehade en särställning vittnar de människogravar om där man inte så sällan finner delar av hästskelett.
Gravfynd av hästskelett i människogravar
Det finns gott om arkeologiskt hästmaterial i gravläggningar från järnåldern, både från folkvandringstiden (400 – 550 e.Kr.), vendeltiden (550 – 800 e. Kr) och vikingatiden (800 – 1060 e.Kr).
Hästarna har offrats och ledsagat sina husbönder över till ”den andra sidan”. Gravarna i uppländska Vendel fyra mil norr om Uppsala är exempel på detta.
Youtube
Vendel ligger i en rik jordbruksbygd och de stormän som dog där placerades i tio meter långa och två meter breda båtgravar. Fjorton sådana är funna, de flesta innehållande även hästskelett. Ibland placerades dock hästen före båten. Kanske fanns föreställningar att den heliga hästen skulle dra skeppet till dödsriket.
Även i skriftliga källor finns belägg för hästoffer i samband med begravningar. Den romerske historieskrivaren Tacitus beskrev under 100-talet hästoffer i samband med gravritualer (1) och den arabiske författaren Ibn Fadhlan var närvarande vid en vikingabegravning vid Volga ca 900 e. Kr (2). Den döde stormannens närmaste trälinna samt två hästar dödades rituellt och placerades i vikingaskeppet för att brännas upp och följa den döde in i dödsriket. Därefter åt de deltagande i ceremonien en rituell måltid bestående av den offrade hästens kött (3). Där tänktes gudarna delta. Denna sed att förtära köttet av den döde mannens häst praktiserades även av hunnerna (4). Hunnerna var ett mongoliskt nomadfolk från stäpperna i centrala Euroasien. De bidrog till Romarrikets fall och deras seder har förmodligen förts till Norden genom skandinavier som tagit värvning i den hunnerska armén under 200 – 500 e.Kr (5).
Hästoffer
Hästen kan ha funnits tämjd i Norden i cirka 3 700 år. De äldsta beläggen är gravfynden. I en grav i Ullstorp i sydöstra Skåne fann arkeologerna ett hästkranium med ett pannfragment där en dolk slagits in rakt in i pannan. Allt tyder på att denna häst har offrats rituellt.
Olika slags hästoffer
Själva ordet offer kommer av latinets offere: ge, erbjuda. På engelska heter offer sacrifice, som kommer från latinets sacrifcium, göra helig. Att offra innebar alltså en handling där en gåva framfördes till de gudomliga makterna. Det finns olika typer av offer och det djupast verkande var att döda en levande varelse. Och här kommer hästoffren in. Hästen var förknippad med solguden och livskraften och var dessutom många gånger den käraste och viktigaste ägodelen. Vilken gud kunde motstå att se människans önskan bakom ett så storsinnat offer? Naturligtvis hade offret ett syfte. Man ville ha någonting tillbaka.
Nedanstående fyra slags offerceremonier fanns i det fornnordiska samhället och var en del av religionen.
Kommunikationsoffret var ett gåvooffer, t.ex. en häst vars kött åts upp av samhällsmedborgarna under en gemensam helig måltid, där de gudomliga makterna tänktes delta i osynlig form. Det praktiserades vid begravningar, då hästen fick följa sin ägare i döden, medan dess kött togs till vara
och förtärdes.
Soningsoffret skulle blidka gudarna i kärva tider, t.ex. i tider av hunger eller krig.
Gåvooffret skapade en länk mellan människans och gudarnas värld och var bra att ta till för att få en god skörd eller ett tryggt boende vid byggandet av ett nytt hus. Man har sålunda funnit delar av hästskelett i husgrunder från järnåldern och vikingatiden (6). Ibland har ett häst- eller hundkranium lagts i husgrunden vid ingången. Huset hade en viktig funktion för ätten och omfattade flergenerationsboende. Det stod för trygghet, värme och den fasta punkten i tillvaron och man ville hålla sig väl med gudarna. I en del kyrkor från tidig medeltid har man under golvet funnit hästkranier. Förmodligen har gamla tankar om skydd mot onda krafter levt kvar en tid efter övergången till kristendomen (6).
Stängningsoffer
Arkeologerna har även funnit ett helt hästskelett i Övergnista i sydöstra delarna av Uppsala kommun. Då en gata skulle förlängas, grävde arkeologerna först ut området 2010 – 2011 och fann spår av bosättningar från vendel- och vikingatid, bl.a. stolphål till huskonstruktionen (6). Man fann även en harg, en offerplats. Det främsta fyndet utgjordes av ett komplett hästskelett från en 4-5-årig häst. Genom C14-metoden kunde man fastställa åldern på huset samt tiden för hästens nedläggande. Huset var byggt under vikingatid,medan hästoffrets gjorts under tidig medeltid. En tolkning är att det har rört sig om ett s.k. stängningsoffer. En stängningsritual kan ha utförts i anslutning till övergivandet av byggnaden. Troligen kan det röra sig om ett privat blot i övergångstiden mellan vikingatid och den kristna tron.
Offerceremonin kallades blot. Ordet anses ha att göra med ”dyrka, tillbedja”. Dess ursprungsbetydelse kan vara ”åkalla med besvärjelse och offer”. De isländska sagorna beskrev tre årliga blot: höst-, midvinter- och vårblot.
Så småningom bannlystes och utplånades vikingarnas trossystem. Den kristna kyrkan i Norden förbjöd bloten och dyrkan av hästen. Den förbjöd också allt ätande av hästkött. Inget liknande förbud fanns i övriga kristna Europa vid samma tid, vilket visar att blotandet av häst hörde hemma mest i Norden. Avståndstagandet från att äta hästkött lever kvar in i våra dagar och visade sig inte minst i den stora uppståndelse för ett par år sedan, då importerat hästkött från Mellaneuropa användes under falsk beteckning i en del restauranger.
I den följande artikel om hästen kommer jag att berätta om tre stora hästofferplatser i Sverige.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Tacitus, Cornelius. Germania.Tolkning av Alf Önnerfors. 1969. Natur och Kultur. Sthlm.
2. Fadlan, Ibn, Voayage chez les Bulgares da la Volga, 1998, trad. Marius Canard, Paris.
3. Ström, F, Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid, s.86, vol 3rd revised edition. 1985. Esselte Studium, Göteborg.
4. Görman, M, Influences from the Huns on Scandinavian Sacrificial Custums during 300-500 A.D, The problem of Ritual: Based on Papers read at the Symposium on Religious Rites held at Åbo, Fin land, on the 23th-16th of August 1991, vol 15, no. Scripta Instituti Donneriani Aboensis, Åbo, pp. Xx-xx, 1993.
5. Fabech, C, Sydskandinaviske offerfund som kilde til jernalderens religion og ideologi, Arkeologi och religion. Rapport från arkeologidagarna 16 – 18 januari, 1989, vol. 34.no, s 114. Report series, Lund. University of Lund, Institute of Archaeology.
6. http://www.upplandsmuseet.se/PageFiles/3820/Hellby1217_l%C3%A5guppl%C3%B6st.pdf samt https://arkeologiupplandsmuseet.wordpress.com/2014/05/23/hasten-i-huset/
