”Vi är alla glimmande stjärnstoff och vi återvänder till ljuset”

”Vi är alla glimmande stjärnstoff och vi återvänder till ljuset”, så står det på kopparskylten till den tavla som konstnärinnan Marianne Hiort af Ornäs målat och skänkt till ett sjukhus för fattiga och svårt cancersjuka barn i Valparaiso, Chile. Idag den 28 februari överlämnas tavlan där under högtidliga former.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Ett underbart, fridfullt landskap med porlande friskt vatten i förgrunden, ett päronträd med en vit sky av doftande blom, böljande gröna fält och längst bort i dalen en liten sydamerikansk stad i lä för de höga bergen. Men mest av allt en hög klart blå himmel med vita molntussar. Och i tavlans övre del tre stora luftballonger som stiger uppåt, uppåt – eller är det kanske nedåt? Fram träder ett ljust och varmt tema med kärlek, gemenskap, hopp och mod.
Tavlan strålar emot en. Den andas glädje, möjligheter och äventyr. Nära och fjärran. Här vill man vara.

Osökt går tankarna till paradiset Shambala i en djup dalgång någonstans i de tibetanska bergsmassiven i Himalaya. Där finns enligt sägnen en mytologisk källa som förhindrar åldrande. En arketypisk myt som i väst togs upp under namnet Shangri-la.

Men tavlan kommer mig även att minnas de båda bröderna Lejonhjärta i Astrid Lindgrens version. Bröderna Jonatan och Karl som sedan de avlidit kom till Nangijala, ”ett land bortom stjärnorna”.

Idag 28 februari 2019 invigs denna vackra tavla under en ceremoni i ett sjukhus för cancersjuka barn i Valparaiso i Chile. Tillsammans med tavlan läses ett brev från konstnärinnan upp, ett brev som förmedlar kärlek och solidaritet över gränserna.

Men vad är historien bakom tavlan?

Marianne Hiort af Ornäs. Foto: K. Wistrand

Konstnären och tillika donatorn är Marianne Hiort af Ornäs, ny styrelsemedlem i Humanism och Kunskap, bosatt i Stockholm. Jag sitter i Mariannes kök och hon berättar:

– Mina föräldrar flyttade till Spanien för länge sedan. Jag kom dit 1970 och bodde där under två år. Sedan har jag flera gånger återvänt. Jag lärde mig spanska och läste språket på universitetet. När de första chilenska flyktingarna började anlända hit till Sverige 1974 efter militärkuppen mot president Allende, gick jag med i en solidaritetsgrupp, en kulturförening, för att hjälpa till med integrationen. Vi anordnade kulturella program, startade en radiokanal, spelade teater där jag målade kulisserna, och vi samlade även in kläder till Chile. Jag fick många chilenska vänner. Jag har rest i flera sydamerikanska länder, bl.a. Nicaragua, Costa Rica, Peru, men har aldrig varit i Chile.

– Förra året tog Rodrigo Rojas kontakt med mig igen efter ett långt uppehåll. Jag känner hans mamma och han mindes mig från sin barndom. Han ville återkoppla till vår tidigare vänskap. Rodrigo är ordförande i den chilenska solidaritetsföreningen ”La Violeta ”(Kulturförening för solidaritet) som har arbetat många år för svårt sjuka och fattiga barn i Chile. Bl.a. har föreningen under nio års tid samlat in pengar för att köpa julklappar till de sjuka barnen. Rodrigo såg mina tavlor och frågade om jag kunde tänka mig att skänka en av dem och på den vägen är det. Tavlan ska hänga på väggen i ett sjukhus för svårt cancersjuka barn.

– Hur valde du motivet? undrar jag.

– Jag hade redan börjat måla på denna tavla och kände för att måla vidare på just den. Det var liksom att tavlan började tala till mig: `Jag är inne i tavlan och ser mig omkring´ – en process som långsamt kom till mig! Jag kände för längtan till landet med en oförstörd natur. Jag ville ha både rytm och balans i motivet och att skapa både närhet och avstånd. Det nära – och det fjärran – dit man alltid längtar. Omedvetet målade jag dit en stad i en dalsänka. Först senare såg jag att den liknade en sydamerikansk by i bergen. Jag vill inge gemenskap, glädje och hopp, men också möjligheten att välja: ballonger drivs ju av eld och varmluft och kan antingen stiga upp i universum eller fara nedåt och landa på jorden igen – barnen får själva fantisera.

Foto: Moises Boudon, bild på alla som arbetade för dessa solidaritetskampanjer. Sammanlagt 8 organisationer.Från vänster Rodrigo Rojas, Marcelo Boudon, Rino Saavedra, Alicia Jorquera, Victor Solis, Sussy Penailillo, Luis Romero, Patricia Rojas, Cecilia Daneri, Beatriz Piñeda, Francois Rojas Guzman. Nedre vänster; Patricio Dominguez, Manuel Sepulveda, Allyson Silva, Beatriz Cordero.

Foto: Rodrigo Rojas; Patricia på väg till Solidaritets  samt Patricio Dominguez är den som tog initiativet för 8 år sedan  för att presentera sitt projekt. Idag är han med den nya generationen som också vill hjälpa till.

Intervju med Rodrigo Rojas, Solidaritetsorganisationen MOVIDE

Jag ringer upp Rodrigo Rojas, som fortsätter berätta. Till varje jul samlar soliditetsorganisationen ”Entre amigos Solidarios”  in pengar till presenter åt sjuka barn i olika chilenska sjukhus med en julkampanj ”Dulce Navidad ”. Förra året fick hans fjortonåriga dotter Patricia en idé att man skulle uppmärksamma svårt cancersjuka barn, som inte kan överleva och även rikta in det hela på att barn i Sverige också skulle kunna skicka fysiska brev ”Ett brev ett Leende” till de chilenska barnen, sådana som delades ut av brevbäraren. Organisationen annonserade på sociala medier och till deras förvåning fick de in 95 brev, som var riktade till de sjuka barnen för att läsas upp för dem alla. De brev som var skrivna på svenska översattes till spanska av organisationen. I flera fall har brevväxling ägt rum mellan barnen från Sverige och Chile.

Och så kommer vi då in på Marianne Hiort af Ornäs tavla.

Lille Daniel blir hjälpt av en livsviktig maskin

Här kan du se en video där lille Daniel nu börjar vänja sig med maskinen och sina dagliga bad:


Jag får veta att det finns en svår hudsjukdom som bara en på miljonen har. Barnen i Chile – och det finns nio sådana barn där – blir inte gamla om de inte kan få en speciell behandling med hjälp av en dyrbar maskin. I Sverige klarar sig dessa barn med krämer, men det chilenska klimatet är fuktigt och varmt så där behövs en annan slags behandling. ”Och hur yttrar sig sjukdomen?” undrar jag och får veta att huden torkar sönder eftersom en viss vätskekomponent saknas i kroppen.

I Santiago bor Daniel, en treårig liten pojke, med denna sjukdom. Han har varit tvungen att bada ca 9-15 gånger om dygnet, men i USA har man uppfunnit en medicinsk apparat, en mikronanomaskin. Tuber läggs i badkaret och speciella nanobubblor stiger upp i vattnet och hjälper till så att huden renas och flagnar så att ny hud bildas. Sedan används även kräm. Det räcker att bada en gång på morgonen och en gång på kvällen. En sådan apparat kostar 55 000 kronor och behandlingen är livslång. Den ideella solidaritetsorganisationen Entre Amigos Solidarios,  bestämde sig för ett projekt kring detta och att försöka samla ihop pengarna till denna apparat. Till sin hjälp hade de förutom sitt nätverk även ”Radio, Entré Amigos y la Buena Musica FM 88.9”  och den svenska närradion.

Och här kommer Mariannes tavla in i sammanhanget. Mycket tack vare den har man fått in mycket mer pengar än vad de annars skulle ha fått. Tavlan har varit med vid fester, kulturmöten, basarer och lotterier och skänkt entusiasm och stor glädje och bidragit till givarnas generositet. Man fick relativt snabbt ihop 62 000 kronor och kunde köpa in mikronanomaskinen, som redan är installerad och används av lille Daniel. Dessutom har man gjort ett schema så att de andra barnen har möjlighet att använda den också. Ett barn kommer t.ex. varje dag till Daniels badkar tre timmars resa bort.

Till julen fick vi dessutom in 68 000 kronor, också med Mariannes tavla närvarande. 500 kronor av pengarna ska gå till att gravera en kopparplåt som ska sitta på tavlan. På den ska det stå Mariannes hälsning: ”Todos Somos polvo de estrellas y volvermos a ellas.” (”Vi är alla stjärnstoff och kommer att återvända dit”.)

– Vi är så otroligt tacksamma för Mariannes insats och engagemang. Hon är ödmjuk och har ett enormt hjärta och har visat oss en sådan stor kärlek. Det finns konstnärer som skulle ställa krav om de blev tillfrågade, men inte Marianne. Det betyder så mycket för vår identitet. Vi är så tacksamma; det är detta som är solidaritet när kulturer möts och där vi tillsammans kan göra mirakler. Skriv det! uppmanar Rodrigo Rojas.

Kersti Wistrand