Kvänernas förbund protesterar mot TV-serien Midnattssol

Just nu pågår den svensk-franska kriminalserien Midnattssol i SVT 1. Ett inslag med kriminella kväner har fått Kvänernas förbund att reagera. De kräver en ursäkt från TV. Efter avslag funderar de nu på anmälan till DO, diskrimineringsombudsmannen.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Det är med viss självövervinnelse jag tar mig igenom avsnitt efter avsnitt av den nya TV-serien ”Midnattssol”, men jag vill se den eftersom jag i flera artiklar fördjupat mig i norra Sverige. Jo, rollistan av kända skådespelare och sångerskor är lång, inledningsscenen med helikoptermordet genialisk och vissa partier är riktigt välspelade, men däremellan segar sig handlingen fram i nattsvarta konspiratoriska hemligheter och lömskt antydda undermeningar, där själva skildringen känns väldigt konstlad och icke trovärdig. Men ingen rök utan eld. Bakgrunden till det hela är gruvan i Kiruna som ska utvidgas och Kiruna stad som måste flyttas.

Peter Stormare var sist ut att anta erbjudandet om rollen som utredare av filmens inledningsmord av en fransman. I och med detta mord kopplas en fransk mordutredare in, den begåvade skådespelerskan Leila Bekhti, vars känsliga ansikte, mimik och kroppsspråk förhöjer filmen. Hon är född i en algerisk familj, bor i Frankrike och har många fina priser bakom sig.

Peter Stormares rollfigur avlider efter svåra hallucinationer i avsnitt två och en ny chefsutredare med samiskt påbrå utses, spelad av den blonde Gustaf Hammarsten försedd med bruna ögonlinser. Så har de samiska sångerskorna Sofia Jannok och Maxida Märak lånat ut sig. Om de gjort ett klokt val vet jag först när jag sett alla avsnitten. Kanske binds säcken slutligen ihop på ett någorlunda trovärdigt sätt, kanske inte. Själv ser Sofia Jannok på sin medverkan med följande ljusa förhoppningar: LÄNK  Hon gläds åt att Sápmi äntligen sätts i fokus i filmsammanhang, men personligen är jag inte lika övertygad om att hennes förfäder skulle ha uppskattat det sätt på vilket deras kultur presenteras.

Under ytan sker alltså lömskheter som bara ska anas och gissas och morden växer fram likt giftsvampar ur den förgiftade jorden. Viskningar, hymlande och ögonkast under lugg. Segt, väldigt segt och inte alls spännande i längden utan långtråkigt, de säregna mordsätten till trots. Eller vad sägs om den i och för sig unika och geniala inledningsscenen där en fransman förlorat huvudet fastspänd på en virvlande helikopterpropeller? En blodig halsmassa förbunden med kroppen är det enda som hittas då polis och mordutredare kommer på plats i den vackra fjällvärlden. Eller det samiska björnspjutet som genomborrat bröstet på en man funnen i en samisk njalla, ett förrådsutrymme som nås via stege?

Offren har mördats på de mest ovanliga och bestialiska sätt och med lokal inramning av samiskt med gamla (uppdiktade?) offerriter och nåjdeutsagor. Men vilka ligger bakom? Är det samerna eller har de bara utsetts till syndabockar? Någonstans i bakgrunden och under ytan bubblar det av konflikter mellan smusslande gruvarbetare, gruvbolagsägare (kommer väl? Fransmän?), samer, kväner, en invandrad newageshaman och förmodat underjordiska naturkrafter(?), utlösta av att Kiruna stad ska flyttas för att kunna utvidga malmbrytningen. Två av de manliga huvudrollernas karaktärer är dessutom bisexuella. Detta för att flirta med hela registret av TV-tittare?

Mordet på Peter Stormares rollfigur lämnar ingen sorg, saknad eller diskussion utan man går käckt vidare i handlingen – i bjärt kontrast till den franska gästskådespelerskan Leila Bekhtis psykologiskt mer utmejslade rollkaraktär, som ges stort känslomässigt utrymme. Hon uppvisar mycket skickligt skådespeleri, bl.a. i stunder av ångest då hon skär sig i armarna under bakåtblickande scener med en traumatisk bakgrund, uppväxt och graviditet i Nordafrika samt vid konfrontationen med den uppdykande sonen i Sverige. Här kommer känslomässigt mer trovärdiga scener plötsligt in, kanske specialskrivna av manusförfattarna (eller i samarbete med helt andra franska författare?) med tanke på Bekhtis speciella skådespelartalang.

Då det gäller personers samspel och känslor är scenerna ofta i övrigt mer ytliga. Samspelet norrlänningar emellan är något klichéartat och utmärks ofta av en viss karghet. Här flödar inte känslor av empati precis utan knytnävarna och slagsmålen har sin givna plats. Kvänerna representeras av kriminella gangster som lönnskjuter samernas renar och är grova i mun. Dessutom presenteras de av brottsutredaren med samiskt påbrå för den franska kvinnliga polisen på följande generaliserande vis: ”Kväner är en minoritetsgrupp likt samerna men de är mycket färre och kväner och samer är bittra fiender. De har fightats i evighet.”

Stora bitar av handlingen känns konstruerad och exotisk på ett vykortsmässigt sätt, men tanken är att filmen ska gå på export. Exotism och natursköna vyer tillsammans med en god portion fantasier som ger sken av äkthet kan ju förstås tänkas sälja bra. Och tanken är väl också den att man fångar tidsandan med det mångkulturella samhället. Men ack, hur?

Det är dock många avsnitt av dramaserien kvar och kanske skulle min recension fått några positiva tillägg om jag sett thrillern klar och konspirationsteorierna uppsnurrade.

Protester från Kvänernas förbund

Det är inte bara jag som har reagerat på dramathrillern och jag hade aldrig brytt mig om att skriva denna recension, om det inte varit för kvänernas framträdande. Kvänerna i Tornedalen och i övriga Sverige har i sina TV-soffor studsat till inför den presentation som gjorts av kvänerna i filmen, där en gangster och våldsman fått företräda dem. Han är dessutom ”ful i mun”: ”Var var du den 24 juni?” frågar den franska polisen. Hotfullt svar med en förvriden uppsyn: ”I Moskva med en tjetjensk hora!”

Göran Johansson, ordföranden i Kvänernas förbund fick komma till tals i Norrbottens lokala TV, ett avsnitt som sedan sändes i Kulturnyheterna på SVT 1. Följande dialog utspelade sig:

– Många äldre kväner har ringt till mig och känner sig besvikna att svensk TV visar en sådan här film som smutskastar en hel minoritet. Vi framställs som kriminella och våldsamma.
– Men det är ju ändå en film. Har du ingen förståelse för att detta är en ”hitta-på-story”?
– Nej, jag har inte det. Man smutskastar oss och även om det är en fictionfilm får man inte hoppa på en hel folkgrupp. Folk söderut i Sverige och i andra länder kommer att uppfatta kvänerna som tjuvar och gangsters även om det är en fictionfilm. Jag tycker verkligen att den som gett tillstånd till att visa den här filmen på SVT ska be oss om ursäkt. Jag tycker det är dåligt, mycket dåligt.

I Kulturnyheterna 21 november kom svaret från STV-dramas projektledare Marcos Hallberg, som menar att serien inte gör anspråk på att skildra kväner som grupp och därför vägrar att be om ursäkt (ordagrann avskrift):

– Vi ska berätta en spännande historia. I dramatikens väsen ligger att man ägnar sig mycket åt konflikter. Det är det som på något sätt får historien att rulla. Vår grundläggande hållning är att alla människor har exakt samma värde och därför bör kunna skildras lika mycket både som onda och goda. I det här fallet kanske vi borde ha tänkt en extra gång eftersom kvänerna har figurerat så lite i medierna.

Vi kan visa en enormt stor förståelse för att kvänerna upplever det på det här viset. Kanske ska man fundera noggrannare på hur man skildrar minoriteter. Mycket, mycket noggrannare även om de är fiktiva karaktärer.

Så svarar alltså projektledaren för SVT-drama, medan jag iakttar att hans ansiktsmimik inte överensstämmer med orden. Borde inte någon som sysslar med drama och teater ha lärt sig att synkronisera verbala uttalanden med sitt kroppsspråk för att verka trovärdig? Men nej. Jag ser ingen empati, inget inkännande för kvänerna medan han uttalar sin stora förståelse. Hans mimik speglar något annat än förståelse och ödmjukhet. Den tycks mig visa ”ord utan hjärtekontakt”. De snabba cashen är kanske viktigare än omtanken om andras väl?

Framför mig ser jag manusförfattarna en gång på spaning efter exotiska inslag och effektsökeri: ”Nej, men vad häftigt! Det måste vi lägga in i filmen!” Och -ve och fasa !- tycker jag mig någonstans ifrån höra samma slags skrattsalva som följde efter Delmon Haffos yttrande om försäkringsminister Annika Strand, men kanske jag hör fel.

Det hade inte skadat med lite mer seriös research. Då hade manusförfattarna kanske också funnit bitar ur kvänernas historia med upplevt förtryck från svenska statens sida samt stor fattigdom som orsak till en del av de konflikter mellan kväner och samer som sägs ha funnits under årens lopp. Kvänerna utgör en liten grupp och är i likhet med andra etniciteter sammansatt av individer med olika bakgrund. En del har även samiskt, ”finskt” eller ”svenskt” blod i ådrorna. En del av dem är religiösa och lever långt borta från den värld som målas ut om dem i Midnattssol. Kvänernas historia är sällan omskriven i massmedia. Många av dem känner sig idag osedda, överkörda och mycket frustrerade.  Kanske är det nu första gången många människor i södra Sverige hör ordet ”kvän” nämnas. Och kanske kan det trots allt även föra något gott med sig genom att en och annan journalist blir intresserad och börjar gräva i deras historia och skriva mer om dem.

Göran Johanson och Kvänernas förbund överväger att som nästa steg anmäla serien Midnattssol till DO, Distriktombudsmannen, eftersom de inte fått någon ursäkt från TV.

Som tröst kan jag väl också påminna kvänerna om att de är i gott sällskap. I filmen förekommer ju även en representant för stockholmarna: den charmige helikopterföraren som knullar runt med både den manlige brottsutredaren och den kvinnliga franska polisagenten (men var för sig för säkerhets skull) redan under den första veckan av utredningen. Nu exporteras även denna uppfattning, men om stockholmare, ut över norra Sverige och sedan över hela världen! Ack, ja, vilken soppa – alltför tunn och alldeles på tok för mycket saltad!

Kersti Wistrand