I boken Fången i paradiset och andra självbiografiska berättelser, Ariton förlag, 2020, skriver elva författare egna berättelser om händelser i livet. Av dessa är nio kvinnor. De är mellan 31-82 år gamla och de bor i södra och mellersta Sverige. De har enligt uppgift inga tidigare relationer till varandra, berättelserna refererar inte till varandra. Det är bokförlagets affärsidé att låta människor skriva om sina liv för att lära och hjälpa andra.
Boken har ingen inledning eller sammanfattande avslutning. Dessa får läsaren själv tänka ut. Så, vad berättar författarna? Hon som seglade runt fången på oceanerna medan coronan härjade på land kom hem till en annan värld. En annan av kvinnorna, en rebell, konverterar när hon möter en förstående man av annan kultur, men ingen förståelse hos hennes egna. Övriga berättelser handlar ömsint om olik tillvaro här på jorden. En kvinna reser till andra sidan jorden för att träffa en sengångare i djungeln. En annan skriver om sin upplevelse av att inte passa in i normaliteten. Vidare skrivs om: en utdragen kärlek till en väntande man; en giftig relation till en man; relationen till sin mamma; föda ett barn som dog kort därefter; att inte få barn; och en man som trasslar till en relation genom att hans ryggsäck kommer på avvägar.
Vad säger berättelserna om författarnas liv? Vad innebär alla dessa upplevda fenomen djupare sett? Hur förstår författarna sina dramer bortom de yttre händelserna? Behövs deras berättade livsresor för att de själva ska väckas till verkligt liv? Kommer de att leva på något annat djupare sätt efter det att de berättat händelserna? Med andra ord, växer det fram en ny insikt i händelsernas efterföljd, bortom bokens uttryckta världsliga medvetanden?
Och så, en av författarna har valt en annan väg, vägen inåt. Det är Bosse Lövgrens berättelse som främst inte handlar om yttre äventyr – han lämnar dessa bakom sig i texten – för en inre resa till hans djupare medvetande. Titeln är ett existentiellt tema, ”Vem är jag – egentligen?” Det viktiga tillägget ”egentligen” säger att han undrar vem han är identisk med — egenlik. Hans berättelse är en öppen, ödmjuk och livsbejakande livsresa som pekar framåt, och som inte tar slut i och med föreliggande bok.
© Åke Åredal
Stockholm 2020-10-11.
