Busschaufför och konsten att bygga en elgitarr

Foto: Ingela Johannesson

Kersti Wistrands möte med en busschaufför påminner något om boken – Zen och konsten att sköta en motorcykel. Jim Herlin visar sig vara musiker och elgitarrbyggare och en riktig solskensspridare.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Jag skulle resa hem till Stockholm från min sommarvistelse, loggade in på datorns sj-sida för att köpa en tågbiljett, men fick istället förvånad en biljett för långfärdsbuss i min hand. ”Jaha, det gick ju bra även det”, tänkte jag och klev på bussen i god tid. Jag satte mig längst fram för att få bästa tänkbara utsikt och fick mig därmed en kvarts pratstund med chauffören innan färden mot Stockholm påbörjades.

Hur inleddes samtalet? Den trevlige och öppne busschauffören erbjöd både vatten och lättöl om jag var törstig och så kom vi plötsligt in på reseminnen och chilipeppar. Han hade kört buss under tio år, ofta turistturer med guide och även utrikes så han hade fått sig till livs mycken historik, fick jag veta. Om det var något land som han gillade? Jo, Mexico. Ända sedan han var liten pojke. Varför kunde ingen i släkten förstå, för ingen hade anknytning till detta land. Det blev emellertid tidigt kärlek till den speciella mexikanska mariachimusiken, t.ex. Flaco Jimanez: LÄNK: men även till favoriter som RyCooder och Gabby Pahinui med Hawaii (dessa för mig okända musikers namn skrevs ned på en liten lapp). Och så var det då kärleken till Tex-mex-mat och chili som bara hade infunnit sig si så där, spontant och tidigt i livet.

Här kan du lyssna till busschaufförens favoritmusik: RyCoodar med Chicken Skin- bandets musik: LÄNK:

Jim Herlin. Foto: K. Wistrand

Chauffören började nu inlevelsefullt berätta om olika arter av chilipeppar och använde samma adjektiv som vilken kunnig vinkännare som helst. Mest älskade han Habanero, den mexikanska nationalchilin framför alla andra. Dess smak var ”fruktig, varm” och den hade en ”mjuk hetta”. Visst var det starkt, men han hade för länge sedan vant sig och tänk vad gott det var att blanda den i vanligt svenskt potatismos! Dessutom var det bra för matsmältningen. Hans far hade förresten ett helt växthus med olika chilisorter som han använde för eget behov, kanske inspirerad av sonen. ”Var någonstans i Sverige odlar din far denna chili?” frågade jag nyfiket.

– Åh, min far flyttade upp till norra Hälsinglands djupa skogar och där bor han. Han är en stor beundrare av Jim Reeves (1923–64), den amerikanske countrymusikern med nashvillesoundet. När Reeves fru dog i början av 2000-talet utannonserades Jim Reeves prylar på nätet. Min far köpte upp en hel del, letade av en tillfällighet efter en lämplig gård och fann ett nedlagt järnvägshotell i Voxna i Hälsingland. Där öppnade han ett unikt museum över Jim Reeves. Det är faktiskt det enda museet i hela världen över denne musiker! LÄNK:

– Jahaa… musikintresset går alltså i familjen?

– Ja, det kan man säga, svarar busschauffören. Min pappas enorma intresse för musik gjorde att jag växte upp ständigt omgiven av gammal och ny countrymusik. Jag började spela flera stränginstrument i unga år, bl. a. gitarr och ukulele. Jag gillar Old-time-music, countrywestern och hillbillymusik som jag även spelar. Jag arbetar faktiskt också halvtid med att bygga elgitarrer. Kör buss halva tiden och reparerar och bygger elgitarrer på den andra halvtiden. I morgon ska jag t.ex. arbeta med detta hela dagen.

Så får jag veta att chaufförens nya stora projekt är att bygga elgitarrer i mycket gammalt trä från 1600-talet och framåt. Jag är nyfiken att få veta mer, men nu är det dags för bussens avgång och samtalet måste avslutas.

Jim Herlin strängar en gitarr åt en nöjd kund, medan ägaren Peter Westerberg tar emot beställningssamtal. Foto: K.W.

Besök på Westerbergs Electric Guitar 

Min nyfikenhet efter det avbrutna samtalet låter sig inte stillas när jag väl kommer hem, men så synd att jag inte bad om namn och telefonnummer! Morgonen därpå börjar jag googla för att söka rätt på den inspirerande chauffören. Men vad kunde han heta, tro? Jag finner fadern, dvs ägaren till Jim Reevesmuseet: Björn Herlin. Vad kan då sonen heta i förnamn? Efter idolen? Jag prövar med att googla på gitarrbyggerier och namnet Jim Herlin och hamnar på ”Jim Herlin, Westerbergs Electric Guitar, Hammarby sjöstad”, slår en signal och kommer alldeles rätt. Någon timme senare står jag där mitt i ateljén där gitarrer lagas och byggs. LÄNK Jim Herlin håller som bäst på att stränga en el-gitarr och det är intressant att se hur flyhänt och snabbt han går till väga. Han stämmer lika snabbt gitarren och prövar den genom att riva av en svängig låt.

Så finns det tid att få svar på mina än så länge oställda frågor. Hur var det nu med det nya projektet att börja bygga gitarrer av gamla trästockar med kända årtal och känd historik och vilka träslag var det frågan om? Kunde jag hjälpa till genom att efterlysa gammalt trä i en artikel?

Foto: K. Wistrand

Gamla timmerbitar i furu efterlyses!

Och Jim börjar berätta:

– De klassiska el-gitarrerna brukar ha en kropp av amerikansk al eller ask, men de riktigt tidiga hade även en kropp av furu som har visat sig låta fantastiskt efter att en viss ålder har uppnåtts. Till greppbrädorna används ofta rosenträ, ebenholts. Alternativt tillverkas hela halsen och greppbrädan i ett stycke lönn där greppbrädan också lackeras.

Det bästa materialet för gitarren i mitt nya svenska projekt är en instrumentkropp i furu, så gammal furu som möjligt, berättar Jim. Jag söker timmerbitar 15 x 15 cm eller större från 1600–1800-talet, helst med känd historik. Här kan du se en gammal bräda jag tagit fram, en takbjälke från Dalagatan 86, byggår 1927. Sedan har jag byggt och slipat – lackat instrumentkroppen av två sådana brädor. Halsen gör jag gärna i lönn. Min önskan är att få fram trämaterial från samtliga landskap, gärna från kända byggnader och med så exakt tillkomstårtal som möjligt. En dröm är att få tillgång till en bit timmer från Kungliga slottet i Stockholm. Det tar mig sedan en vecka med åtta timmars arbetsdag att bygga en gitarr.

– För en tid sedan körde jag runt turister i Värmland och de skulle göra ett stopp i linneväveriet i Klässbol, vilket jag inte var det minsta intresserad av att besöka. Men så såg jag en skylt som det stod ”loppis” på, gick dit och började prata med en äldre dam i ett stånd och det visade sig att jag kunde få en tre meter lång bjälkstock från hennes lada, som en gång i tiden var lager för en grosshandlare. Den var från 1869. Nu har jag den hemma och besöket i Klässbol blev ju riktigt lyckat, även för mig! Förresten hittade jag också en gammal cykel som jag köpte!

Så berättar Jim Herlin entusiastiskt om bygget av elgitarrer och jag får ta del av hans kunskaper och teorier om olika träslag samt om tillverkningen om individuella stall till akustiska jazzgitarrer (archtop) för att uppnå bästa möjliga ton.

Jim har personligen skänkt en egentillverkad elgitarr till musikern Martin Tallström som här nedan spelar på den och berättar om den:

– Hur är det med ditt eget musicerande? frågar jag slutligen Jim Helin. Är du kanske en kändis?

Jim Herlin ler och svarar sedan:

– Ja, jag är väl känd/ igenkänd inom mina egna kretsar. Jag har spelat gitarr och ukulele i hela mitt liv, mest inom amerikansk folkmusik/oldtime/bluegrass (LÄNK: ), men på senare år spelar jag i Hawaiian Novelty Orchestra, ett fyrmannaband som främst spelar hawaiiansk musik från 30- och 40-talen, men blandar även in lite Mex och Country i repertoaren.

Mestadels har det blivit privata tillställningar, företag och kyrkan samt några spelningar inom den amerikanska musikscenen i Stockholm.

Jag spelade förut i ett band som hette Roundhouse, vi spelade traditionell Oldtime/squaredance-musik. I samband med detta blev det några festivaler runt om i Sverige, t ex Lida Countryfestival, Gränna Bluegrassfestival och Nääsville Bluegrassfestival. Här kan du höra mig spela Honolulu March: LÄNK:

Foto: K.Wistrand

Peter Westerberg, Jim Herlin och sommarlärlingen Jonathan tar farväl av mig och visar upp den senast byggda gitarren som också är till salu. Jag tackar så mycket för intervjun och besöket och går lite rikare i själen från Westerbergs Electric Guitar. LÄNK:

Skulle det vara så att du har en bit gammal tallstock /bräda från 1600 – 1800-talet, så kontakta Jim Herlin direkt på Westerbergs Electric Guitar eller oss på Humanism och Kunskap.

Kersti Wistrand