Originalartikel på Vetamera där sker uppdateringar.
FN:s konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) som antogs 7 juli 2017, bygger vidare på fördraget om ickespridning av kärnvapen (Non-Proliferation Treaty, NPT från 1968) som ger rätten att använda kärnenergi för fredliga ändamål. Not 1
Icke-spridningsfördragets syfte från 1968 innebar att acceptera de fem kärnvapennationerna som också är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd: USA, Storbritannien, Frankrike, Folkrepubliken Kina samt Ryssland. De tilläts således behålla sina kärnvapen men förband sig att inte överföra kärnvapenteknologi till andra stater och övriga länder förband sig att inte utveckla sådan teknologi.
Den 5 mars 1970 hade USA, Storbritannien, Sovjetunionen och ytterligare 40 stater undertecknat fördraget. Folkrepubliken Kina tillkom 1992. Nordkorea undertecknade fördraget 1985 men sade upp det 2003 och deklarerade 2005 sig som kärnvapennation. Indien och Pakistan som sedan dess har utvecklat kärnvapen, har inte undertecknat fördraget liksom Israel, som antas ha kärnvapen.
Konventionen antogs vid FN-förhandlingar den 7 juli 2017 i New York och förbjuder utveckling, förvaring, transport, användning och hot om användning av kärnvapen. Kärnvapenstater som ansluter sig innebär att man förbinder sig till en tidsplan för att avskaffa landets kärnvapen. [1]
Under FN-konferensen 2017 deltog 124 länder i omröstningen och 122 röstade ja. [2] Nederländerna var det enda Nato-land som deltog och den enda som röstade mot att konventionen skulle antas. Singapore lade ned sin röst. [3] Inga kärnvapenstater deltog i konferensen. Den 20 september 2017 öppnades avtalet för signering, och det träder i kraft om minst 50 länder ratificerar det.
Sveriges regering har som neutral part varit drivande för att få till stånd en konvention som förbjuder kärnvapen. Man röstade ja till konventionen men framhöll att den inte tillgodosåg svenska önskemål och Sverige har valt att avvakta med signering. [4] Istället tillsatte man en enmansutredning av Lars-Erik Lundin som fick i uppdrag att se över vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå om Sverige skriver under konventionen. Utredningen skulle b.la. analysera eventuella följder avseende Sveriges samlade bi- och multilaterala säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten och vilka möjligheter som finns att frånträda konventionen.[5] Utredningen presenterades i januari 2019 och avrådde från signering. [6]
Remiss av utredningen av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen [7]
Remissvar [8]
Elva remissinstanser som stöder utredarens förslag om att:
”Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.”
Försvarshögskolan
Försvarsmakten
Försvarets materielverk
Inspektionen för strategiska produkter
Kungliga krigsvetenskapsakademien
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
Strålsäkerhetsmyndigheten
Svenska Atlantkommittén
Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF)
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Utrikespolitiska institutet
Sju remissinstanser som anser att Sverige bör skriva på och ratificera konventionen:
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet
Kristna fredsrörelsen
Röda korset
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Svenska FN-förbundet
Svenska kyrkan
Svenska läkare mot kärnvapen
Vattenfall AB (”Vattenfall har inget att anföra i ärendet och ämnar därmed inte svara på remissen.”)
Noter
- 1) Dirk Roland Haupt: Förhandla om kärnvapennedrustning – Skyldighet enligt 1968 års icke-spridningsfördrag; i: Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 219:e årgången (2015), andra häftet, sid 114-130
Referenser
- 1) ”United Nations Conference to Negotiate a Legally Binding Instrument to Prohibit Nuclear Weapons, Leading Towards their Total Elimination, 27 April to 22 May 2015”
- 2) ”General Assembly, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons”
- 3) ”Voting results, Draft treaty on the prohibition of nuclear weapons”.
- 4) ”Sweden, Explanation of vote, 7 July 2017”.
- 5) Regeringskansliet, Regeringen och (30 oktober 2017). ”Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen”
- 6) Regeringskansliet, Regeringen och (18 januari 2019). ”Överlämnande av utredning om konsekvenserna av ett eventuellt svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen.”
- 7) Remissinstanser för utredningen av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen (pdf 110 kB)
- 8) Remissinstanser för utredningen av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen (pdf 110 kB)
Vill bara lägga till att förutom de 19 officiella remissinstanserna som redovisats ovan kom det in 39 remissvar från andra organisationer och företag. 32 av dessa avvisar utredningen och krävde att regeringen skulle skriva på, 4 avvisade utredningen, 2 stödde utredaren och 1 hade ingen åsikt.
Dessutom kom det in 25 remissvar från privatpersoner, 17 av dessa krävde att regeringen skulle skriva på, 6 ville ha en ny och bättre utredning, 2 har jag inte lyckats få tillgång till.
Slutligen kom det in två namninsamlingar som krävde att regeringen skulle skriva på. Den ena med ca 700 läkares namn och den andra med ca 930 privatpersoners namn.
Sammantaget kan man dela in remissvaren i två kategorier, de som representerar militära och militärindustriella intressen som var mot konventionen och de som representerar humanistiska, religiösa, freds och miljöorganisationer, samt inte minst vanliga medborgare som var för konventionen. Om regeringen i demokratisk anda hade tagit hänsyn till hur många människor som de två kategorierna representerar hade valet varit klart, man skulle ha skrivit på konventionen. Nu valde man i stället att på otydliga grunder gå militär och militärindustrins förespråkare till mötes. Det är ett svek mot demokratin och svenska folket.
@Ulf, remissförfarande borde visa att demokratin fungerar. Sedan ska i detta fall regeringen ta beslut utifrån en analys av inkommande remisser. Som du mycket riktigt påpekar väger uppenbarligen vapenindustrins och försvarsmyndigheternas åsikter tyngre än alla andra. Om remissförfarandet då är ett spel för gallerierna och man redan hade bestämt sig för att avvisa konventionen är en fråga man kan ställa sig. Om så skulle vara fallet kan man undra över om demokratiska rutiner utnyttjats på ett svekfullt sätt./Börje