Ut-ur-kroppen-upplevelser (UKU) är ett fenomen som omnämnts i samband med studier av nära döden-upplevelser (NDU) men UKU kan förekomma i många andra sammanhang. Kersti Wistrand gör en genomgång.
TEXT och FOTO: KERSTI WISTRAND
I vår västerländska, mer utåtriktade och materialistiska kultur har vi jämfört med den österländska mycket få termer för olika förändrade medvetandetillstånd.
Vid genomgång av fallbeskrivningar kring nära-döden-upplevelser (NDU) tycks det mig som det finns en glidande skala med olika förändrade medvetandetillstånd. Vid normaltillståndet identifierar sig medvetandet som varande i kroppen. Vid speciellt hotande fara under t.ex. en våldtäkt kan det fly ”till hälften”. Kroppen är i chock och man tycker sig vara ”som om” vid sidan av sig själv, på psykiatrispråk kallat dissociation/ depersonalisation. Under extrem dödsfara med åtföljande kroppslig medvetslöshet kan medvetandet helt betrakta sin fysiska kropp och dess omgivning utifrån, den s.k. ut-ur-kroppenupplevelsen (UKU).
När inträffar ut-ur-kroppen-upplevelsen (UKU)?
Det finns mycket forskning kring UKU [1] Robert Crookall (1890 – 1981) har samlat tusentals berättelser om UKU och jämfört dem för att se om där fanns gemensamma element i dem. [2] Han fann att dessa berättelser inte har med andlighet eller religion att göra och att de är oberoende av kulturell bakgrund.
UKU har rapporterats vid många andra tillfällen än NDU, t.ex. vid snabba olycksfallsförlopp, allergiska chocker och epileptiska anfall. I min egen forskning på kvinnor som föder och deras transpersonella upplevelser har jag funnit att kvinnor ibland kan uppleva en UKU under sin egen förlossning. Påfrestningen och smärtan kan där tänkas vara en orsak. Å andra sidan berättar många att de upplevt UKU under mentalt lugn som vid fysisk avslappning och meditation. Många har också haft sådan upplevelse i samband med sömn och drömmar.
I detta sammanhang bör även klardrömmar eller lucid dreams nämnas. I detta tillstånd är man vaken i sina drömmar och kan själv styra vad som ska hända. Lucid dream kan utvecklas till en ut-ur-kroppenupplevelser om man så önskar och inte hejdar sig på grund av rädsla.
Utmärkande drag i UKU
Läkargruppen Gabbard-Twemlow-Jones fann fem utmärkande drag i upplevelsen [3]:
1. Stor livlighet i perceptionen
2. Separation av självet (medvetandet) från det normala läget i kroppen
3. Självet existerar sedan i samma omgivning som den fysiska kroppen (min anmärkning: medvetandet kan även i vissa fall ge sig ut på längre turer rent geografiskt)
4. Förbunden med en känsla av ovanlig energi.
5. Önskan att återvända till kroppen.
I en undersökning (med frågeformulär) av 339 ut-ur-kroppenupplevare fann läkargruppen att 76% upplevde en annan kropp än den fysiska men liknande denna, 55% kände energi och 38 % vibrationer i huvudet, 54 % ville återvända, 50 % passerade genom föremål, 33 % hade förändrad tidsupplevelse, 26 % hade en tunnelerfarenhet och 4% såg bildsviter från sitt tidigare liv spelas upp.
UKU-gruppen var väsentligen en välanpassad grupp med relativt få psykosomatiska problem eller alkoholbesvär.
Några böcker i ämnet
Högstadieläraren Agneta Uppmans bok ”Ut ur kroppen – mina upplevelser i en annan dimension” kom ut 1987. Hon kan sägas vara en svensk pionjär inom området och hade aldrig hört talas om liknande upplevelser när hon 1980 hade sin första upplevelse. Hon blev skrämd och rädd för att vara sjuk, letade sig igenom litteraturen som på svenska var i det närmaste obefintlig. Så här inleder hon sin bok:
”Det var en morgon i oktober 1980 som det hela började. Åtminstone trodde jag det just då. Jag insåg ju inte att det som hände förmodligen bara var en ny fas i ett skeende som hade börjat flera år tidigare … I alla händelser var jag helt oförberedd.
Jag låg och dåsade på min sida av dubbelsängen. Bredvid mig låg min man Per och – inklämd mellan oss – vår tvååriga dotter Johanna.
Per sträckte ut armen och satte på radion Ljuset silade in genom persiennerna. – – – Då och då hördes ett smackande ljud från Johannas napp. Jag mumlade något till Per att jag ville sova ett tag till – det var söndag- och drog upp täcket över öronen. Jag mådde gott.
Så kom det över mig -förlamningstillståndet- lika överrumplande som vanligt. Det var ett hemskt, skrämmande och ångestfyllt tillstånd. På något sätt kände jag mig lurad. Allting hade känts så tryggt. Jag hade mått så bra – men nu var det över mig och det var ingenting jag kunde göra någonting åt. Atmosfären förändrades, blev förtätad, hotfull, slöt sig om mig som en tvångströja. I ett virrvarr av vibrerande energiströmmar domnade min kropp bort och blev tung och orörlig. Dånande surrande ljus genljöd i mitt huvud och skräckslagen försökte jag öppna ögonen och vända huvudet för att ge Per ett tecken på att jag behövde hjälp. Han låg så nära men märkte ingenting … och jag kunde inte röra mig, inte ropa, bara hjälplöst öppna ögonen och titta framför mig under några korta ögonblick.
Mitt hjärta bultade allt hårdare. Jag var fångad i dvalan – helt vaken- och snart skulle hallucinationerna dyka upp!
Då plötsligt mindes jag min vän Jens ord då jag någon vecka tidigare berättat om en liknade upplevelse: ”Var inte rädd, kämpa inte emot utan var bara lugn! Hallucinationerna kan ju inte skada dig!”
Plötsligt fick Agneta ett infall att ge sig iväg bort från det hela. Agneta kände hur trycket från madrassen försvann:
”Jag lyftes uppåt som buren av en osynlig kraft, hängde i ett ögonblick stilla i luften – ungefär en decimeter över sängen – och gled sedan bakåt, uppåt mot taket! Hela rummet kunde jag inte se – Mitt synfält var begränsat, liksom diffust i ytterkanterna. På min egen plats i sängen låg ett bylte med sängkläder. Egentligen såg jag inte efter så noga. Det kändes inte viktigt. Allt var omtumlande men samtidigt så självklart … En obeskrivlig lyckokänsla fyllde mig och jag skrek rakt ut: – Per, ser du mig! Jag är här uppe! Jag flyger! Ljudet av min röst ekade i mitt huvud, men Per tycktes inte höra eller se mig.”
Agneta blir då ängslig och rädslan gör att hon plötsligt landar i sin kropp igen.
Detta hennes förlamningstillstånd, sömnparalys, hade hon första gången upplevt vid 28 års ålder men nu började det infinna sig allt oftare, åtföljd av ut-ur-kroppen-upplevelser. Hon gick till läkare, men befanns vara helt frisk både fysiskt och psykiskt och fortsatte att arbeta på med sina elever som vanligt. Febrilt började hon söka litteratur för att förstå.
Agneta Uppman insåg snart att det inte var hallucinationer eller ”spöken” det rörde sig om. Hon började experimentera, antecknade allt efteråt, passerade genom stängda dörrar och väggar besökte miljöer där hon aldrig varit; kollade upp sina s.k. astralresor och fann att det många gånger stämde med verkligheten. Om allt detta berättas i hennes bok, där upplevelserna varvas med den forskningslitteratur hon funnit i ämnet. Jag kan varmt rekommendera Agneta Uppmans bok som på så vis kan vara till stor hjälp för personer med liknande erfarenheter.
Vid ett tillfälle under en UKU besöker Agneta sin tvillingsyster Ingela Cole som var gift och bosatt i England. Hon lägger märke till nya inredningsdetaljer som hon inte visste om och som senare visar sig stämma. Hon ser sin syster i sorg och oro och får senare bekräftelse på detta. När de senare träffas visar det sig att tvillingsystern också upplever sömnparalyser och ut-ur-kroppen-upplevelser. Systrarna börjar samarbeta och även experimentera med varandra och försöka ses i det utomkroppsliga tillståndet. 1988 ger Agneta Cole ut sin bok ”Andra verkligheter”.
Robert A. Monroes institut
När den amerikanske radiopersonligheten Robert A. Monroe (1915 – 1995) kom ut med sin bok ”Ultimate Journey” 1994 (på svenska: ”Yttersta Resan – ut-ur-kroppenupplevelsen och meningen med livet”, Natur och kultur, 1995) hade han mer än trettio års erfarenheter av UKU. Han var lika oförberedd som Agneta Uppman och genomgick en liknande process i sökande av litteratur efter samtal med oförstående läkare om vad det var som kunde ha hänt honom.
I sin första bok ”Journeys Out of the Body” (1971) berättar han om sin första UKU, som skedde i samband med att han lyssnade till och försökte lära sig inspelat kursmaterial via bandspelare och hörlurar, liggande i sängen på kvällarna innan han somnade. Detta ledde till att han kom in i ett förändrat medvetandetillstånd som så småningom gav honom spontana ut-ut-kroppen-upplevelser. Med sitt stora tekniska kunnande började han experimentera, lärde sig framkalla UKU både hos sig själv och andra, blev en erkänd medvetandeforskare och grundade Monroeinstitutet. Detta institut kom att bedriva vetenskaplig medvetandeforskning samt ge kurser för intresserade så att dessa kunde erhålla UKU, men tog även upp de stora livsfrågorna om tex. meningen med livet och döden. Boken ”Yttersta resan” berättar mer om allt detta.
”Astrala resor ut ur kroppen” kom ut 2005. Den är skriven av religionshistorikern Thomas Karlsson, Arribas förlag. Boken fungerar på två sätt: dels historiskt, dels som en handbok att själv pröva på. Läsaren tas med på en resa tillbaka i tiden och får lära sig om själsbegrepp och utomkroppsliga resor i bl.a. Egypten, Kabbala och vikingatid. Flera nutida svenskars UKUer beskrivs samt olika tekniker att stegvis träna sig att själv få en UKU.
Kersti Wistrand
Referenser:
[1] Wistrand, K & Pilotti, J. Medvetandet och döden – en antologi om nära-döden-fenomen och utomkroppsliga upplevelser (1982), Stockholm, Natur & Kultur. ISBN 91.27-01223-9.
Boken finns skannad på Jan Pilottis hemsida http://www.drpilotti.info/ I boken, som är tvärvetenskaplig, skildrar elva forskare UKU och NDU från skilda tider och kulturer, bl.a. shamanism, samt ger kunskaper i dessa fenomenen utifrån psykologi, psykiatri, medicin och fysik. [2]https://encyclopedia2.thefreedictionary.com/Crookall%2c+Dr.+Robert
[3] Se mitt kapitel 10 ”Depersonalisation eller utomkroppslig upplevelse?” i Medvetandet och döden.
