17 augusti, 2018

Demokratin beroende av etik och människosyn

Valaffischer 1957

I dag skildras demokratin ofta som en enda lista på vad andra skall ”göra för oss”. Klatschigt och vinnande för stunden, men förödande på litet sikt. Vi måste få chans att möta en människo- och demokratisyn som är verklighetsnära, som har genomgått en humanistisk och teologisk prövning och därmed lära oss agera som ansvarsfulla demokrater.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

Det talas om att demokratin hotas. Vad avses med demokrati?

För att avgöra om den är hotad behöver vi inte minst söka förstå, hur man i Europa förr såg på folkstyret som metod att styra samhället. Här finns insikter av olika slag.

Att så pass oreserverat hylla demokratin är, vad vi än tycker, i princip något modernt. Våra förfäder var inte demokrater i vår mening. Ofta hade de tvärtom en låg tanke om demokrati, särskilt de bildade och inflytelserika.

Många politiskt och filosofiskt tongivande, misstrodde att folket sökte bli ”sin egen styresman”. De menade att vanstyre och korruption, flyktighet och brist på kontinuitet liksom ökande slöseri skulle följa, då alla fick del i makten. Att demokratin skulle kunna utvecklas, själva idén att människor kan utbildas och lära sig ta politiskt ansvar, låg i framtiden. Hos Platon beskrivs styresskicken ännu historiskt som en fallande kurva – från upplyst fåtalsmakt till flackt massvälde.

Slutsatsen blev, att de mest lämpade borde styra samhället.

”Lämpade” kunde betyda klok och kunnig, men också några med privat förmögenhet. Sådana personer antogs nämligen bättre veta, hur man sköter statens pengar. I det gamla Venedig till exempel blev resultatet gott, då de högre skikten – patricierna – dels styrde republiken, dels lånade ut pengar till den. Varsamma med sina pengar såg de till, att inte denna belånade stadsstat gick bankrutt utan klarade balansräkningen.

Osjälviskt samhällstjänande på retur

Osjälviskt samhällstjänande kanske många uppfattar som väl idealistiskt. Ändå gav det framgång och gagnade alla.

Länge var i Europa ett offentligt uppdrag en hederssyssla, som man bara med förlust av det egna anseendet vågade missköta. Förmögna personer förväntades tjäna kungen utan ersättning. Den kände svenske 1800-talspolitikern Henning Hamilton till exempel, som åtalades för att ha förfalskat värdehandlingar, blev sedan han avslöjats tvungen att avsäga sig alla uppdrag och fly till utlandet.

Vi har i dag rört oss ett stycke från den äldre, osjälviska viljan att tjäna sitt land och har fått en politik byggd på egenintresse och kalkyler. ”Intresset ljuger inte” har det hetat. Krasst, men då har vi i varje fall blivit kvitt de politiska lögnerna, har vissa sagt sig.

Intressepolitiken, driven av en ökande folkmängd som ställt krav på mer trygghet och välfärd, har i varje fall radikalt ändrat villkoren för modern politik. Att godta egenintresset som motiv har påverkat folkstyrets etiska villkor. En tendens att skylla på andra, och att utmåla sig som offer, har skördat segrar —-framgång —.

Som om inte dessa utmaningar vore nog, har på senare tid en attityd uppstått, som snabbt gjort demokratin till något annat än den nyligen var. Flertalet vet, att vår rätt att styra oss själva fordrar ansvarskänsla. Vi måste fostra våra barn till att dela ansvar, så att de förmår uttrycka sin egen vilja men också ta hänsyn till andras. Att ana hur välbetänkta besluten är och vart de leder, att se deras risker och möjligheter, bör också det tillhöra detta civila ansvar.

En ny sorts etik väcker absurda krav

Nu pålägger man oss en ny typ av krav. Vi förutsätts hylla vissa principer, som inte är självklara för alla men som ändå sägs ligga i demokratins ”förlängning”. Läsaren vet nog vad dessa principer går ut på, de gäller ständigt vidgade rättigheter, en jämlikhet in i minsta skrymsle, ett de facto-tabu mot vissa åsikter, en rätt att skamlöst angripa våra regeringar fast vi borde inse de restriktioner som de styrande måste lyda.

Vissa krafter anses ha rätt att kategoriskt hävda ”regler” som inte formats i beslutande fora utan i medier eller av olika intressentgrupper. Kraven ställs ofta med hänvisning till en ganska diffus ”värdegrund,” som kombinerar dagsaktuella idéer och nycker, och som just därför snabbt förändras.

Var och en får samtidigt ovett, som motsätter sig dessa föreskrifter – att kalla dem ”principer” är att göra dem alltför stor heder. I principer innefattar man av gammalt snarare något som har tyngd och kan stå emot ögonblickets infall. De föreskrifter vi i dag möter kommer däremot oväntat och kan gälla alla tänkbara områden, både det offentliga och det privata. Det handlar om allt från språkseder och tilltal, till vilka idéer och läror som skall anses riktiga och legitima. Och snart upplöses den etik som generationer sökt hålla sig till. Kompassnålen snurrar.

Humanismens roll i demokratins kris

I detta erkänt svåra och röriga läge ställs frågan, vad det humanistiska arvet kan göra för att häva demokratins vanrykte.

Här bör man inflika en kort anmärkning: ofta ställs i vår politik och inte minst i aktuell migrationsdebatt två termer mot varandra. Det är populism gentemot humanism. Egentligen borde det förstås heta humanitet, eftersom det mera handlar om att människor skall bemötas än om den humanism – i betydelsen självkännedom, byggd på det arv av reflektion om människan – som frågan ovan gäller.

Medan termen demokrati anknyter till det grekiska ordet demos, har populism med latinets populus att göra. Två ord med samma innebörd får alltså beteckna det legitima folkstyret – demokrati – respektive den klandervärda företeelsen folkvälde, med dess betydelse av rå, okunnig självförhävelse. Att göra distinktioner brukar ju vara klargörande. Här undrar man dock om förnuftet har hängt med, för en rad beslut som demokratiska församlingar och regeringar har fattat kan även de betecknas som populistiska, i varje fall i betydelsen okunniga och/eller utan hänsyn tagen till deras följder.

Populism hos våra partier och folkvalda

I den svenska bostadspolitiken med dess åsidosättande av marknadstänkandet har riksdagen ofta satt lagen om tillgång och efterfrågan ur spel. Man har därmed mot vetenskap och beprövad erfarenhet godtagit att skapa köer. Åsikten att vinster bör förbjudas har fått en nedpressning av tillgången till följd, likaså en påtvingad vanvård av bostäderna. Man kan även tänka på det i skrivande stund aktuella förslaget att ge 9 000 unga flyktingar som fått avslag på sin asylansökan en ”andra chans” att stanna i Sverige, ett undantag från vår vedertagna metod att stifta lag och som tunga samstämmiga rättsvårdande myndigheter har fastslagit är regelvidrigt.

Det humanismen frågar folkstyret är samma fråga, som den riktar till allt annat i människans värld, nämligen: Är detta folkstyre utformat efter vårt medfödda sätt att vara som mänskliga varelser, motsvarar det alltså vår natur? ”Natur” betyder helt enkelt egenart eller begränsning, så här möter man alltså i motsats till tron att mänskliga individer klarar allt i stället en syn på människan som begränsad, som bräcklig. Detta förhållande kan ges olika namn: vi är behäftade med arvsynd, vi präglas av ”woundedness” (vi har en inneboende moralisk ”skada”), vi är ”Mangelwesen” eftersom den ”Gamle Adam” bor i oss, och så vidare. Poängen är hela tiden densamma: samhället inklusive vårt sätt att styra det genom demokratin måste alltid ha marginal. En marginal som just har med våra brister att göra.

Svag humanistisk skolning en nackdel för vår politik

Att vettlösa krav, gripna ur luften, så ofta kan ställas kanske inte bara har med avsändarnas bristande förnuft att göra?

Kanske förklaras det också av en gradvis minskande värdesättning av och kunskaper om humanismens arv? Kanske har barbariet igen blivit fosterländskt? I våra farföräldrars tid hyste Sverige ännu stolthet över, att deras ungdomar kunde lära sig teknik, matematik och naturvetenskap, ämnen som otvivelaktigt främjade framsteg, men också ämnen som teologi och filosofi, klassiska och moderna språk, historia samt litteratur- och konsthistoria. De kunskaper som dessa ämnen gav satte spårbara avtryck på alla nivåer i samhället. Få ville framstå som obildade och perspektivlösa. Framför allt bidrog dessa skol- och universitetsämnen till en föreställning om att människan handlar bäst då hon vet om sina begränsningar. Ars longa, vita brevis – Konsten är lång, livet är kort. I 1800-talets riksdagsdebatter pryddes som bekant många tal och inlägg av romarcitat och grekiska tänkespråk.

Ett nytänkande krävs

Hur kan då det humanistiska budskapet återigen föras ut och tillföras yngre generationer? Människor kan ju inte känna det, om de inte får möta det.

Detta är det riktigt stora problemet. Vi måste få chans att möta en människo- och demokratisyn som är verklighetsnära, som har genomgått en humanistisk och teologisk prövning. I dag skildras däremot demokratin som en enda lista på, vad andra skall ”göra för oss”. Det kan gälla att utjämna livets förment hårda villkor och att som led i detta företa en vidräkning med dem, som anses vara människans och folkstyrets fiender. Klatschigt och vinnande för stunden, men förödande på litet sikt.

Om inte kraven på demokratin därför blir realistiskt belysta i skolan, i litteratur, i filmer och tv, i vårt privata umgänge och så vidare kan framtidens människor knappast agera som ansvarsfulla demokrater.

Därför behöver debatten om folkstyret ändras och fördjupas, och detta bör inte minst ske genom det arv som humanismen erbjuder. Det behöver inte handla om en ny politisk ideologi, att lägga till dem som redan finns. Inte heller om någon ny psykologisk emancipationslära eller terapi. Det gäller i stället att väcka en ny förståelse för humanismen, att söka belysa det bästa från de tongivande humanistiska gestalterna och deras insikter i människans natur.

Demokratins dilemma är varken större eller mindre än så.

Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Kommentera

%d bloggare gillar detta: