Hur står det till med folktron i Sverige? Kersti Wistrand som under sommaren vistats högt upp i norr vittnar om att där finns i alla fall tron på vittran. Eller? Kusinerna Thord Vikström och Sten-Göran Granström är båda uppvuxna i Storseletrakten och har båda egna erfarenheter av vittrorna.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Under sommarmånaderna befolkas Storsele i södra Lappland åter igen av hemvändande semesterfirare. Kaffebryggaren står ständigt redo för att hällas upp till besökande släkt och vänner som ofta knackar på för en munter pratstund om gamla tider. Historierna och berättelserna frodas. Man lyssnar, lägger huvudet på sned, ler igenkännande och mumlar: ”Jo vars, visst var det så!” Så ock denna morgon då skogsbonden och sågverksägaren Thord Vikström, 84 år, och lantmätaren Sten-Göran Granström, 72 år och bosatt i södra Sverige, kom in på vittrorna som åtminstone förr i deras ungdom fanns i trakten.
– Vittrorna, ja, de bor under jorden och lever parallellt med oss, fastän i allmänhet osynliga. De lever familjevis och har speciella vägar, vitterstråk, där de tar sig fram med sina kor. I allmänhet är de fredliga, men man får akta sig för att irritera dem, t.ex. se upp för att bygga fähus över deras bostäder. Eller att på annat sätt störa deras liv. Då kan de ställa till med problem. Jag råka ut för det en gång när jag var i skogen och såga ned granar. Jag la sågen åt sidan en stund och när jag skulle ha henne igen var hon borta. Jag visst precis vars jag lagt henne, men hon bara fanns int. Efter tre dagar kom jag tillbaka, ja, då låg sågen där jag hade lagt den. Å dä´ var vittrorna som varit framme. De gör så när man irriterat dem, tar saker och lägg tillbaka dem efter tre dagar. De vill att man visar dem respekt.
– Ja, det där har jag också varit med om här uppe, men då gällde det en hammare som blev tagen, men jag fick aldrig tillbaka den, infogar Sten. Det är verkligen inte så lätt att veta när man råkar komma in på deras revir, fast där med tre dagar behöver väl inte stämma …
– På den tiden det fortfarande fanns många som hade kor här i byn så hände det ibland att det plötsligt blev stor oro i koflocken som var ute på bete under sommaren. Då hade en vitterko tagit sig in till dem och ställt till det. Hon såg ut som de vanliga korna fastän mindre, berättar Thord.
– Och du, Sten, minns väl P.A. Mattson? Han föddes 1878 och dog 102 år gammal 1980. Han var hästgetare (getare= vaktare) som grabb. När vi hade använt hästarna för plöjning och sådd tog getarna upp dem för sommarbete på Björnberget en halvmil bort. Där fick de gå tills det var dags för skördearbetet. Hästgetarna såg efter dem under tiden. En dag dök en liten vittrakvinna upp framför PA och sa: `Du kommer att behålla ditt svarta hår ända tills du dör!´ Och se det fick han – kommer du ihåg hans stora kolsvarta hår när han var 102 år, Sten?
– O, ja! Och vilket liv han levde! Han försörjde sig som nasare och cyklade omkring miltals här i trakterna och sålde kläder och sömnadssaker som han hade i en stor säck bak på cykeln. När han blev riktigt gammal och fick ont i knäna av cyklandet och ville lägga av, svarade hans handelsbolag i Sydsverige att han skulle få en moped och det fick han och så kunde han fortsätta många år till!
– Hur ser vittrorna ut? undrar jag.
– Den vittran som P.A. såg, var nog mer som en ljus figur, men det är få förundrat att se dem. Det hör till undantagen att de gör sig synliga. Här uppe hos oss har man hört dem tala snarare än att man sett dem.
– Och jag som är lantmätare kan lägga till ett par saker, säger Sten med glimten i ögat. Visste ni att det finns gamla kartor där vitterstigarna är utsatta, så att man inte skulle störa dem när de gick fram med sin boskap? På Island händer det än idag att myndigheterna tar hänsyn till naturväsens önskemål när man ska bestämma sträckningen av vägar eller planerar nybyggnation på landsbygden… Som lantmätare lärde jag mig avvittring. Och det hör ni väl på ordet vad jag gjorde då när jag avvittrade landskapet? avslutar han skälmskt.
Jag googlar senare för säkerhets skull på ordet ”avvittring” och ser att det fr.o.m. 1600-talet och framåt innebar uppdelning av mark mellan kronan och enskilda, dvs. nybyggare och samer, i norra Sverige. Storsele by grundades sålunda genom avvittring och skattläggning från kronolappmarken och uppodlingen skedde. Ja, vem vet, kanske var vittrorna också med vid uppdelningen och att man tog hänsyn till dem, fastän det inte nämns …
Vittrorna i Henriksfjäll
Henriksfjäll ligger cirka sju mil nordväst om Storsele i riktning bort mot Kittelfjäll och norska gränsen. Därifrån har O.P. Pettersson under 1800-talets slut nedtecknat en historia om vittrorna. (1)
Den tredje i ordningen av nybyggaren Hans Larssons i Kittelfjäll söner hette Henrik. Han synade vid 1800-talets mitt åt sig ett nybygge en mil öster om Kittelfjäll och byggde där en gård åt sig. Han kallade denna för Henriksfjäll efter sig själv. Men tyvärr råkade han störa vittrorna, som till slut drev honom från gården. Följande hände:
Henrik gifte sig och fick barn. Allt hade varit frid och fröjd om han inte råkat bygga fähuset ovanpå vittrornas osynliga bostadshus. För så måste det ha varit.
Långa tider kunde det vara stilla med trollskapen, men bäst det var så bar det löst igen för vittrorna grasserade där så det var över allt förstånd. Ena morgonen då folket kom dit var all boskap lös på golvet. En annan morgon var taglen i korumporna och hästmanen hopflätade och hoptjörvade så det var så gott som omöjligt att gre ut dem. Återigen en annan morgon stod korna baklänges i båsen med rumporna fastknutna i bjäsingen och huvudet över gödselrännan. Det hände också att de osynliga kastade blöt kodynga i Henriks ansikte när han var där inne.
Så pågick det i flera år men en vårmorgon då Henriks fru kom ut i lagår´n låg sju kor självdöda i båsen. Halsarna var alldeles igenstoppade med halm så att de hade kvävts! Inga spår syntes i snön, så det måste ha varit vittrorna som bestraffat Henrik och ville ha bort honom. Henrik drog nu långt bort till andra byar och frun fick ta barnen med sig och tjäna som piga i omkringliggande gårdar för att försörja familjen.
Vittror och andra underjordiska väsen i folktron
I norra Sverige benämns de underjordiska vittror. Vittrorna besökte även fäbodarna. Daga Nyberg har skrivit boken ”Vittran i fäbodland” där hon intervjuat fäbodstintor om sina upplevelser. (2) Om en vittrako tog sig in bland de vanliga korna var det bra att kasta ett stålföremål över henne för att få fast henne, så att man kunde mjölka henne innan hon släpptes ut. Hon gav nämligen extra mycket mjölk, hela stävan full, men kon vägrade mjölka i en ny bytta, så det var bäst att ha en stor stäva från början.
I andra delar av Sverige finns vittnesmål om att vittrorna sägs vara klädmedvetna och att vittrakvinnorna är mycket vackra. Ordet vittra är besläktat med ”vätte”. Den kvinnliga vittran kan ibland jämföras med Sydsveriges skogsfru eller huldran. På Island talar man om alver och i Sápmi uldat (3).
Kersti Wistrand
Referenser:
O.P. Pettersson ”Gamla byar i Vilhelmina, del II”, s 251 f.
http://www.ltw.nu/sv/bocker/870-vittran_i_fabodland/
http://runeberg.org/nfcl/0475.html samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Vittra
