Borg – vikingaresidenset på Lofoten

Kersti Wistrand har i midsommartid besökt vikingatidens Hålogaland i Nordnorge, dit dagens Lofoten hör, och vikingasätet Borg. Här kommer hennes skildring därifrån.

TEXT: KERSTI WISTRAND

”Fager blommar liden,
hon aldrig tycktes mig mer fager förr.
Min gula åker väntar skördetiden.
För mig finns ingen väg från hemmets dörr”,

kvad den isländske vikingen Gunnar på Lidarende en gång i tiden i Njals saga [1].

Jag tyckte mig kunna se Gunnar på Lidarendes ägor där jag under midsommaren vandrade omkring i motsvarande vikingatrakter fastän på Lofoten eller Hålogaland som området hette under vikingatiden. Höga snöklädda berg, blå havsvikar, grönskande ängar och de tätaste granskogar jag någonsin sett. Att stå på höjderna och blicka ut över vidderna – en frihetskänsla utan like! Att bruka jorden, att se grödan växa och mogna under midnattssolen -vilken salighet! En plats för trygghet, förankring och tillit. Samtidigt en plats för längtan att se vad som finns bortom havets horisont…  Ja, så måste vikingens grogrund och livsvillkor ha varit.

1981 satte en bonde plogen i sin jord på Borgplatån lite djupare än han vanligen gjorde. Han såg att jorden var ovanligt svart just på denna plats och i fårorna hittades glaspärlor och lerskärvor som visade sig vara mer än 1000 år gamla. Något sådant hade man aldrig någonsin funnit så långt norrut i Europa. Detta fynd kom att kasta nytt ljus över Lofoten i relation till södra Skandinavien och resten av Europa.

Idag har man rekonstruerat det väldiga långhuset, som ligger högt uppe på krönet av Borgplatån. Det visar den makt som den vikingahövding hade, vilken lät bygga huset på 500-talet e. Kr. Ingen vet hans namn, men vi vet att flera generationer bodde där och att huset övergavs i slutet av 800-talet.

Man brukar sätta vikingatidens början till ca 800. Fyndet av Borg ligger emellertid flera hundra år tidigare. Det visar sig att hövdingen där hade goda kontakter med kontinenten långt före vikingatiden! Här har hittats importerat glas och keramik samt ädelmetaller, bl.a. små guldamuletter vilket visar att hövdingarna här tillhörde de mäktigaste i hela Skandinavien.

1989 hade arkeologer från hela Norden grävt ut det största vikingalånghuset i hela världen. Först kom grunderna av en lång byggnad från 500-talet fram och sedan flera omkonstruktioner. LÄNK Idag är långhuset uppbyggt igen på samma plats och är en del av Lofotr vikingamuseum. Det 83 meter långa huset är delat i fem rum. Det är otroligt ljust inuti och högt i tak. Allt är i trä. I den Stora hallen finns långbänkarna rekonstruerade som i gamla tider och en eldhärd finns i mitten. Träskulpturer av Oden, Tor, Frej och Freja står i de fyra väderstrecken i husets mitt.

Själv deltog jag tillsammans med några vänner i en vikingamåltid på plats, serverad av kvinnor och män i vikingakläder. Skådespeleri, sång och vikingadans ingick.

Nere i viken låg två vikingaskepp helt uppförda i trä. Vi fick gå ombord på ”Vargfotr” och segla ut.

Vikingaskeppet är en kopia av Gokstadskipet från Vestfold (900-talet e.Kr) som står utställt i Vikingamuseet i Oslo. Man har kunnat få fram att de mäktigaste nordnorska hövdingarna hade skepp med 30–40 meters längd på denna tid. Detta skepp är endast 23,3 meter.

Under 800-talets slut lämnades Borg till sitt öde. Många norrmän bosatte sig på Island under 870-talet och det är troligt att även Borgs invånare for dit med sina vikingaskepp och ägodelar. Den siste hövdingen hette förmodligen Olaf Tvennumbruni. Han koloniserade sydvästra Island.

Berättelser om vikingar från Hålogaland

Sjöfararen och handelsmannen Ottar är troligtvis den mest kände representanten från Hålogaland. 890 seglade han därifrån och till England, där den engelske kungen Alfred den store lät skriva ned hans berättelse om Hålogaland. Denna historia kom senare att ingå i Orosius´ världshistoria. Hålogaland har även en framträdande plats i vikingasagorna.

Under 1200-talet skrevs Egilsagan ned. Den handlar om den nordnorske hövdingen Torolv Kveldulvsson. Dennes far hette Ulv och var släkt med Egil Skallagrimson, som ställde samman den yngre Eddan. Om Ulv sades att han var ”mycket hamram”, dvs att han var skicklig (ram) att gå ur kroppen och sedan försätta sin hugr, sin själ, i en ham, i detta fall en djurskepnad. På kvällarna kunde han sålunda om han ville skapa om sig till en ulv, varg. Därav hans namn.

Ulv Kveldulv var gift med den väna Salbjörg och tillsammans hade de två pojkar, den väne, givmilde och glade Torolv, som bråddes på modern, och den till sinnet mörke och mer elaka Grim, som mer liknade far sin.
Torolv växte upp till en duglig yngling och fick ett långskepp av sin far. Med detta for han sommartid på vikingatåg. På hösten kom han tillbaka och tillbringade vintern tillsammans med föräldrarna. Efter några år gick han i tjänst hos Harald Hårfager och fick sig en gård på Sandnes på norra Hålogaland. Med 90 man vandrade han upp i fjällen till samerna som levde norr och öst om Hålogaland. Där bytte han till sig pälsverk. Samtidigt tog han upp skatt till Harald Hårfager. Allt gick i fredens och vänskapens tecken.
I ett stort vikingaskepp med segel med blå och röda ränder for Torolf sedan sommartid med pälsverk, hudar och torsk till nuvarande England för att byta till sig vete, honung, vin och kläder och vände sedan hemåt under hösten.

Kersti Wistrand

Källor: 1. http://runeberg.org/svforfga/1/0057.html och https://no.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5logaland
2. Till texten i övrigt har använts Lofotrsmuseets skrift ”The Sacred Heights” av Dorthe Kaidal Mikkelsen samt texten om Torolf Kveldulvsson från museets väggtavla.