Dr. Dmitri Spivak, bosatt i St. Petersburg, är ledamot av ryska vetenskapsakademin och författare till flera vetenskapliga böcker. Under våra dagar i Otepää föreläste han för oss på svenska om äldre tiders andlighet i de trakter vi besökte. Carl Johan Ljungberg har skrivit en sammanfattning.
TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG
Dr. Dmitri Spivak tog först upp hur dagens ester bor i ett land som länge varit ett gränsland. Där möter i olika tider prov på säregen kultur- och religionsblandning. De gränser som sådana tidiga religionsformer och livsstilar en gång satt, visar sig ofta starkare än senare nationsgränser och fortsätter länge att prägla befolkningen.
Ett exempel på detta är det som kallas Setuland i sydöstra delen av dagens Estland. Där bodde ett folk, seter, som varken ville räkna sig som ester eller ryssar. Det märks redan av deras dräkter som är utpräglat arkaiska och skiljer sig mycket från de folkdräkter som esterna bär. Tanken förs mera till indianer eller eskimåer. Setu hyllade också en fruktbarhetsgud (Pehtu) som liknar dem hos andra naturreligioner. Vid sådd och skörd utfördes arkaiska offerriter.
Öster om dagens estnisk-ryska gräns fanns krivits, ett folk som bodde här för tusen år sedan och som inte endast har ost-, utan även västslaviska rötter. Krivits´ huvudstad blev Pskov men de lydde till formen under Novgorod. Pskov med omgivningar blev en oberoende republik mellan 1348 och 1510.
I närheten av Pskov fanns sedan 1500-talet ett kloster, beläget på ett berg fullt av grottor. Petseri kloster har oavbrutet fungerat sedan dess ända till våra dagar. Detta räknades som ett av Rysslands största andliga centra. Man finner bland annat gamla munkgravar i grottor. Såväl setu som ryssar såg detta klosterberg som sin heliga plats. Här präglades gudstjänstlivet av den ortodoxa tron med dess karakteristiska åtskiljande av den synliga och den osynliga verkligheten. En kuriositet är att den store 1800-talsskalden Alexander Pusjkin (1799–1837), som själv hade en klart andligt-esoterisk sida, ligger begravd ganska nära i Sviatogorski kloster (som på ryska betyder `det heliga berget´).
Invid sjön Peipus stränder slog sig också gammaltroende ryssar ned, så kallade ”lökryssar”. De är idag cirka 150 000 till antalet bara i Estland och har kvar sin gamla ortodoxa tro och sitt gamla språk.
I det forna Estland talades två språk, nord- och sydestniskan.
Till västra Estland kom däremot tyskar på 1200-talet. Hit kom även svenskar, och i Ynglingasagan talas det om Ingvar den höge (Ingvar hin Harri) som slogs mot esterna, stupade och ligger begravd på Ösel. Hans skepp är utgrävt och man fann där resterna av sju vikingar. Där finns ortsnamn som Odensholm och Ormsö (Vormsi), där man funnit svenska dräkter från 500- och 700-talen. Som mest uppgick svenskarna i södra Estland (Livland) till omkring 10 procent av befolkningen.
Många har i sen tid fascinerats av denna del av östersjöområdet. En känd språkvetare på 1900-talet var Paul Ariste (urspr. Paul Berg, 1905–1990) med åtminstone delvis svensk far och estnisk mor. Ariste var professor i Tartu och forskade bland annat om estlandssvenska dialekter. Dmitri Spivak blev personligen bekant med honom.
I dessa trakter lever förmågan att kläda in tillvaron i esoteriska symboler. Enligt en äldre trosutövning med rötter i förkristen tid spelar exempelvis tjuren symbolisk roll. Den står för den kraftfulla delen av livet, för behovet att hävda och försvara sig. Därför är Tartu med sin stora fästning helgad åt tjuren (Tartu från Tarbatu – Tjurstad). Andra stad i denna del av Estland är Otepää, ”Björnens huvud”. En symbolisk motpol till denna yttre kraft är den ”heliga sjön” eller Pühajärv som förbinds med kvinnlighet och omhändertagande.
I Otepää ägde i förkristen tid människo- och djuroffer rum. De utfördes mellan den höga fästningskullen och den nuvarande Mariakyrkan.
Mariakyrkan är av tegel och i nuvarande form från 1600-talet. Fästningen byggdes på 1200-talet på initiativ av den kände Herrmann von Buxhoeveden, senare biskop i Tartu. Många legender förknippas med denna plats. Det talas om en man, Ot, som sade sig aldrig vilja lämna kyrkan. Han dödades då och murades enligt sin önskan in i kyrkväggen.
Legender berättar också om att det skulle finnas underjordiska gångar som grävts mellan fästningen och kyrkan.
I den nuvarande Mariakyrkan uppstod på 1800-talet den estniska flaggan. Den var först tecken för det dåvarande, nationellt präglade estniska studentförbundet, men blev senare hela Estlands flagga. Här hölls den gömd och i förvar fram till Estlands frigörelse på 1990-talet.
Söder om den heliga sjön i Otepää finns ett berg, förbundet med hästen. Förbi Otepää gick vikingatida vägar som förde till Ilmen sjö. Senare användes de som handelsvägar bland annat under Hansatiden.
Apropå björnen som symbol hölls den av esterna i särskild respekt, då den ansågs som en ”hushållare”, en metsävaim. En dyrkan av björnen som Gud finner man såväl i det gamla Lettland som i Ryssland.
Även motivet den ”heliga sjön” har i folktrons legender utsmyckats. Enligt ett avsnitt i det estniska nationaleposet Kalevipoeg strider en gång tre estniska hjältar mot järnriddare. Modern begråter sina tre fallna söner och tårarna bildar en helig sjö. Till åminnelse av deras tapperhet uppstår i sjön tre öar – vilka man än i dag finner i Otepääs heliga sjö.
I denna trakt förekommer även källor, träd som hålls i särskild respekt (till exempel den urgamla så kallade krigseken) och öar.
En annan, till synes långt mer avlägsen religion har också fått sin anknytning till Otepää. Det gäller buddhismen (den stora vagnen) som här vann en hängiven anhängare. En bygdens son född i Poltsamaa, `den barfotade (Karl) Töisson´ reste på 1800-talet till Lhasa i Tibet för att utbilda sig i buddhismen. Han blev under viss tid föreståndare för buddhisttemplet i St. Petersburg och fortsatte till Burma där han med tiden blev buddhistiskt helgon (bodhisattva).
En annan est, Linnart Mäll (1938–2010), översättare och orientalist, blev också känd som buddholog. Han doktorerade i Tartu och bjöd senare in den nuvarande Dalai Lama för att meditera vid denna sjö, där ett minnesmärke ännu påminner om Lamans besök här åren 1991 och 2001. Mäll deltog även i arbetet med att skapa en världsfederation av icke-representerade folk.
I Tartu, till sist, uppkom på 1960-talet den s.k. Moskva-Tartu semiotiska skolan, som blev en av de viktigaste framgångarna för den östeuropeiska humanitära vetenskapen. För att undvika myndigheternas intresse, samlades dess medlemmar ofta på Tartu universitets idrottsbas i Kääriku i nuvarande Otepää. Hit bjöd den kände lingvisten och kulturforskaren Juri Lotmann även in Dmitri Spivak.
Carl Johan Ljungberg
