Att föda barn och bli gudinna

Ett starkt ljussken, en färd genom en lång tunnel, livet passerar revy. Alla har hört talas om nära dödenupplevelser. Psykologen Kersti Wistrand hävdar att många kvinnor under förlossningen är med om liknande upplevelser. Är födelse och död två sidor av samma mynt?

TEXT: ANNA BORNSTEIN
Intervju med Kersti Wistrand, återpublicerad från Svenska Dagbladet, 8 augusti 1994.

”Alla tings moder”

”Jag såg en mänsklig själ som var på väg ned mot jorden. Det var inte olikt de visioner som beskrivs av personer som varit nära en klinisk död – bara tvärtom. Jag såg istället hur okroppsliga intelligenta varelser gick samman och bestämde vart själen skulle gå.
I nästa stund tycktes jag bli snabbt förd nedåt i en mörk tunnel och plötsligt såg jag vår planet jorden. Jag förstod att denna själ skulle komma till planeten jorden. Så såg jag kontinenten och landet och upptäckte att det land som valts för denna själ var Ryssland. Sedan såg jag Moskva och insåg att staden skulle bli Moskva. Jag såg taket på sjukhuset och förstod att det måste vara sjukhuset där jag låg. Och slutligen såg jag mig själv och en liten baby som låg vid min sida. Jag blev medveten om att denna själ skulle vara mitt barn och att jag skulle vara dess mor. Och sedan kom jag tillbaka.”

Den här beskrivningen av en i medicinskt avseende normal förlossning låter som om den vore hämtad från någon forntida gudinne- eller moderskult. Men den härrör från en kvinna, Alexandra Jakobleva, i det moderna Ryssland. Det är en av många rapporter i ett forskningsprojekt kring förändrade medvetandetillstånd under förlossningar, initierat av psykologen Kersti Wistrand.

Gränslöst ljus

Kersti Wistrand är så vitt jag vet den första europeiska forskare som närmare undersökt förlossningar ur denna synvinkel. Hennes resultat visar att utomkroppsliga upplevelser av enhet, villkorslös kärlek och ett gränslöst ljus är så vanliga hos födande kvinnor att man får intrycket att något gudomligt lever kvar i kvinnan som barnaföderska.

Kersti Wistrand blev intresserad av ovanliga medvetandetillstånd långt innan begreppet nära dödenupplevelser myntades av läkaren Raymond Moody på 70-talet. Hennes mor var förlamad och fick vid ett tillfälle under operation en utomkroppslig upplevelse förbunden med starka lycko- och frihetskänslor. Det fick Kersti Wistrand att fråga sig vad livet var och vad människan var.

Studier i religion, medicin och psykologi gav inte de kunskaper och forskningsmöjligheter som hon hade hoppats på. Hon förstod att ville hon få reda på något om detta, måste hon bana egna vägar.

Tillsammans med Jan Pilotti gav hon ut en antologi ”Medvetandet och döden”, som väckte stort intresse. Det ledde till radio- och TV-program och föreläsningar. Genom dessa fick hon kontakt med mängder av människor som haft upplevelser. Hon blev bl.a. inbjuden till kvinnoföreningar. Ofta hände det att kvinnor dröjde sig kvar efter föredragen för att anförtro henne utomkroppsliga upplevelser som de fått i samband med förlossningar.

Genom en tunnel

Kvinnorna berättade att deras medvetandetillstånd förändrades under eller i samband med förlossningen. De tyckte att de förflyttade sig utanför kroppen och på avstånd kunde se sitt barn födas fram. Några talade om ljusupplevelser där de kände sig uppgå i en universell kärlek och total kunskap. De såg sitt liv rullas upp och upplevde ibland att de färdades genom en tunnel, vilka är typiska inslag i nära dödenupplevelser. Ett fåtal tyckte sig ha uppfattat en närvaro av ett annat, högre väsen.

Kersti Wistrand förstod att sådana upplevelser satte djupa spår i det kvinnliga psyket. Många kände efteråt att de ville förändra sitt liv helt och hållet.

De kvinnor som hade det lättast att komma till rätta med upplevelsen var de som hade en medveten livsåskådning, berättar Kersti Wistrand. Om de var ateister så avfärdade de den som en hallucination och förnekade det hela. De kristna hade det också lättare. De kunde inordna upplevelsen inom den kristna trons ram. Om de haft en ljusupplevelse förklarade de den med att de mött en ängel.

”Djup och positiv”

De som hade det svårt, och de utgjorde majoriteten av berättarna, var de som inte tänkt över livet, som inte hade någon livsåskådning över huvud taget. Själva upplevelsen var djup och positiv. Men vad hade de varit med om? En kvinna trodde att hon var galen. En annan började i terapi. Andra sökte sig till spiritualisterna eller till den danske mystikern Martinus, där de fann andra som varit med om liknande medvetandeförändringar.

Under ett besök i St. Petersburg fick Kersti Wistrand kontakt med den ryske psykiatern Leonid Spivak och dennes son Dmitri Spivak som bl.a. är fil.dr. och psykolog och dessutom talar flytande svenska.

Tillsammans med dem har Kersti Wistrand genomfört ett forskningsprojekt på två barnbördshus i St. Petersburg. De har bl.a. intervjuat 212 kvinnor, 18 – 37 år, med normala graviditeter och förlossningar. Intervjutillfället har varit två till fyra dagar efter förlossningen.

Nio procent av kvinnorna visade sig ha haft utomkroppsliga upplevelser när de födde barn. Sexton procent sade sig ha känt en djup telepatisk kontakt med barnet före förlossningen. Två procent hade sett ett ovanligt ljus och tio procent hade sett sitt liv passera revy.

”Som en gudinna”

Kersti Wistrand och hennes ryska forskarkollegor tror att de här upplevelserna alltid har förekommit hos kvinnor, men att de länge har förtigits.

I det gamla Ryssland betraktade man kvinnan som en gudinna när hon födde sitt barn. Det ansågs att hon hade gudomlig energi i sig, berättar Kersti Wistrand. Barnmorskan var den som förmedlade kontakten mellan de dödas och de levandes värld. Man tänkte sig att varje människa levde många liv. Födelsen sågs som en reinkarnation av en själ som skulle komma ner i den materiella världen.
Samtidigt var det ett döende för själen från den andliga världen. Här förekommer tunnelmotivet, precis som vid nära dödenupplevelserna, men i omvänd riktning, som en födelsekanal från en översinnlig dimension ner till vår jordiska dimension.

En sådan kontakt mellan sfärerna som kom att få historisk genklang sägs ha skett i Sverige på 1300-talet när den heliga Birgitta födde sitt åttonde barn, dottern Olivia. Det var en mycket svår förlossning och Birgitta upplevde att en ljusgestalt som hon kände igen som Maria kom till hennes sida. Ljusgestalten strök henne över kroppen. Det gav henne kraft att föda barnet.

Försöker kartlägga

Kersti Wistrand hoppas på att hennes forskningsrön ska hjälpa kvinnor till en annan syn på sig själva. Så småningom kommer hon tillsammans med sina ryska forskarkollegor att samla det i en bok.

– Jag har sett vilka källor det kvinnliga psyket har och jag försöker kartlägga dessa, säger Kersti Wistrand. Jag hoppas att mitt arbete kan hjälpa kvinnor att ta sig själva på större allvar och ta till vara på den intuitiva kunskap de har tillgång till. Det är en intuition som hör ihop med känslan för helheten i världen, universalismen, medvetenheten om allt runt omkring oss.
Vi kvinnor har ett ansvar för att de här insikterna förverkligas praktiskt, säger hon. Om vi står upp i världen för det som vi har inom oss kan det leda till stora psykologiska, politiska och sociala förändringar.

Anna Bornstein

Tillägg av Kersti Wistrand idag:

Under min forskning i Ryssland åren 1992-96 fick jag kontakt med ryska personer som kom till min hjälp och jag kunde genom olika fallbeskrivningar kartlägga sambanden mellan forna tidens jordemödrar (barnmorskor) och kvinnors upplevelser från olika grader av svåra förlossningar. Jag har funnit att kvinnor som har haft mycket besvärliga förlossningar också kan ha haft särskilda transpersonella upplevelser. Ett antal av de kvinnor som förlorat mest blod och även sitt barn vid förlossningen, kom att få mycket starka eftereffekter i form av stark medialitet. En del kände strömmande energier i sin kropp och fick därmed förmågan att hela sjukdomar. En del kunde se andevärlden. Andra kunde se rakt in i människokroppen och se människans inre organ. Somliga av dem kom att bli jordemödrar som med sina speciella förmågor kunde hjälpa den gravida kvinnan och barnet att födas fram.

Kvinnorna hade en lång tradition med kloka råd som förmedlades från generation till generation, ofta i ”hemliga sällskap” där männen var uteslutna. De hade helt enkelt andra erfarenheter än männen. De flesta fältforskare och etnografer har varit män och kvinnovärlden har därför varit stängd för dem.

Dessa kvinnor blev forntidens kloka kvinnor och botare och ingick bland dem som fick sätta livet till vid häxjakten i medeltidens katolska länder. I Ryssland där den ortodoxa kyrkan fanns existerade ingen häxjakt och där har jag således träffat på dessa gammaldags jordemödrar.

Kersti Wistrand