Det kom ett mejl från Istaby, en urgammal by i sydvästra Blekinge, där några bybor bildat föreningen ”Istaby historia- Hariwulfas drabanter”. De söker bl.a. ekonomiskt stöd från EU för att göra en exakt kopia av den berömda runstenen över krigaren Hariwulfa. Den står idag i Statens historiska museum i Stockholm.
TEXT av KERSTI WISTRAND
Stenåldern
Vi återgår till Barumkvinnan och jägarstenålderns tid. Stenåldersmänniskorna runt Oppmanna- och Ivösjön, LÄNK , började så småningom hugga ut gläntor i skogarna, dit villebråden gärna gick för att beta och därför blev lättare att döda. Man anser att jordbruket kom i gång för ca 6 000 år sedan i och med svedjebruket och odlingen på dessa avsvedda områden påbörjades. Jordbruket började så sakta parallellt med jakt och fiske: jaktstenåldern övergick i bondestenåldern, en orostid då man samtidigt måste försvara sina revir. Olika släkten och stammar bedrev organiserat våld mot varandra och spikklubban kom till flitig användning. Man räknar med att upp till var tionde människa ljöt en för tidig död. [1] Därom vittnar många gravfynd med krossade skallar.
För 7 000 år sedan låg stora delar av Blekinges nuvarande skärgård under havsytan, men landhöjning ägde sakta rum. Allteftersom vattnet sjönk undan kan man förmoda att dåtidens invånare runt Ivösjön tog sig dit för att fiska, jaga och bruka jorden. De slog ned sina bopålar på bl.a. ön Listerlandet, som idag är en halvö, några mil österut i den innersta delen av Hanöbukten. Arkeologiska utgrävningar visar att där anlades en by som idag bär namnet Istaby, ”den yttersta byn”, vilken ligger längst ut på udden. Namnet är belagt i skrift sedan 1200-talet.
Bronsåldern
För 4 000 år sedan dök ett nytt material upp i Sydsverige. Genom byteshandel förde man hem koppar och tenn som brutits i gruvor i nuvarande Sydtyskland, Tjeckien, Slovakien och Österrike. Därifrån kom metoden att tillverka brons genom att smälta och ljuta 90 % koppar och 10 % tenn. Närmaste gruva låg 80 mil bort. På havsgående fartyg fördes slavar, päls, hudar, kött och fisk över som bytesvaror. Se gärna filmen ”Sagan om Sverige II” LÄNK
Istaby är belagd sedan bronsåldern, 1 800 – 500 f.Kr., men kan vara ännu äldre. Vid den här tiden var bondekulturen fullt utvecklad. Man använde sig av svedjebruk. Vete och korn såddes i den askblandade jorden. I skogen betade kor, svin, får och getter. Arkeologerna har funnit spår av fem större hus, 25 x 6 meter med risflätade väggar och vasstak.
Kontinentens brons ersattes så småningom av järn och järnåldern inleddes. Istabys mest berömda ”dokument” är den unika och berömda Istabystenen från 600-talet e.Kr.
Föreningen ”Istaby historia – Hariwulfas drabanter”
Istaby är ännu idag en levande by med engagerade invånare, som vill bevara sin by och dess historiska minnesmärken till kommande generationer. De har bildat den ideella föreningen ”Istaby historia- Hariwulfas drabanter” för att uppmärksamma omvärlden på att de finns och att byn har attraktiva värden. Deras främsta mål att är att ersätta Istabystenen med en nytillverkad runsten och har funnit stenhuggaren Rudolf Germeroth som är entusiastisk över projektet. Föreningen har därför ansökt om ekonomiskt bidrag från Jordbruksverkets program Natur och kultur, hos Naturvårdsverkets LONA-program och hos Leader/EU.
Till sin hjälp har föreningen Alf Ronnby, fil.dr. i sociologi och docent i socialt arbete, idag pensionerad. Ronnby har varit projektledare och samhällsarbetare för många projekt både i Sverige, bl.a. Rosengård, och i många andra länder.
Vem var då Hariwulf?
Hariwulfs namn står ristat på flera stenar i området. De är från vendeltiden, som inföll före vikingatiden. Mest känd är Istabystenen från 600-talet som idag finns på Historiska museet i Stockholm, ditplacerad 1878. Den är ristad med s.k. urnordiska runor (den äldre futharken) och på den står:
”Hådulv, ättling till Hjorulv, ristade till minne av Härjulv (alt. Hariwulf) dessa runor.”
Hövdinganamnet ”Hjorulv” har tillhört familjens äldre generation och Hjorulv blir därmed Skandinaviens äldsta, nu kända person som ingår i ett nordiskt källmaterial. (2)
Hariwulf betyder ”härvargen” och var sannolikt en krigare från Listerlandet. Föreningens namn syftar på att de känner sig kallade att vara Hariwulfs vapendragare i sina försöka att bevara byn och dess historia. Nu vill istabyborna låta hugga en kopia av runstenen att placera i centrum av sin by.
Vikingatid och tiden därefter
Mycken historia är känd om Listerlandet och vikingatiden, så pass mycket att Frans G. Bengtsson skrivit om det i Röde Orm (sidan 29):
”I det fyrtionde året av kung Harald Blåtands herradöme, sex somrar före Jormsvikingarnas härfärd till Norge, stucko tre skepp ut från Listerlandet, med nya segel och välbemannade och höllo söderut för att plundra bland venderna.”
Det förekom många strider även efter vikingatiden. Bl.a. var estniska sjörövare där och härjade vilt 1203. Listerlandet var från början danskt och den svåra övergången till svenskt styre 1658 präglades av liknande brutalitet som svenska staten visat mot det samiska samhället. I Sameland avrättades nåjdar som vägrade lämna sitt kall. I de dansktalande provinserna lät den nya regimen ”ta hand om” motståndarna på följande sätt, enligt Alf Ronnby. En påle kördes rakt genom kroppen från ändan till nacken. Offren ställdes sedan upp vid byar som ansågs vara motståndsnästen, där de fick hänga tills de dog, vilket ibland kunde ta ett par dagar.
Vill du veta mer om byns spännande historia från äldre tider och fram till idag, så kan du läsa vidare på föreningens hemsida: LÄNK
Humanism och kunskap önskar Hariwulfas drabanter lycka till i sin ideella kamp!
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Uppgiften hämtad från videon http://www.oppetarkiv.se/video/1393355/sagan-om-sverige-avsnitt-2-av-3
2. Leifh Stenholm, Berättelsen om Blekinge – gränser i ett gränsland, Vekerum Förlag, 2009, ISBN 97891-86722-81-4
En nytillkommen målande och fiktiv skildring av livet i Istaby under sen järnålder finns nu införd på hemsidan: http://istabyhistoria.se/vargflockens-rike/
