Den heliga källan III

Källorna i naturen är ett fascinerande ämnesområde med anknytning till natur, kultur, myt och djuppsykologi. De har speciellt i äldre tider varit upprätthållare av liv. Livet är heligt och därmed är många källor heliga. I denna artikel ser vi närmare på källan som upprätthållare av liv och miljö.

TEXT av KERSTI WISTRAND
FOTO: Fors och brunnsflicka Börje Peratt ©. Slagruta och blomma wikicommons

Grundvattnet är en viktig del av vattnets kretslopp. Större delen av bäckar och åar består av vatten som passerat genom marken och delvis strömmat fram genom källor, som därför är viktiga objekt i vattenforskningen. Källvattnet är grundvatten som flödar ut ur jord eller berg. Dess sammansättning beror av biologiska, fysikaliska och kemiska processer som sker vid kontakten med bergarter, mineral och markpartiklar när den strömmar genom marken. Varje källa har sin beskaffenhet, sina organismer och sin växtlighet runt omkring. Regelbundna provtagningar och analyser av källvatten är därför en viktig del av miljöövervakningen.

När regnvattnet sugs upp av marken och så småningom bildar grundvatten påverkas pH-värdet i källans vatten. Nederbörden har alltid varit sur, men kan givetvis påverkas ytterligare av svavelföreningar vid vulkanutbrott liksom av våra fossila bränslen. I kalkrika marker neutraliseras syrorna snabbt, men i andra marker kan källorna undergå en försurning, vilket gör att en del tungmetaller kan lösas ut från marken och påverka hälsan.

Källans ålder

Det är fascinerande med källornas ålder. Olika källors vatten har olika åldrar, från några veckor-månader till mer än tusen år. Man mäter den tid som det tar för vattnet från det att nederbörden sugs upp i marken till dess vattnet strömmar ut ur källan. I ytliga system som på Gotland och Öland blir tiden kort, medan grundvattnet i moränmark och djupa sandavlagringar tar betydligt längre tid på sig att stiga upp som källvatten. Dess ålder kan fastställas med att undersöka vattnets olika isotoper, inklusive den radioaktiva isotopen kol-14. Vid Yngsjö nära kusten på Kristianstadslätten i Skåne har man genom åldersbestämningar funnit källvatten som tyder på att det infiltrerats ned i marken för nästan 5 000 år sedan!

Vattnets beskaffenhet

Skogskällan är oftast liten med svagt flöde och ytligt grundvatten. Den kemiska sammansättningen i den står för stabilitet och äkthet. En god källa är alltid kall och dess vatten flödar året om.

Greken Hippokrates använde begreppet ”hårt vatten” redan ca 400 f.Kr. Hårt vatten kräver stora mängder tvättmedel. Flera tvättar i hårt vatten ger också stelare kläder genom kalkhaltiga produkter som fastnar på klädfibrerna. Kalk /kalcium och magnesium i källan anses ha en positiv effekt på hälsan.

Huvudkomponenterna i källvatten är de positiva jonerna kalcium, magnesium, natrium och kalium och de negativa jonerna vätekarbonat, klorid, sulfat och nitrat. Vissa källor kan ha hög järnhalt, svavelvätehalt eller radon.

Man delar in källorna i morän-, ås-, bergs-, karst- och svallgruskällor, mineral- och kupolkällor, kalla och varma källor samt falska källor (stora vattensamlingar i sprickor på stenhällar). Vidare finns de s.k. artesiska källorna som uppkommer genom ett starkt tryck från djupare lager och stiger upp ovanför markytan. Dit hör de ”kokande källorna” och springkällorna.

Den historiska betydelsen av källorna

Under alla tider har källorna haft stor betydelse för vattenförsörjningen på landsbygden, men kanske allra mest i forna tider. Högst troligt föredrog människorna det kalla, goda källvattnet som fanns där året runt framför det kanske brunfärgade vattnet i åar och sjöar. Fornlämningar från stenåldern och framåt i tiden är ofta placerade i närheten av en källa. I samband med rullstensåsarna i Mälarlandskapen, finner man gravfält med storhögar och domarringar i anslutning till källor som bildats då grundvattnet filtrerats genom rullstensåsarna. Anunds hög vid Badelundaåsen är ett sådant exempel. I uppländska Vendel finns boplatser både från sten- och järnålder vid åskällorna. Senare anlades kyrkor och kloster i närheten av källor.

Grävda brunnar var ofta fördjupade källor som var viktiga för landsbygdsbefolkningen. Källådran hittades ofta genom att en speciellt känslig person gick med en grenklyka, s.k. slagruta, som gav utslag för det underjordiska vattnet. Även kreaturen nyttjade källornas vatten ibland. Det var viktigt att källorna hölls inhägnade så att djuren inte kunde komma in och smutsa ned. Först vid mitten på 1800-talet kom man igång med att bygga vattenledningssystem i tätorter och städer. Flera stora källor byggdes om för kommunal bevattning.

Då det inre av Norrland började koloniseras var källorna en viktig lokaliseringsfaktor för bebyggelsen. De var också viktiga för samernas kåtaplatser. Förutom vattentäkter användes källorna till att kyla ned mjölk och andra livsmedel. I södra Sverige användes stora källtäkter för släckning av bränder. Hur finner man då en källa?

Vegetationen vid källan

Ett vant öga kan finna källflöden genom att avläsa naturen. Källmiljön avviker nämligen från omgivningen och växtligheten är annorlunda här. Det kan vara ett område som är frodigare och mer artrikt: Det kan vara avvikande mossvegetation eller en liten trädklunga ute på en myr. Olika källor med olika mineralhalter ger olika växtlighet. I mineralfattiga miljöer trivs en del ormbunkar, men även den ståtliga kabblekan. Källtuffmossan växer vid kalkhaltiga källor. Källgräsmossa är en annan av våra vanligaste mossor i källor och bäckkanter.

Gullpudran är den växt som kanske mest symboliserar källan. Den växer vid källflöden och bäckar i mineralrik miljö och blommar april-juni. T.o.m. författaren August Strindberg kände till att gullpudran visade vägen till en källa eller dess åder och att här var lämpligt att gräva en brunn.

”Guldpudran vid järnkällan
Kopparormen under silverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!”
Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg (Ordalek och småkonst, 1905)

Vården och skyddandet av källan

Källorna var mycket viktiga i det gamla bondesamhället, antingen som gårdskälla eller som gemensam vattentäkt för en hel by. Det var därför nödvändigt att sköta dem väl. De skulle rensas. Ofta fodrades de med sten och försågs med en krans av stenar runt källögat. Stensättningarnas ofta vackra utformningar tyder på stor vördnad för källan. Ibland leddes källvattnet bort i en träränna, så att inte området närmast den blev söndertrampad.

1978 bildades Källakademin eller ”Akademin för de friska källorna”. Den består av en yrkesmässigt blandad tvärvetenskaplig grupp av såväl naturvetare och humanister som konstnärer och musiker med intresse för ”källan ur alla aspekter”. 2012 hade man 350 ledamöter. Syftet är att bevara, vårda och nyttja källorna. Man gör exkursioner och studieresor till andra länders källor samt dokumenterar. Ett led i det hela är den gedigna bok som jag just nu har i min hand och som gett informationen till denna artikel: Källor i Sverige, utgiven av Källakademin (Sivarts förlag, 264 sidor), redaktör Gunnar Wiklander. Och vill man fara till en källa ges i boken förslag på över hundra källor, som dessutom är väl beskrivna inte minst ur naturvetenskaplig synvinkel.

Kersti Wistrand