Swedenborgs trädgård

Återpublicering av artikel för tidskriften Seklet, 1977, utgiven under husockupationen i kvarteret Mullvaden.

TEXT av Kersti Wistrand

Mitt i storstadens buller, mellan Hornsgatans och Krukmakargatans gamla stenhus, ligger den så fridfullt stilla, Swedenborgs trädgård, min oas, som skänker kraft och vila till jäktade nutidssjälar.
Mossbelupna päronträd, högresta björkstammar, vita syréner, slingrande murgrönsrankor mot rostbruna tegelmurar; solstrålar som silar ned genom den majestätiska lönnens lövverk och bildar ett skimrande mönster i den lummiga svala grönskan. En tidlös idyll som stämmer själen till poesi:

Trädgården (av Dagmar Gårding)
Min väninna, förstår ni,
råkade bli
den sista som bodde
vid Swedenborgs trädgård
på Krukmakargatan
på Söder
öppna porten och gå in
uppför fem sneda marmortrappor
vila inte
på den mörkblankgläsande parksoffan
ta fem steg ner igen
genom glasdörren skymtar hörnet
av trädgården
tryck ned det smala mässingvredet
trädgården är som ett paradis
en liten täppa
en lustgård
i sagan
det var här, skrev Gullberg
”som Swedenborg brukade möta Gud”
men när kontraktet går ut
i oktober 1977
och allting rivs
finns ingen mer i denna världen
som kan minnas hur den såg ut
att den lilla trädgården var rund
och så grön vildvuxen och tät
och hägnande av träd
och att växterna var snåriga och höga
i den fuktiga bakgårdsluften
plötsligt ser jag en liten grå skulptur
av en kvinna i helfigur
som nästan höljs av blad
trädgården är så gammal
att all tid har blivit den likgiltig
så stilla
men den osynliga stillheten kan rivas
och kan försvinna med huset och trädgår´n
och ingen känner den
och jag går alltid motvilligt
därifrån.

Den sekelgamla lönnen med sitt vidsträckta rotsystem i myllan och sitt grenverk strävande mot skyn – vad har den att förtälja om trädgårdens förflutna och kommande dagar? Den var väl knappast med under Swedenborgs dagar, men kanske har någon anfader viskat till den om det som här skedde i flydda dar?
Trädgården anlades av en av 1700-talets märkligaste personligheter, assessorn i Bergskollegiet, naturfilosofen och andeskådaren Emmanuel Swedenborg, adlad son till biskopen Jesper Swedberg. På 1700-talet fanns endast trähus och höga träplank runt trädgården och i det lilla trähuset vid Hornsgatan 43 bodde Swedenborg under de långa mellantider, som han inte tillbragte i främmande länder. Härifrån utgick en stor del av de väldiga arbeten i nästan alla grenar av mänskligt vetande, som ännu idag tilldrar sig i vetenskapsmäns intresse. Hit vallfärdade främlingar från fjärran och när för att diskutera vetenskap, filosofi och religion och i den gästbok som dåvarande innehavaren lade fram, skrevs namn tillhörande vårt eget lands och kulturländernas berömda lärde.

Trädgården är densamma i vilken Swedenborg enligt sina anteckningar från 1750 med egna händer planterat aurikler och nejlikor. De långväga gästerna kunde glädja sig åt såväl exotiska växter, t.ex. kaktusar, som jordgubbar. Sveriges första tobaksplantor lär ha odlats här.

Det märkligaste i den stora trädgården var dock det lilla, timrande lusthuset, som idag står på Skansen, och som inspirerat Hjalmar Gullberg till dikten ”Lusthuset”:

Jag är ett lusthus som man går förbi.
Jag stod på Söder i min herres gård.
Hans änglar fyllde mig med harmoni,
och andevärlden trivdes i min värld.

En mäktig forskare, en stor profet
har haft min enkla hydda till sitt hem.
Härinne såg han himlars härlighet,
här skapades ett nytt Jerusalem.

Kring anden som har flytt, var jag ett skal.
Nu står jag övergiven med min sorg.
Men jag var fylld av harpa och cymbal,
när Gud kom på besök hos Swedenborg.

Det var alltså till detta lilla trähus, belamrat med murgrönor och omgivet av höga popplar, som Swedenborg drog sig tillbaka, då han ville vara ostörd och ägna sig åt studier, meditationer och skriverier. Det var också här som han hade de flesta av sina syner och möten med andevärlden om vilket det står att läsa i hans böcker. Det berättas att han ibland lät sin tjänstekvinna duka upp middagsbordet i lusthset och hur hon anbefalldeles att framsätta kuverter till flera personer, fastän Swedenborg var alldeles ensam. Han förklarade sig med att han vid dessa tillfällen hade osynliga gäster, vilka intog platserna kring bordet, fastän de inte förtärde något. De hade dock förmågan att njuta av färger och dofter.

Berättelserna om Swedenborgs siarförmåga är många, så fantastiska att de gett namn till en gata på Södermalm, Siargatan. En av dem handlar om hur den store vetenskapsmannen under en aftonbjudning hos en god vän i Göteborg, plötsligt förstummas och hans ansikte antar ett bedrövat uttryck. Då man tillfrågade honom om orsaken, svarade han att en eldsvåda brutit ut i Stockholm i Maria församling där han bodde. Han angav vilken riktning branden hade tagit och hur länge den skulle fortfara och anmärkte dessutom att hans gård skulle förskonas fastän den var belägen mitt ibland brinnande hus. Några dagar därefter kom brev från huvudstaden, som in i minsta detalj bekräftade Swedenborgs utsagor.

Swedenborg beskrevs i sin ålders dagar som en spirituell, sällskaplig , chevaleresk och pojkaktig man med glimten i ögat. En gång bad en flicka, dottern i en familj där Swedenborg brukade umgås som vän, att ”farbror Swedenborg” skulle visa henne en ängel. Den gamle lovade uppfylla hennes begäran och tog henne hem, där han införde henne i det mystiska lusthuset. Där ställde han henne inför en neddragen gardin och sa: ”Nu ska du få se en ängel!” och drog så upp gardinen. Flickan såg sig stå framför en spegel, vari hon såg sin rodnande bild. På statyn ovan ser man hur Swedenborg håller upp spegeln framför flickan.

Det var också i denna trädgård som en yngling, vilken ansåg sig förfördelad av siaren, ämnade mörda honom. När han rusade in genom porten fastnade emellertid hans kappa i låset och blottade en nedfallen värja, varefter ynglingen som blivit sedd, tog till flykten. Detta hände under 1756, då riksdagen var samlad   och där Swedenborg hade sin plats.

Efter denna händelse började Swedenborg låsa till sitt hem och sin trädgård. Annars brukade han alltid, både hemma och utrikes, ha sina dörrar olåsta, ty han sade sig vid dem äga fullkomligt pålitliga, ehuru osynliga väktare.
Idag (1977) finns en fjärdedel av trädgården kvar. En stengrund visar var lusthuset stod. Resten av trädgården gick förlorad då man vid 1800-talets mitt byggde upp låga stenkaserner för Söders hästar och slädar, dåtidens taxi- och brandkårsbilar. Dessa byggnader står ännu kvar, skilda från trädgården genom en murgrönsklädd mur (1977).

På Hornsgatan 43 står följande skylt att läsa: ”Emanuel Swedenborg, född 22 januari 1688, död den 29 mars 1772, egde och bebodde denna tomt åren 1743 -72.”

På Mariatorget i närheten finns en byst föreställande Swedenborg. Månne hans ande ännu svävar över trädgården och hans väktare ännu beskyddar den? Det kan behövas i dessa rivningshotade dagar, när en aktionsgrupp mot rivningarna på det jordiska planet gör allt för att bevara den.

Kersti Wistrand, Mullvaden, 1977.

Tre nyskrivna artiklar om Swedenborg återfinns på LÄNK