Adventstid med juleljus och blomsterprakt i det täta vintermörkret. Julstjärnor, azaleor, amaryllis och doftande hyacinter … Kersti Wistrand tar oss tillbaka till sommarens ljus och blomster i denna artikel, skriven i somras, där hon berättar om sitt förhållande till växter.
TEXT av Kersti Wistrand
”Jag är ett barn av Moder Jord och naturen har alltid stått mig nära.”
Uppvuxen på landsbygden är mina tidigaste minnen förknippade med de vackraste blomster där jag kröp omkring i gräset eller låg på ryggen, blickande upp emot den blå himlen med vita molntussar och svajande grästrån, ängsblommor med fjärilar och humlor runt om och ovanför mig. Ängsblommornas skirhet, färgerna, dofterna … Allt talade direkt till mitt hjärta och gav upphov till en jublande glädje, en gåva som följt mig genom livet. Känner jag mig nedstämd vet jag att åsynen av en blomma, i vars väsen jag kan spegla mig och få kraft, kan lyfta min sinnesstämning. Och särskilt då de växter som växer vilda i vår svenska natur. Vårens första örter, sommarängens, skogsstigens, dikesrenens blomster och gräs.
Man kan betrakta örter på många vis. Från det lilla barnets omedelbara glädje att direkt utan ord ta emot dess väsen till det något större barnets skuttande förtjusning över de första lysande små solarna av tussilago (hästhov) vid det delvis snötäckta och leriga diket vid brevlådan på landet. Så småningom även till tonåringens längtan att veta mer om alla namnen på örterna, deras väsen och folklore genom århundradena och en längtan att förstå deras läkande inverkan på mänskliga sjukdomstillstånd. Med tidens gång har jag samlat på mig en hel del kunskap och erfarenheter.
En fransk författare har en gång skrivit:
”Blommornas sagor och sägner är folkens tro, det människorna tänkt, fruktat och älskat under seklernas lopp.”
Det existerar inte en ört som inte har sin historia. Vad berättar växternas namn om hur de uppfattades förr i världen i det svenska bondesamhället? Genom de folkliga namnen kan man lära sig en del om deras väsen. Genom att lära sig örtens namn blir den mer levande för oss liksom en människa blir det när vi vet något om hennes karaktär och öden.
Lyssna till de svenska blommornas poetiska namn och smaka på orden! Nog minner de om gångna tiders bondesamhällen? – Hästhov, svalört, gökärt, styvmorsviol, oxtunga, smörblomma, mormors glasögon (teveronika), kärringtand, kattfot, prästkrage, blåklocka, brudbröd, hundkex, slåttergubbe, kråkvicker, ögontröst, mjölkört …
Jag ska nu ta dig, kära läsare, med på min resa med ett av alla de blomster som finns i vår Herres hage, nämligen slåttergubben.
Vad upplevde jag som litet barn utan ord där jag låg på ängen under julidagen för snart sjuttio år sedan och betraktade denna vackra blomma och dess energier medan mina föräldrar hässjade hö i närheten? Den intensiva värmande solgula utstrålningen av glädje och livskraft? Den läkande energin? Det lilla flygfäet som slagit sig ned för att njuta av just denna energi? Samklangen mellan blomma och insekt och med alltet runt omkring?
När jag blev några år äldre och kunde strukturera tillvaron lärde jag mig namnet slåtterblomma:
”Högst upp är bonden, som stiger upp tidigast på morgonen och sedan väcker sina två drängar, de två blommorna på ömse sidor längre ned på stjälken, för att sedan ta med dem ut till slåttern.” och
”Carl von Linné tillverkade ett blomsterur där han placerade in växterna. Där tilldelades slåttergubben tiden klockan sex på morgonen, då han ansåg att blomman öppnade sig mot solen, och det var dags att gå ut till slåttern.”
Under tonårstidens botaniklektioner i läroverket var det så dags för det latinska namnet på slåttergubben: Arnica montana. Under slutet av femtiotalet fanns arnicatinktur ännu att köpa på landets apotek. Utspädd med lite varmt vatten gneds den in på ryggen vid ryggskott. Blåmärken kunde baddas med tinkturen och en kompress indränkt i arnicatinktur kunde sättas på över natten för att få bort svullnader vid t.ex. vrickningar.
Mitt intresse att veta mer om denna växt, som så starkt talade till mig, var stor, men på denna tid fanns ännu inga böcker om läkeörter att tillgå. Några år senare kom jag dock i kontakt med sådana och till mina kunskaper kunde nya läggas. Den första örtboken jag fann var Örtagubbens 25 underbara läkeörter, Litteraturförlaget Stockholm, utgiven 1962. Jag såg senare till att under ett sommarlov arbeta i Örtagubbens hälsokostbutik, där jag kom att lära känna bokens författare Harry Blom, vilken också ägde butiken. En annan tidig bok var Matts Bergmarks Vallört och vitlök (Natur och Kultur, 1961 och 1967) samt Om sjukdomsbot och mediciner (Forums förlag, 1965) av västeråsdoktorn G.J. Ljungqvist. Med tiden blev det ett sextiotal örtböcker i min bokhylla.
Slåttergubben innehåller eteriska oljor, palmitinsyra, linolensyra, linolsyra, muskotsyra, harts, arnicin (ett bitterämne), helanalin, garvämnen, steroider, flavoner, betain, inulin och fytosterol. Dess viktigaste användningsområden är: smärtstillande, inflammationshämmande, nervlugnande, lokalt stimulerande, vattendrivande, mjukgörande, bakteriedödande och blodstillande. Det har visat sig att arnica verkar på blodkärlsystemens hårrörsnät och förhindrar utvandring av de vita blodkropparna.
Arnica finns både som tinktur och salva. Jag har den alltid hemma. När man vill lugna ett barn som har ramlat och slagit sig är den utmärkt att applicera salva på huden. Den lindrar vid smärta och hjälper också vid ömma, svullna fötter och värkande leder. Dock ska man se upp och inte använda den invärtes, då den allvarligt kan irritera magens och tarmens slemhinnor.
Jag vill avsluta med att presentera ännu en blomsterälskare: Ivar Arosenius, konstnären till tavlorna med dottern ”Lillan” ovan. Du kan läsa vidare om honom här: LÄNK:
Kersti Wistrand
