Gunilla Ek – en svensk barnmorska i arbete mot könsstympning

Den kristna barnmorskan Gunilla Ek är en vardagens hjälte. I tonåren fick hon en inre kallelse ”att gå ut till dem som ropar i öknen”. Hon är idag 69 år, men ger sig fortfarande ut i fattiga länder för att utbilda kvinnor inom förlossningsvården och försöka få bort könsstympningen av flickor.

TEXT Kersti Wistrand
Foto: African Tribes, Memory Lane / Flickr, Google

Den första arbetsresan gick till Pakistan dit hon for tillsammans med maken 1975. Sedan dess har hon arbetat i åtta länder i både Asien och Afrika, där hon förlöst kvinnor på landsbygden samt utbildat lokala barnmorskor i förlossningsvård och undervisat om mens, pubertet, graviditet och förlossning. Hon har också informerat männen om vad könsstympningen innebär för flickorna och vilket lidande det för med sig. Hennes arbete har inneburit att könsstympningen försvunnit på de platser hon arbetat.

Solen håller på att gå upp och sveper sina strålar över den lilla nomadbyn vid Danakalöknen på Afrikas horn i nordöstra Etiopien.

Boskapen börjar röra på sig och en tupp hörs gala. Morgonen är redan varm och framåt dagen kommer temperaturen att stiga upp över de fyrtio. I en av hyddorna i utkanten av byn är det redan full fart. Det är dags för en höggravid kvinna av Afarfolket att föda. Hon ligger där på golvet, vänd på sidan. Utanför sitter hennes man uppklädd i mörk finkostym. Hans ansikte präglas av stor oro och han knyter sina händer. Ska hans hustru och första barn få överleva? Kommer han att få fira eller begrava?

På andra sidan hyddans ingång sitter byns barnmorska på huk och förbereder förlossningen. Hon har tidigare varit borta vid acaciaträdet och täljt av några taggar. Nu sitter hon här och vässar dem med en kniv så att de blir spetsiga nog för att senare kunna användas att ”sy ihop” barnaföderskans underliv efter förlossningen. När hon är klar, lägger hon kniven och taggarna på den smutsiga sanden framför hyddan och går in till den kämpande kvinnan, vars värkar kommer allt tätare.

Barnmorskan böjer sig ned och trycker på barnaföderskans mage, men barnet kan inte komma ut: moderns öppning är inte större än penna. Hon syddes ju ihop när hon var sju år gammal.  Kvinnorna här är vana vid smärtor sedan barndomen och är uppfostrade ”att så är det att vara kvinna och man måste härda ut”. För Afarflickorna innebär traditionen ett liv med tre smärtsamma sorger och lidanden: könsstympningen,  bröllopsnatten och ett barns födelse.

Svetten porlar på barnaföderskans panna och hon kvider av smärtor. Barnets huvud kan inte tränga ut av sig självt. Dess mamma riskerar att dö. Barnmorskan plockar beslutsamt upp den smutsiga kniven från sanden och gör ett snitt uppåt från den lilla öppningen i kvinnans underliv och skär upp det ihopsydda området från sjuårsålderns vuxenrit.  Blodet forsar, men ut kommer till slut en välskapt liten flicka. En hjälpkvinna tar skyndsamt hand om barnet.

Såret hos barnaföderskan är öppet och stort. Barnmorskan hämtar taggarna som ligger i sanden och trär igenom sårkanterna. Det blir elva taggar inalles. Barnaföderskan är hela tiden sammanbitet tyst och obedövad. Hennes man drar en suck av lättnad att det hela hittills slutat lyckligt.

Bakgrund

Historien ovan har jag byggt ut efter en intervju med Gunilla Ek, som jag funnit på nätet. [1]  I denna intervju berättar hon att hon 1997 reste ut till afarfolket för att få bort könsstympningen, som utfördes med smutsiga och slöa knivar då flickorna var i sjuårsåldern. I detta område anses mänsklighetens vagga ha stått och det äldsta fyndet av människan som hittats här är 4,5 miljoner år gammalt. Det blev i skönlitteraturen känt som ”Lucy”. Idag finns både hiv och aids i området.

”Gunillor”

Gunilla Ek fann att alla flickor hade genomgått infibulation, dvs klitoris och de stora blygdläpparna hade skurits bort och underlivet sytts ihop så att bara en liten öppning återstod för urin och mens. Det hela gjordes utan bedövning. De flickor som överlevde riskerade att drabbas av svåra infektioner. De fick också stora problem i samlivet och när de skulle föda barn.

Gunilla Ek lärde känna kvinnorna i byn och så småningom tilläts hon använda lokalbedövning och fick sy med kirurgiskt suturmaterial under förlossningarna. Hon vann kvinnornas förtroende så till den grad att  nyfödda flickor kallades ”Gunillor”. Hon kunde undervisa både kvinnor och män och idag är all form av omskärelse borta mycket tack vare den svenska barnmorskans insatser.

När Gunilla Ek återvände efter flera år, hade hon med sig läsglasögon till byarnas barnmorskor, eftersom de i regel var gamla kvinnor med synproblem. Ingen av hennes förlösta barn, ”Gunillorna”, var till hennes glädje könsstympade!

Arbete i Kenya

Senast var Gunilla Ek i Kenya, där könsstympning är officiellt förbjuden, men fortfarande praktiseras på landsbygden. Ingreppen görs i december, då risken för infektion är mindre till följd av att där finns färre moskitos. Här är flickorna 13 år då infibulationen görs. De riskerar att förblöda eftersom de inte sys ihop, speciellt som de ofta drar sig undan och ligger under skuggan av någon buske för att få vara i fred. På kvällen då blodet har koagulerat, skrubbas flickornas underliv med en kokt och plockad majskolv.

En månad efter ingreppet anses flickorna vara vuxna och lovliga. Då kommer ”Witch-Craft”-männen för att ha sex med dem. Dessa ”häxmän” kan ha både hiv och aids och kan även göra flickorna gravida. Landets lagar ger hårda straff för detta, men detta var då okänt för landsbygdens män.
I Kenya finns det organisationer som aktivt arbetar mot könsstympning. Flera hundra bybor brukar lyssna när Gunilla Ek undervisar och idag är könsstympning snart även här ett minne blott.

Guds närhet i Gunilla Eks liv

Min artikel är inte slut i och med att en del av barnmorskan Gunilla Eks fantastiska livsgärning i samband med avskaffandet av könsstympning presenterats. Då jag intresserar mig för djupare medvetandetillstånd, i vilket ingår samhörigheten och den intuitiva kommunikationen med medmänniskor på ett djupare plan, samt vad C.G. Jung benämner kontakten med Självet, önskar jag också skildra något av Gunilla Eks upplevelser av andlig ledning. Min källa är även här en tidning på nätet [2].

”ett Guds barn”
Redan som fyraåring kände Gunilla Ek att hon var ”ett Guds barn”. På ett ungdomsmöte, där hon lyssnade till hur Johannes döparen ropade i öknen, kände hon inom sig den väg hon skulle komma att vandra. Hon har aldrig varit rädd på sina uppdrag utan säger sig alltid ha haft sin starka förbindelse med Gud inom sig.

Hon utbildade sig till sjuksköterska och barnmorska och läste in en lärarkompetens för att undervisa sjuksköterskor. Hela tiden hade hon ett rikt böneliv och upplevde att den helige Ande talade till henne och visade henne vägen.

Klarsyn
En dag när hon står i bankkön förnimmer hon den helige Ande inom sig och får preintuitivt, prekognitivt veta att hon och hennes make ska köpa en röd folkvagn och resa till Pakistan. Kort därefter dyker den röda folkvagnsbussen upp till försäljning och dess ägare säger att han inom sig fått veta att den är avsedd för missionsarbete. Året är 1975 och de kör hela vägen till Pakistan. När de är i Afghanistan börjar bilen dra mycket olja. Ingen mack utmed vägen har olja. Det börjar skymma och det är risk att motorn skär sig. Tvingas de stanna är risken för rån stor. Makarna ber hela tiden till Gud medan de kör och plötsligt står där några män på en åker utmed vägen. De håller i en stor oljedunk. Makarna stannar folkvagnsbussen och männen fyller på olja och vägrar dessutom att ta betalt!

Förbön
När Gunilla långt senare startar en barnmorskeutbildning i Tanzania kan inte hennes lille son gå, men får uppleva hur sonen blir helad genom förbön.

”Mitt liv blev ett äventyr”

Om detta och mycket mer har barnmorskan Gunilla Ek skrivit om i sina två böcker ”Mitt liv blev ett äventyr” och ”Dagligt bröd”.

Kersti Wistrand

Källor:

1.   http://www.nt.se/nyheter/norrkoping/gunilla-far-byar-i-afrika-att-tanka-om-9665501.aspx

2. http://www.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&Action=1&NewsId=1155
3. Olsson, Pelle ”Tio tusen nya barnmorskor ska rädda liv i Afghanistan” i Medicinsk Access nr 7/8 2006.
Bildreferens: http://eye4ethnic.blogspot.se/2013/04/afar-tribes-of-danakil-desert.html