Medeviveckan vid Vättern sommaren 2013 gav en upplevelse av gångna tiders lägereldar och utflykter med spännande mål i natur och kulturbygd. Kersti Wistrand fortsätter sin artikelserie med reflektioner från just denna vecka.
TEXT: Kersti Wistrand
Foto och rubriksättning: Admin2
Vi bilar vidare. Vättern blånar i väster. Vi passerar fågelsjön Tåkerns spegelytor och stora vassruggar och får syn på Ombergs siluett. En tio km lång grovkornig granitklump men med många andra stenarter, 2-3 km bred och med en högsta höjd på 264 m, en horst uppskjuten ur jordens innandöme, täckt med yppig växtlighet och höga träd av alla slag, till och med bokskog, där ljuset silas mellan löven. På ängarna växer orkidéer. Vid vätternstranden har de ofta vildsinta vågorna format klipporna till torn och portar. Vilken syn det måtte ha varit en gång i tiden då de första bosättarna invandrade och såg det majestätiska berget resa sig ur landskapet, ett viktigt landmärke, vars ande talade till den tidens människor. Karin Thelander har i ”Förtappade systrar” skrivit en dikt härom:
”Uråldriga Omma
är överallt
fanns före allt.
Läker i läkande örter
helar i heliga källor
grönskar i groende gräs.”
Gudinnan Omma på Omberg
I många tidiga jordbrukskulturer uppstod matriarkat och Moder jord/ modergudinnan dyrkades och hölls helig. Hur var det under bronsåldern? Gudinnan Omma på Omberg bygger på sägner och jag kan ingenting finna i religionshistorisk litteratur. Var hon från början en gammal Moder jordgudinna, som blivit undanträngd under vikingatid och tidig kristen tid? Eller ett senare påfund? Ingen vet.
Förminskningen av kvinnliga gudar till förmån för manliga
Britt-Mari Näsström, professor i religionshistoria, berättar att det fornkristna Nordens gudinnor oftast finns hopträngda på en halv eller en sida som fruktbarhetsgudinnor i största allmänhet, medan de manliga gudarna breder ut sig på otaliga sidor i den religionshistoriska litteraturen. De skriftliga källorna har också tillkommit i en kristen kontext där gudinnorna marginaliserats och ofta svartmålats.
Betydelse av namnet Omberg och innebörden av Omma
Omberg, som hetat så sedan 1736, har haft många stavningar genom tiderna: 1272 Ammobiaerh, senare Amobaerg och Amaberg. Berget sägs enligt sägnerna vara gudinnan Ommas helgedom. Hon bör tidigare också haft namnen Amma och Ama.
I Svensk etymologisk ordbok står det under Omberg: ”Fsv. Amobaerg, eg. dimberget, till ett fsv. ama, dimma, rök. Ordet åmma brukas ännu i trakten då berget höjer sig i moln och dunstbilder.”
Omma associeras dock lätt till de moderliga gamla orden ”mamma” och ”amma”. Kanske var det så att gudinnebergets namn kom först och hennes dimslöjor blev omtalade som ”nu är Omma i farten. Nu ommar det”?
Vem är då Omma?
Hon är en gåtfull gestalt, ibland en ung och gäckande kvinna, ibland en gammal, vis sierska. I gestalt av dimmornas drottning förkroppsligar hon de dimslöjor som dansar på bergets ängar. Hon beskyddar skogen, växtligheten och alla djuren på berget. Hon är Ombergs rådare, dvs. beskyddare och härskare över de kollektiva djursjälarna. Hon sägs visa sig än idag i skepnad av en berguv.
Verner von Heidenstam ger sin beskrivning av Omma som Odens maka i boken ”Skogen susar”. I folkmun sägs det att Ödeshög från början hette Odens hög. Kan det finnas spår av en gammal fruktbarhetskult på Omberg?
En sägen som lever kvar visar att en kult med ritualer kan ha funnits på berget. Den handlar om en evigt ung drottning Omma. Hennes ansikte var dolt bakom en berguvsmask. Drottning Omma var bl.a. läkekunnig och tillbads av folket och man offrade till henne för att få goda spådomar och beskydd. När hon blev gammal och döden närmades sig, fick en ung upplärd flicka ta över rollen som drottning Omma. Kan där ha funnits en völveutbildning? När kristendomen infördes, gick folket i smyg under fullmånenätter till drottning Ommas borg för att få hjälp och beskydd.
Mytologiska paralleller
Dessa folkliga föreställningar som lever kvar, har sina paralleller i bl.a. grekisk mytologi, där vi har berget Delfi och oraklet Pythia. Ugglan, symbolen för vishet, hör ihop med många andra gudinnor, bl.a. Pallas Atena.
Kristendomens intågande tycks ha lämnat spår i en annan sägen, där den stolta och självständiga gudinnan Omma har passiviserats till en evigt sörjande kvinna, som inte har något eget liv utan sin manlige älskade.
Sägnen berättar om en jätte i Västergötland som friade till drottningen. Denne jätte red på sin häst över Vätterns is. Vid Omberg satte hästen sin hov i bergväggen, så att sprickor bildades. Både jätten och hästen föll baklänges och drunknade. Där hästen satte sin hov bildades en grotta och där sitter drottningen än idag och gråter i evig tid. Hennes gråt bildar dimmor över berget.
Hur dyrkade bronsåldersfolket sin Omma?
Vi vet inte, men ibland kan man ta till den jämförande religionshistorian som hjälp och söka material, i detta fall från andra sägenomspunna berg i världen.
Kersti Wistrand
Referenslitteratur och tack till:
Danielsson, Ana. Vaniljdoft och dimslöjor: Att vandra på Ommas stigar. 2007. Lavkattans bokförlag.
Ottman, Stefan. Omma – bergets gudinna. Publicerad i Ödeshögs hembygdsförenings tidskrift Källan nr 6, 1997.
Vid googling på nätet har jag även funnit vanasamfundet Moder Jord, där Elisabet Vanarot skrivit flera intressanta artiklar. Inom detta samfund har man placerat Ommaceremonier vid sommarsolståndet och anser att Omma är en gammal fruktbarhets- och skördegudinna samt Frejaceremonier vid vintersolståndet. Jag utgår från att detta är tämligen nytillkomna tankar kring Omma och ett försök att återfinna äldre tiders riter.
