Renässanskonstnären, arkeologen och arkitekten Rafael föddes 1483 och dog i feber 1520, endast 37 år gammal (1). Påven Leo X utsåg honom till chefsarkitekt för St Peterskyrkan och till hans uppdrag hörde att i ett stort bibliotek i Vatikanpalatset dekorera de fyra väggarna med fresker, föreställande de fyra fakulteterna eller de fyra humanistiska ämnesgrenarna poesi, filosofi, teologi och juridik.
Text: Kersti Wistrand
Poesin och litteraturen representeras med en fresk föreställande klassiska och moderna författare runt Apollon och muserna på Parnassen i Aten. Filosofin representeras av en annan fresk kallad Skolan i Aten, föreställande gamla grekiska vetenskapsmän och filosofer, men några med ansikten av renässansens berömdheter. I centrum finns Platon och Aristoteles, men Platon bär samtidigt Leonardo da Vincis ansikte.
Det anses vara en idealiserad och förhärligad bild. Väggen intill, som representerar teologin, visar helgon och katolska lärare, medan fjärde väggen är indelad i två fält, som visar civilrätten och den kanoniska rätten. En perfekt balans råder på så sätt mellan den kristna humanismens olika grenar.
Skolan i Aten
Alla personer på fresken ”Skolan i Aten” är kända. I mitten högst upp står Platon (Leonardo da Vinci, 1452-1519) tillsammans med Aristoteles. Längst ned i mitten sitter Michelangelo (1475-1564) i tänkarpose. Längst upp till vänster står stoikern Zenon med en bokrulle under armen. Med ryggen mot denne, iförd hjälm, återfinns Alexander den store i samspråk med Sokrates i fotsid brun klädnad. Längst ned till höger med ryggen mot oss står konstnären själv, Rafael, med Archimedes eller Euklides knäböjande till vänster om sig.
Längst ned till vänster studerar Pytagoras i en bok. Där syns även araben Averroës, luta sig över hans axel [se förstoring].
Jag har tidigare presenterat [artikel] det muslimska universalgeniet Avveroës (1126–1198), vars översättningar och tolkningar av Aristoteles till arabiska, blev av största betydelse för den västerländska filosofin och vetenskapen.
Renässansen som begrepp
Själva termen renaissance, pånyttfödelse, som beteckning för en särskild epok, är skapad av den franske historiken Michelit på 1830-talet. Schweizaren Jacob Buckhardt fyllde termen med innehåll i och med utgivningen av sin bok ”Die Kultur des Renaissance in Italien, ein Versuch” 1860. Den har översatts till de flesta europeiska språk och fick otrolig genomslagskraft och har på gott och ont påverkat synsättet på renässansperioden in till denna dag. Bl a syns detta i den svenske litteraturhistoriken Henrik Schücks (1) produktion.
Begreppet renässans är ganska oklart och de verkliga svårigheterna infinner sig då man ska förklara innebörden, dvs karaktärisera denna period som epok, konststil eller livsstil.
Renässansbegreppet har sedan 1800-talet blivit ett allt rymligare begrepp, där allt plockats in efter tycke och smak, bara för att det råkar sammanfalla med perioden 1300-1600. Många historiker har emellertid påpekat brister. Idag torde det råda en allmän åsikt bland dessa att den antika kulturen inte kunde ”pånyttfödas” eftersom den aldrig ”dött ut”. Intressant är att tillägga att italienarna själva inte använder begreppet ”renässans” utan talar om ”13-, 14- och 1500-talet.
När inföll renässansen?
Även när det gäller tidsintervallet när renässansperioden inföll råder olika meningar. Gränserna tycks flytande och det är alltid svårt att ange en tydlig gräns mellan två epoker. Än får perioden starta med 1300-talets början och Dante, än med 1300-talets slut, än med 1400-talets mitt. Docent Lars Linge (5), Göteborgs universitet, menar att renässansen inföll olika i olika europeiska länder. Då man talar om Italiens historia brukar man enligt honom räkna med början av 1300-talet med höjdpunkt på 1400-talet och början av 1500-talet. Om man använder den vanliga epokindelningen så hör Italiens renässans mest hemma i medeltiden, medan Nordens helt faller inom nya tidens historia. Peter Burke (6), professor i kulturhistoria vid Cambridge universitet, förlänger epoken genom att räkna tiden 1530 – 1630 dit och kallar denna period ”the later Renaissance” och menar att det var här det mesta hände.
Vad menar man med ”renässansen”?
I den allomfattande litteraturen om renässansen kan man urskilja åtminstone tre olika sätt att använda ordet som ett allmänhistoriskt begrepp:
1. En epok, som skiljer sig från föregående och efterföljande.
Arvet från medeltiden (5)
Från medeltidens senare hälft under mitten av 1000-talet skedde stora förändringar inom de flesta områden av samhällslivet. ( En del författare försöker därför utvidga renässans-begreppet bakåt i tiden.) Inom jordbruket uppfanns i Mellaneuropa nya redskap och nya odlingsmetoder, som gav folkökning och fler städer. Man hade agrar ekonomi med naturahushållning. Bankväsendet uppstod så småningom i Florens. Den feodala samhällskulturen var förhärskande och den katolska kyrkan var en universalmakt med stort inflytande över hela samhällslivet. Det fanns både enhet (en föreställning om det romerska riket och dess storhet levde kvar, och kejsare utropades i Tyskland) samt splittring (makten tillföll i praktiken vasallerna i feodalsystemet).
Den nya tidens samhälle utmärker sig av att stadsbefolkningar ökar och borgarklassen får allt större inflytande i politiken. Handel och storskaligt hantverk. Penninghushållning, marknadsekonomi och bankväsen och därmed följande värdeförskjutning. Revolutionerande upptäckter inom vetenskapen. Kyrkan splittrad och med mindre makt. Kulturlivet får en mer världslig prägel. 1700-talet – folkens revolutioner.
Mellan dessa epoker befinner sig renässansen – vilka krafter hade satt igång denna stora process?
2. En speciell tidsanda och mentalitet, en inställning till människan, kulturen, omvärlden och universum som genomsyrar hela samhället, först i Italien och sedan hela Västeuropa.
Schücks tankekonstruktioner ligger till grund för många uppslagsverks formuleringar. Han anser att grunddraget hos renässansen är individualismens starka framträdande, renässansens skarpt utpräglade verklighetssinne samt hos denna tid allt mer vaknande kritik och motvilja mot auktoritetstro (8). Renässansen har, enligt Schück, lagt grunden till den moderna vetenskapen.
Kritiskt sinne, frigjordhet från auktoriteter, individualism, stark personlighetskänsla och frånvaro av religiös känsla har sedan upprepats gång på gång vid beskrivningen av renässans-människan. Vilka var det som levde så och hur många var de? Denna generaliserade konstruktionen tycks utgå från att det bara har existerat en nänniskotyp under hela epoken. Hur väl stämmer detta?
3. En intellektuell moderörelse inom en kulturell och politisk elit, något som inte nämnvärt påverkade de bredare folklagren i samhället.
Rätt eller fel? I de följande artiklarna kommer jag att försöka beskriva den historiska, religiösa, ekonomiska och kulturella (inklusive humanistiska med arvet från antiken) utvecklingen i framför allt Florens och även visa hur de fattigare samhällsklasserna hade det under 1400-talet.
Kan man se den s k renässansepoken som den moderna humanismens vagga eller inte?
Referenslitteratur
1. Uppgifterna om Rafael och Skolan i Aten är i huvudsak hämtat från Wikipedia samt ett par konstlänkar.
2. Schück, Henrik (1921, 1982) Illustrerad allmän litteraturhistoria III, Renässansen, s 26.
5. Nordberg, Michael (1993), Renässansmänniskan, s 4. Tidens förlag, Stockholm.
6. Linge, Lars ( 1987), Renässansen – miljöer och människor, s Esselte Studium, Akademiförlaget.
7. Burke, Peter (1998), The European Renaissance. Blackwell Publishers. Oxford. UK.
8. Schück, s 14. Se not 1.
Relaterat
SvD: Målningen en snabblektion i den antika filosofin
Humanities: The Islamic Scholar Who Gave Us Modern Philosophy
Kersti Wistrand introducerar med denna artikel ett intressant perspektiv på humanismen historia, kopplingar till antiken och till några av den italienska kulturens stora genier. Ser med spänning fram emot fortsättningen.