De gamla grekiska naturfilosoferna klarade sig utan teologiska förklaringsmodeller, menar Christer Eriksson i ett debattinlägg på Newsmill. Men de första religionskritikerna och deras synsätt motsvarar inte tänkandet hos dagens ateister, menar Carl Johan Ljungberg, litteratur- och statsvetare, i en replik.
Går det då att finna stöd för en modern ateistisk syn genom att åberopa tidig naturfilosofi? Frågan kan inte lätt besvaras. De vi kallar de joniska naturfilosoferna Thales, Anaximander med flera påbörjade ett tänkande fritt från den sorts religiositet eller kulter som då rådde, där gudar tillskrevs magisk förmåga och knöts till vissa platser och städer. Tidens tänkare ville söka allmängiltiga förklaringar till det vi kallar naturen, relationen ande-materia och liknande. Deras försök innebar onekligen något nytt och friare, varför senare forskning står i tacksamhetsskuld till dem. Bland de riktningar som vårdat detta kritiska arv finns en typ av värdeorienterad historism, men kanske också inomteologiska rörelser som Bibelkritiken.
Naturfilosofin ställde i sin tid begränsade frågor, och sökte ge precisa svar. Dock mycket trevande och inte på sätt som tillnärmelsevis liknar dagens forskning. De joniska tänkarna sökte sig nedåt i skapelsen och antog bl a att atomer är en minsta beståndsdel i naturen, något som dagens naturvetare har visat är otillräckligt.
En allmän slutsats i dag är att den tidiga naturfilosofins metod krossades av det moderna vetenskapliga genonbrottet, från 1600-talet. Vissa romantiska tänkare på 1800-talet och även senare sökte på skilda sätt uppliva de joniska tänkarnas insatser, men resultatet har ansetts diskutabelt.
I antiken följde efter Thales och de andra en utveckling där filosofin tog fasta på helt andra problem, inspirerad av att politiken och kunskapen om den gick framåt. Hos Platon och Aristoteles möter vi en medvetenhet om naturfilosofin, men de båda spränger samtidigt de ramar efter vilka detta tänkade arbetat. Nu rycker jämte betoning av naturvetenskaper som matematik och astronomi en humanistisk-samhällsvetenskaplig tolkning av människan i förgrunden, ett dualistiskt transcendensmedvetande tar form och en stor fördjupning sker, filosofiskt och psykologiskt, delvis i stark och medveten polemik mot den tidiga naturfilosofin.
Nog kan vi i dag säga att vi bör vara tacksamma mot dem som en gång börjat tänka fritt kring den naturliga världen. Deras attityd var viktig, också då resultaten senare kunnat avföras. Men vi bör avgjort också inse att Platon och Aristoteles kom till slutsatser som blivit viktigare än deras föregångares, och som är bärande både för modern forskning och vår tids politiska författningar. Inte bara är modern religion förenlig med platonskt och aristoteliskt tänkande, denna religion åberopar sig ofta faktiskt direkt på dessa.
Dagens katolicism t ex (och inte bara den) ser jämte kyrkofäderna och Thomas av Aquino Aristoteles som en central vägledare. Avgörande är att Aristoteles erkände hur olika kunskapsfält har sina villkor varför forskaren måste godta olika slags precision, beroende på vilket kunskapsfält han väljer. Att däremot ta Thales enkla enhetsfilosofi (allt är vatten) som styrande tanke får varken teologin eller naturforskningen att gå framåt.
Detta bildar också den verklighet i vilken moderna ateister framträder. Visst kan en del av dem i dag uppleva Anaximander och andra som besläktade själar. Men mot honom står nu inte mera primitiva, lokala gudar med tvivelaktiga anspråk på att tillbes, utan en sofistikerad klassisk och kristen uppenbarelse som därtill försonats med stora delar av upplysningen och naturvetenskapen, likaså en teologisk syntes som modifierats och utbyggts ända fram till i dag.
Uppenbarelse och personligt sökande står då som nu inte i någon given motsättning till varandra. 2000-talets teologer hävdar heller ingen gudomlig förklaringsmodell, för ingen vet nog hur en sådan skulle se ut, oavsett hur mycket naturvetenskaplig underbyggnad man kunde tillföra den. Teologer av i dag söker snarare, vägledda av en rik tvåtusenårig tradition, att bygga vidare på insikter till vilka också den grekiska antikens gestalter av skilda schatteringar kan sägas ha bidragit.
Carl Johan Ljungberg, Litteratur- och statsvetare
carljohanljungberg.wordpress.com
Om Carl Johan Ljungberg
Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-78 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Det blir nästan synd att behöva jämföra den propagandistiska Christer Eriksson och hans nyateistpopulistiska historieförvanskning med den lågmälta och kloka repliken från Carl Johan Ljungberg.
Några citat från Christer Eriksson säger det mesta om deras hållning: ”Ateisterna av idag skiljer sig inte från antikens ateister som levde för 2500 år sedan”, skriver Christer Eriksson. Jasså hur vet man det? Var Eriksson på plats för 2500 år sedan ? Ägnade sig ateister åt huliganliknande, anonyma attacker och förföljelser av oliktänkande för 2500 år sedan?
Ett annat citat från Eriksson: ”låt oss aldrig glömma den livsviktiga principen för sanningssökande i en tid av överordnade politiska och religiösa doktriner och konsensustänkande ” Det borde väl Eriksson tänka på då Hans följeslagare slår ned på och förföljer alla som tänker annorlunda än de och inte ställer upp på deras konsensus.
Dessutom kallar de sig the Bright. Som om de var de enda tänkarna i världen. Ja de är utan tvekan kungar i plattlandet.
Tack Carl Johan för din milda replik.
Carl Johan Ljungberg menar att det existerar en skillnad mellan gårdagens ateister och dagens eftersom naturfilosofernas kunskapssyn skiljer sig från modern vetenskap. Det är dock helt irrelevant eftersom ateism endast definieras som avsaknad av en gudstro och säger inget om vår kunskapssyn, även om dagens ateister av naturliga skäl omfamnar modern vetenskap.
Börje Peratts osakliga kommentar förtjänar dock inget svar.
Jo jag förstår att Christer Eriksson inte vill svara på sina egna citat som visar sig illustrera pseudikerns osakliga förhållningssätt. D v s påstå förhållanden utifrån bias. Däremot kan det vara bra att få saklig information om Brights förhållande till andra antihumanistiska och nyateistiska organisationer såsom VoF, Förbundet Humanisterna (felaktigt namn) och IHEU.
Man delar också flera ”toppar” av sin medlemsskara med New Humanists (Borde heta New Atheists). Det kan också vara bra att klara ut vad Bright står för? Anser man sig vara förmer, smartare intelligentare? Således är det en elitistisk sekt med ambition att sätta sig över alla andra och inte tillåta människor att tro vad de vill? Vad går den rationella materialismen ut på med sin beröring till biologisk rashygien? Christer påstår sig omfamna modern vetenskap. Vi anser nog snarare att det är gammelvetenskapen som omfamnar den rörelse han representerar. Den moderna vetenskapen sträcker sig avsevärt högre och bredare än den smalspåriga, plattdimensionella naturalismen.