Samtal med Marianne Ahrne

Mitt första minne från Marianne Ahrne var då jag gick på Dramatiska Institutet (1974-75) och såg henne klippa film i ett av de små klipprummen. Fullt koncentrerad och omöjlig att störa. Medan andra tog sig pauser, åt gemensamma luncher, drack vin och pratade bort kvällarna, så satt hon där oförtröttligt jobbande på sitt projekt.

När jag nu nästan 40 år senare ville genomföra ett samtal med Marianne så hade jag naturligtvis flera gånger funderat över henne både som person, som filmare och författare. Marianne Ahrne har blivit något av en ikon, hon tillhör en av de få kvinnliga regissörerna, är Guldbaggebelönad och har varit filmkonsulent på Svenska Filminstitutet. Hon har också skrivit en självutlämnade bok om sina kärleksförhållanden och jag var nyfiken på hennes bakgrund. Hur blev hon den hon blev, vad drev henne och hur har hon landat i allt detta?

Marianne Ahrne kom till under en kort kärlekseskapad då hennes far hade en romans som varade en sommar. Han var redan gift och hade barn så Mariannes mamma var ett snedsteg.

Hon bodde i Lund dit fadern, som var judisk tjeckisk krigsflykting, hade kommit. Han lämnade Tjeckien redan 1939 då han på våren före krigsutbrottet (1 september 1939) såg vartåt det lutade.

– När min mamma blev gravid fortsatte min far leva med sin fru. Jag var en olyckshändelse på vägen.

På den tiden var en ensamstående mamma sedd med oblida ögon och betraktades som en lägre stående kvinna. Att ensam ta hand om ett barn innebar sannolikt en inskränkning i både yrkeskarriär och chansen att finna en ny manlig partner. Vad som var det verkliga skälet är kanske ointressant men modern valde att lämna bort Marianne och tre år gammal ”dumpades” hon hos sina morföräldrar i Falköping.

När jag frågar hur kontakten var med modern svarar Marianne:

– Mamma och jag träffades kontinuerligt två gånger om året, jul och midsommar.
Jag längtade alltid efter henne alltid, alltid, alltid.

Jag anar inte bara smärtan, utan också behovet av att formulera relationen som kontinuerlig.
Att under hela sin barndom och uppväxt få träffa sin mor kanske en gång i halvåret och befinna sig på en gudsförgäten plats, är en relation på undantag! Den är grym. En sådan längtan är outhärdlig och kom sannolikt att prägla Marianne och hennes förhållande till kärleken.

Hur var då förhållandet till fadern? Försvann han också?

– Jag hade ingen kontakt med min far under barndomen. Han fanns inte helt enkelt.
Visste inte att jag hade någon far. Var så naiv att jag inte trodde det behövdes. Ingen pratade om honom så jag tänkte inte på det.

– I TV-serien Maskrosbarn (1989) har jag använt ögonblicket av uppvaknande då jag började i skolan och någon frågade vad min pappa gjorde. Jag svarade att jag inte har någon för min mamma är inte gift. ”Då är du en oäkting!” Jag fick snart reda på vad det betydde men det störde mig inte.

– Så småningom frågade jag min mamma om honom. Hon sa väldigt lite men berättade att han var en flykting undan Hitler.

– Som barn lyssnar man intensivt på vad de vuxna talar om och de talade väldigt mycket om kriget. Jag minns mörkläggningsgardinerna, gengasbilarna, oxkärrorna på landet och jag minns tankarna, barnsliga tankar: “Om hela världen blir bombad och bara jag överlever, vad gör jag då?”

– Ett starkt barndomsminne är när jag frågade min mamma:
” Om du kunde döda någon bara genom att trycka på en knapp, skulle du kunna göra det?” Då svarade hon med kraft: – ”Ja! Hitler!” På något sätt stod det klart för mig som femåring att hennes svar låg på en helt annan nivå än min fråga. Att detta var allvar.

– Informationen om min far blev också viktig. Jag har rötter i två länder, i två kulturer. En i Europa en i Sverige. Falköping var min grogrund. Men jag längtade alltid bort.

Marianne bodde i Falköping från det hon var tre tills hon blev tjugo år. Man får en bild av hennes förhållande till sin mors släkt genom några scener som hon förmedlar nästan som bisatser.

– Jag hade en bitvis våldsam uppväxt med slagsmål och polisingripanden. Två alkoholiserade morbröder. Våld har aldrig imponerat på mig. Däremot korta ögonblick av kärlek och förståelse från människor som korsat min väg.

– Jag hade velat gå helklassiska (idag humanistisk estetisk linje). Men tvingades gå reallinjen (idag naturvetenskaplig linje). Då protesterade jag genom att sluta läsa matte, fysik och kemi. Kemin klarade jag i alla fall, i matte och fysik fick jag C. På den tiden kunde man inte kompensera med bra betyg i andra ämnen. Så jag körde i studenten.

Och då får man ingen examen. Vad gjorde du då av sommaren?

– Då rymde jag till Paris med 200 kr på fickan och var där i en månad.
Efter studenten nästa år fick jag stipendium till ett college i USA.
Milwaukee-Downer College (Wisconsin) som var ett flickcollege.
Mina ämnen var engelsk litteratur, franska, dramatik och creative writing.

– Året i college var mycket positivt, särskilt mötet med min lärare i creative writing, Dr. Dale. Jag skrev noveller och dikter. Det allvar med vilket han analyserade dem och hjälpte mig vidare gjorde ett outplånligt intryck på mig. Han trodde jag kunde bli författare. Man glömmer aldrig dem som ser en när man ingen är.

– Den sommaren gjorde jag och min bästa kompis från college, Betty, en livsfarlig resa då vi paddlade på en liten gummiflotte nedför Mississippi. Vi hamnade i en storm och höll på att drunkna men kaptenen på en pråm räddade oss i sista stund. Han var genomtrevlig tills vi skulle åka under en bro. Då plötsligt från ingenstans stod en rasist bredvid oss. Han önskade att han kunde hänga varje ”nigger” i brofästet. Inför våra ögon förvandlades han från räddare till monster. Jag hade inte stött på sådant rashat tidigare och chockerades av det.

– Jag hade medan jag gick på college blivit kär i en svart man som var barnpsykolog. Det gick aldrig så långt att vi hade ett förhållande. Det var en brinnande, ömsesidig kärlek, men han var gift med en vit kvinna som brutit med sin släkt för att leva med honom. De hade dessutom ett nästan nyfött barn så det kändes omöjligt av den anledningen.

– När han hämtade mig på college ställde han sig ett kvarter ifrån och jag utgick från att han ville skydda sin familj. Men så en dag gick det upp för mig att han ville skydda mig från onda tungor för att jag dejtade en svart man. Det var djupt chockerande: ett svart hål av insikt. Och här, på pråmen i Mississippi, fick Betty och jag en första inblick i den fanatiska sydstatsrasismen.

– Betty och jag blev nära vänner. Ofta hade vi ett koppel av killar efter oss. En kväll i New Orleans franska kvarter började två unga män som visade sig vara bröder uppvakta oss på gatan. Vi brydde oss inte om dem.
Då övergick de till att följa efter oss gående på händerna. Och det imponerade ju faktiskt.
Vi blev bjudna på en fest där den äldste av bröderna, John, flirtade starkt med mig.

– Jag tyckte inte om honom så jag gick hem till kackerlackorna på hotellet medan Betty blev kvar. Hon kom hem mitt i natten, skakade mig tills jag vaknade och sa att hon skulle gifta sig med John. Han hade friat. Hon var så glad och lycklig att jag inte kunde berätta för henne hur hennes friare tidigare gjort allt för att få mig i säng. Jag ville inte förstöra hennes glädje. Ett misstag som jag tänkt på hela livet och känt en skuld inför. Jag borde ha varnat henne.

– John lurade i oss att han var författare, och i vår värld var författare en ras av gudar, men i själva verket var han en bedragare. Mot sin mors vilja gifte sig Betty och hennes liv förändrades drastiskt och mycket snabbt. John fick henne att arbeta på en Stripteasebar och hennes liv gick utför. Hon insåg att han var kriminell men det var inte alldeles lätt att komma loss. Den sortens människor är ju skickliga på att manipulera. Han duperade och utnyttjade alla i hennes omgivning och fick en sådan makt psykiskt och socialt att hon var fast. Långt om länge lyckades hon skilja sig.

Jag ser i Mariannes ansikte att denna vän som hon haft i hela sitt liv fortfarande väcker sorg med sitt öde. Men hon berättar att vännen gift sig med en bra man och fått barn, något som hon själv aldrig längtat efter. ”Inte barn. Och gud bevare mig för barnbarn.”

Vi återvänder till Mariannes tid på college i USA och sommarlovet. Vad hände då efter att Betty fastnat med bedragaren?

– Jag fortsatte ensam till Texas och hamnade i en rodeo.
Jag ville rida bucking horse eller saddle bronx men det var förbjudet för kvinnor. I båda grenarna (den första barbacka, den andra i sadel) spänner man en extra gjord runt ljumsken på hästen innan den släpps ut på arenan. Det gör att den bockar vildsint för att göra sig av med ryttaren. Att hålla sig kvar i 8 sekunder är en bedrift. Men denna ridsport var inte tillåten för kvinnor. Man fick helt enkelt inte delta som kvinna.

Marianne upprepar sig och jag märker av en uppdämd frustration av att hon stött på ett förbud. Jag gissar att hon inte var helt förtjust i denna begränsning och att den som förbjöd henne fick höra en och annan kommentar. Oavsett det så gav hon sig inte.

– Jag fick låna en häst och tävla i barrel racing (rida slalom mellan tunnor).

Kan vi föreställa oss denna 20-åriga tjej ta sig fram ensam i Texas och hamna på en rodeo där hon först ska acceptera ett förbud och sedan i alla fall tävla i denna ridsport för cowgirls. Tror man att det är en lätt match rekommenderar jag nedanstående youtube video.

Dessutom försörjde hon sig på att skriva artiklar löpande för Femina och Falköpings Tidning medan hon fortsatte resa runt USA under sommarferien.

Sedan återvände du till Sverige.

– Jag började läsa i Lund och spelade mest teater på Studentteatern och i en fri grupp, Protheus, som vi skapade. Där regisserade Ulf Gran som betytt väldigt mycket för väldigt många som gått vidare från studentteatern till en professionell karriär. T.ex. Suzanne Osten som blev regiassistent åt Ulf och sedan började göra egna uppsättningar.

– Efter Lund undervisade jag i franska ett år på universitet i Umeå. Jag var född att bli lärare sa en kollega, men jag fasade för att upprepa samma sak år efter år. Jag ville ägna mig åt något kreativt.

– Medan jag var i Umeå skrev jag en kortfilm men visste inte var jag skulle söka pengar för att få göra den. Då träffade jag Lars Werner som tyckte att jag skulle söka in på Filmskolan. Jag var då 27 år och sa att jag var för gammal för en ny utbildning. Synd, sa Lars, för jag tror du har en chans att komma in. Det sådde ett frö: jag sökte till Filmskolan och det var som att ha funnit min plats. (Marianne gick Filmskolan 1967-69.)

En intervju med Marianne Ahrne tycktes mig ofullständig om man inte försöker tränga bakom och försöka förstå hennes inställning till kärlek och kärleksrelationer. Jag var inte helt säker på hur frågan skulle formuleras och den blev lite påflugen.

Det verkar som att du har tvingat in dig i komplicerade kärleksrelationer?

– Jag tror ursprunget ligger i förhållandet till min mamma. Jag älskade någon som var långt borta, omöjlig att få. Fick smulor. Korta stunder. Intensiteten i korta flyktiga stunder. Jag kanske präglades av behovet att göra det omöjliga möjligt.

När kom du till insikt om detta (förhållande till kärlek och relationen i kärlek)?

– Det har kommit gradvis och språngvis.

– Jag har också alltid analyserat mina förhållanden.
Kärleken har varit min motor och drivkraft.
Och det har väldigt tydligt varit den omöjliga kärleken.
Men omöjlig bara så till vida…
Målet har inte varit att leva med en viss man och bilda familj.
Målet har varit att nå den människans själ.
Att få stenen att tala.
Att nå ända fram.

”Mission impossible”
Hur kan du nå en människas själ hela vägen fram om du inte kan nå din egen?

– Det hänger ihop. Kampen att nå en annan är naturligtvis också det som är mest utvecklande för en själv. Därför att man måste ner i de mörkaste djupen, se sig själv, rannsaka sig själv.
I de djupen kan jag lugnt säga att jag varit. Och att jag kommit ut ur dem med förståndet i behåll.

Du har alltid velat leva ensam?

– Jag visste redan då jag var liten att jag inte ville bilda familj.
Jag har alltid velat vara fri.
Men jag har också alltid velat kombinera frihet och kärlek, vilket inte är så lätt.
Eftersom kärleken på ett plan binder så otroligt starkt.

Hur har du förändrats, utvecklats genom att gå in och ut ur kärleksrelationer?

– Min bok ”Katarina Horowits drömmar” handlar om detta.
Där talar jag om en kvinnas väg genom livet genom de män hon älskat, hennes kamp, utveckling, glädje, förtvivlan.
Det var en otroligt viktig bok för mig att skriva. Jag tror inte jag hade överlevt om jag inte skrivit den.

Hur uppfattar du det moraliska i de val du gjort?

Kärleken, attraktionen, drivkraften tycks ha överskuggat samvetet och moralen!

– Jag har levt i 42 år i en kärleksrelation med en man som har familj. Jag har inte konkurrerat om familjen. Men jag ser det som att han är min man också.
Jag tror att det i detta långa, komplicerade och passionerade förhållande låg en livsuppgift jag måste lösa. Kanske handlade det om att få stenen att tala och om att själv gå ner i underjorden. Gå sönder – och helas igen.

– Det finns ett franskt ordspråk:

”En stor själ bör inte sprida omkring sig den upprördhet hon känner.”

– Jag besvärar inte gärna min omgivning med sånt jag kan bära själv. Har kanske varit lite för tapper för mitt eget bästa. Därför krävdes det något i hästväg för att jag skulle bryta ihop och gå ned i de mörkaste djupen som också är grogrund för det kreativa.

Hur är det idag? Har du kommit till ro?

– Idag känner jag mig lugn och harmonisk och vaknar glad och tillfreds.

Du har klarat din livsuppgift?

– Jag har klarat det väsentliga – vilket inte betyder att det inte kan dyka upp nya moln och nya sorger. Jag är inte klar men jag känner mig avklarnad i själen.

Jag kommer här att tänka på Persephone den grekiska gudinnan som tvingades att leva delar av sitt liv i underjorden. Jag ställer frågan och vet redan svaret.

Har du levt i mannens värld?

Marianne tittar på mig som om jag inte förstått något om henne. Men hon svarar.

– En fullständig självklarhet är att jag är för kvinnans frihet och lika rättigheter men jag struntar i det ideologiska tjafset vilket retar gallfeber på feministerna.

För att du har visat att du går din egen väg?

Du bestämde dig när du kom till dina morföräldrar som 3-åring att nu måste du klara dig själv och skapa ditt liv?

– Ja, svarar Marianne, det är huvudet på spiken.

/Börje Peratt