Maktspelet kring atombomben

Det är en myt att Hiroshimabomben var nödvändig för att få slut på andra världskriget. Japanerna var så försvagade att de inlett fredssamtal redan ett par månader tidigare. Följande artikel är baserad på TV-programmet ”Hiroshima – de överlevande berättar”.

TEXT av Kersti Wistrand

”Vill vi att en miljon amerikanare ska dödas eller ska vi använda atombomben?” var det officiella argument som i efterhand användes för att motivera utlösandet av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6 respektive 9 augusti 1945.

Under 30-talet gjordes olika upptäckter inom kärnfysiken, vilket ledde fram till kunskapen att kärnkraften skulle kunna utnyttjas både som energikälla och till att framställa vapen. Det blev nu en tävlan mellan Nazityskland och USA om vem som skulle hinna först. Tyskarna byggde sin framställning på produktion av tungt vatten, vilket aldrig kom att leda till militära resultat, medan amerikanarna baserade sin forskning kring plutonium och anrikat uran.

I december 1941 drogs USA in i andra världskriget (1939-45), då japanerna, tyskarnas bundsförvant, förstörde en stor del av amerikanarnas Stilla havsflotta i Pearl Harbor (Hawaii). De båda länderna hade i årtionden tävlat om inflytandet i området.

1942 upprättades nu ett amerikanskt topphemligt projekt under namnet ”Manhattan-projektet” på order av president Franklin D. Roosevelt. Han hade så bråttom av oro att Tyskland skulle hinna före att beslutet inte ens förankrades i kongressen.  Projektet leddes av general Leslie Groves och J.Robert Oppenheimer, professor i teoretisk fysik, som ibland även kallats ”atombombens fader”.   Målet var att utveckla och testa världens första kärnvapen, atombomben. Under fyra år arbetade 200 000 personer med projektet som kostade hela två miljarder dollar. Allt detta i hemlighet. Det mesta av förarbetet utfördes i Los Alamos, New Mexico, en delstat i södra USA. Det första atombombtestet (plutonium) någonsin, Tritinity-testet, utfördes där 16 juli 1945 och följdes noga upp. Innan detta test gjordes hade emellertid en andra bomb i allra största hemlighet avsänts till ön Tinian i Stilla havet för att senare kunna användas och testas vidare i en attack mot Japan.
Under tiden utfärdades den s.k. Potsdamdeklarationen 26 juli av den amerikanske presidenten Harry Truman, brittiske Winston Churchill och den kinesiske generalen Chiang Kai-shek. Deklarationen omfattade kraven för Japans fullständiga kapitulation. President Truman och den amerikanska regeringen var emellertid redan då medvetna om de tydliga fredstrevanden som Japan gjorde både genom medlare och inofficiella kanaler, vilket redovisas senare i texten. Man måste ha insett att Japan skulle kapitulera utan att atombomberna fälldes, men att i detta sena skede sätta stopp för planerna att låta dem detonera gjordes inte. Skälen var många: USA ville demonstrera sin maktpotential och avskräcka andra stater till krig; Truman var ängslig för amerikanska folkets åsikter efter all den PR som bedrivits kring det nya vapnet: han ville bygga ut kärnkraften för att få tillbaka alla de pengar som projektet hade kostat. Sist men inte minst ville man se konsekvenserna av en detonation av en atombomb baserad på uran och det japanska territoriet var ett lämpligt försöksområde.

Förberedelser inför detonationen av atombomben

På den karga klippön Tinian i Stilla havet hade amerikanarna uppfört en topphemlig militärbas, där forskare skulle sätta ihop världens första atombomb laddad med uran. Runt omkring i området pågick kriget för fullt. Militären hade nu tagit över bomben trots protester från 70 av de forskare som framställt den. Dessa hade velat se en provsprängning först, men deras protestlista försvann av någon anledning på vägen till president Truman. De kunde själva ha saboterat bomben, men tänkte aldrig så långt, förrän det hela var för sent. En elitflygdivision, som hade specialtränat under tre års tid, hade till uppgift att fälla bomben.

Atombomberna ”Little boy” och ”Fat man”
De amerikanska politikerna resonerade fram och tillbaka över i vilka japanska städer detonationen skulle ske. Hiroshima var oförstört av kriget och dess hus bestod av trä och papp, vilka lätt skulle börja brinna. Det bestämdes att bomben byggd på uran skulle detoneras i Hiroshima. Den benämndes skämtsamt ”Little boy” efter professor Oppenheimer, medan plutoniumbomben, som kallades ”Fat man” syftande på general Groves, skulle användas över Nagasaki.
Sista kvällen är det fest för militärerna på Tinian. Man äter nöt- och lammkött och glass, dricker gott och skålar för framgång. Stämningen är uppsluppen, skämtsam och förväntansfull.

Atombomberna fälls över Hiroshima och Nagasaki

Klockan 2.40 den 6 augusti 1945 lyfter tre B-29or från Tinian. En av dem har hand om bomben, de andra två mätutrustning respektive film- och fotoutrustning för dokumentation. Klockan 8.13 befinner de sig 9 500 m ovanför Hiroshimas centrum och fäller bomben ”Little boy”, som detonerar 8.15 sex hundra meter ovanför staden. En minut efter detonationen breder ett stort svampmoln ut sig i glittrande färger. Det öppnar sig som ett paraply, 18 km högt och 800 meter i diameter. De tre planen flyger runt detta moln tre gånger, filmar och dokumenterar allt. Nere på marken har befolkningen upplevt ett intensivt ljussken följt av två dova smällar innan en stark tryckvåg sveper fram 1,5 km från epicentrum och bränner upp allt i sin väg. 70 000 – 80 000 människor dör på ett par sekunder. Större delen av staden börjar brinna och slås i spillror. 10 kvadratkilometer har förintats och det är disigt av radioaktiv gas. De tre flygplanen återvänder till basen. Uppdraget betraktas som mycket framgångsrikt. Pressen är där och man jublar över framgången och skålar i öl. President Truman nås av nyheten och gör ett officiellt uttalande hemma i USA:
”Det är en atombomb som utnyttjat universums grundläggande kraft. Kraften hos solen har släppts lös mot dem som störtade Fjärran Östern i krig.”                                                         

Man bör då veta att att Japan heter Nippon på japanska och de tecken som står för detta betyder ”solens ursprung”, varför landet även benämns ”soluppgångens land”.  Japans flagga visar en röd cirkel på vit botten och är från början troligen samurajkrigarnas fana, där det vita står för renhet och ärlighet och det röda för upplysthet, integritet och värme. Trumans ordval får därmed en satirisk nyans. Det är något av Gudfaders gammaltestamentliga bestraffning utdelad av amerikanarna, i detta fall uppfattande sig själva som Guds förlängda arm. Såväl krigsflagga som trumancitat visar på en triumferande omnipotent känsla av maktfullkomlighet.

Den 9 augusti klockan 11.02 är det dags för plutoniumbomben ”Fat man” att fällas över Nagasaki. I ett radiotal till det amerikanska folket meddelar president Truman:
”Jag är medveten om den tragiska betydelsen av atombomben. Det är ett hemskt ansvar som lagts på oss. Vi tackar Gud för att det lagts på oss och inte våra fienden och ber för att Han kommer att leda oss att använda den enligt Hans sätt och för Hans ändamål.”

Effekterna blir ungefär de samma med denna bomb, som var betydligt billigare att framställa. 40 000 människor dör omedelbart.

Följderna av atombomben – amerikansk forskning

Amerikanarna visste inte de exakta följderna av atombombssprängningarna, även om en provsprängning gjorts i New Mexico. En atombomb med uran som bränsle hade dock aldrig detonerat tidigare. Det vetenskapliga intresset av denna bombs medicinska påverkan på människor var därför stort. Ganska snart kom amerikanska militärer, forskare och fotografer in i Hiroshima och dokumenterade allt de kunde finna. Ett stort amerikanskt forskningssjukhus byggdes upp, men inga patienter behandlades där. Ingen antibiotika gavs. Forskarna var där för att studera bombens verkningar och stadens invånare betraktades som objekt och försökskaniner. De skadade och lemlästade filmades på gatorna. Amerikanska forskare studerade dem och obducerade de döda samt skickade patientjournaler till USA. Organ skars bort och sändes över till forskningslaboratorier i USA. Skolbarn undersöktes och unga skolflickor fick ställa upp sig i föreläsningssalar och ta av sig halvnakna för att för visa upp sina ofta omfattande brännskador, något som gav livslånga skamkänslor för de överlevande. Strålningens inverkan på kroppen studerades 1-2 gånger om året och under 70 års tid har detta blivit den största medicinska studien någonsin. De första 30 åren hemlighölls dessa medicinska undersökningar, men läckte till sist ut.

När så senarelagda sjukdomar och bråd död började dyka upp på grund av radioaktiviteten, tystade general Groves ned detta i rädsla att det skulle nå det amerikanska folket. Allt blev nu till amerikanska militärhemligheter och det var absolut förbjudet att beträda området utan militär assistans, berätta, skriva eller nämna något om det. Censur rådde, men den 2 september dök en realistisk artikel upp i den brittiska tidningen Daily Express. En australiensk journalist hade lyckats ta sig in i Hiroshima och stod som författare. Han kallades genast in till USA:s kongress och en dementi gjordes av general Groves, som påpekade att strålningen inte var någon nyhet och att alla följder var kända genom Manhattanprojektet i vilket man hade injicerat plutonium i obotligt sjuka för att iaktta strålningseffekter. Döden av strålningssjukan, var behaglig, enligt Groves.

PR-kampanj för atombombens lov

Miss Atomic Bomb 1951
Det var viktigt att amerikanska folket skulle se positivt på kärnkraften och känna stolthet över detonationen av atombomberna. En PR-kampanj utan like trappades upp till kärnkraftens och bombernas lov. De hemvändande elitsoldaterna från frontlinjen mottogs som hjältar. Bombens skapare såg till att den skulle bli en del av framtiden. Journalfilmer spelades in i Hollywood, där forskarna fick spela sig själva och höjdes till skyarna. Barn fick experimentlådor med riktigt plutonium. Över hela landet marknadsfördes atomenergi till hushållen. 1951 utlystes en skönhetstävling där Miss Atomic Bomb korades. De flesta amerikaner hade nu accepterat inställningen att bomberna hade varit absolut nödvändiga för att få slut på kriget och att kärnkraften var av godo.
Samtidigt fortsatte censuren och nedtystandet av de fruktansvärda skador och senarelagda cancersjukdomar, som bomberna ställt till med i Hiroshima och Nagasaki.

Situationen i Japan sommaren 1945

Låt oss nu byta perspektiv och se hur japanerna såg på krigets utveckling och detonationen av atombomberna enligt filmen ”Hiroshima – de överlevande berättar”, som bl.a. bygger på nytt arkivmaterial.
Japan var en av axelmakterna under andra världskriget och anslöt sig till alliansen på tyskarnas sida 1940. På 30 – talet hade de marscherat in i Manchuriet i Kina, där det s.k. ”andra sino-japanska kriget” började 1937. Detta kom att leda till 20 miljoner döda. Japanerna var kända för sina aggressiva attacker och sina bestialiska mord. De använde även förbjudna stridsgaser. Deras invasion av Kina ledde till att USA införde en handelsblockad av Japan och ströp all oljetillförsel till landet. Då Japan var helt beroende av olja både för sitt krigsmaskineri och sina handelsfartyg, anföll de Pearl Harbor (Hawaii) 7 december 1941 med målet att snabbt krossa amerikanarna. (Ca 1 500 amerikanska militärer och civila dödades/ skadades, 343 flygplan och 18 fartyg förstördes/skadades. Uppgifter från Wikipedia.) Följden blev att USA gick in i andra världskriget och attackerade Japan, erövrade ö efter ö och förstörde delar av 66 japanska städer i luftanfall.

Läget förvärrades sakta för Japan. Folket svalt medan militären höll uppe stridsmoralen genom en ofantlig propagandaapparat. De hade samurajerna i åtanke och vägrade ge sig. På ytan höll de uppe stoltheten och skenet av att de skulle vinna, fastän folket för länge sedan insett omöjligheten och bara önskade fred. Den japanska stoltheten är känd från tidigare sammanhang där harakiri, självmord begicks av samurajerna, de adliga krigarna. Genom att skära upp buken med en kniv undgick de skammen av att t.ex. förlora sin heder i krig. Även i andra världskriget begick höga militära ledare ibland självmord på liknande sätt då deras trupper förlorat.
Misstron mot militären var stor hos det japanska folket och militären visste om det. I kapitulationsvillkoren i Postdamdeklarationen ombads det japanska folket uttala sig om huruvida de ville ha kvar kejsaren eller inte. Men militärerna lät aldrig detta bli känt hos folket i rädsla att de skulle fälla det politiska systemet och därmed avsätta såväl kejsare som militär. Istället vidhöll de att de vägrade kapitulera. När de amerikanska bomberna började flygas in mot Japan visste japanska myndigheter om det och hade fem timmar på sig att agera. Möjligheten att varna befolkningen hade funnits, men det gjordes inte.

Den japanske kejsaren, som väl kände sitt folk och sitt lands seder, bestämde sig för att agera. Redan i juni 1945 började han göra fredstrevare hos olika ambassadörer. Kontakter togs med den blivande CIA-ledaren för att denne skulle föra budskapet om kapitulation vidare till presidenten. Telegram från denna tid har offentliggjorts i USA och visades upp i TV-programmet ”Hiroshima – de överlevande berättar”, som sändes i TV den 6 augusti. Telegrammen snappades upp av amerikanska underrättelsetjänsten. Ett av dem var avsänt från ministern Togo och började:
”We are now secretly giving consideration to the termination of the war because of the pressing situation which confronts Japan both …. ” President Truman måste ha varit väl medveten om dessa fredstrevare men valde att låtsas som ingenting.

Stalin skrev aldrig under Potsdamdeklarationen och Japan hade därför en förhoppning om att Stalin skulle medla mellan dem och USA och kontaktade därför honom, men misstog sig. Den 9 augusti, samma dag som bomben föll över Nagasaki, förklarade Stalin istället krig mot Japan.
Den 15 augusti kapitulerade Japan. 1952 upphörde den amerikanska ockupationen och Hiroshima byggdes upp.
I filmen säger K Togo:
”Varken Sovjet eller atombomben hade behövts för att vi skulle kapitulera. Vi kunde ha kapitulerat bara USA hade visat tålamod och förståelse och att vi hade fått kapitulera med äran i behåll.”

Och kan inte sanningen vara den att Japan faktiskt redan stod på knä? De hade få flygplan och krigsfartyg på grund av oljebrist, ingen matimport på grund av stillastående handelsfartyg och blockad.

Civilbefolkningen i Japan

Den japanska militären och militärpolisernas strategi var under hela kriget att tysta ned nederlag och allt som kunde misskreditera det militära systemet. Propagandan talade till deras fördel, men folket visste i allmänhet hur det låg till. I det politiska systemet ingick också att tysta ned amerikanarnas framgångar i Hiroshima och Nagasaki.

I februari 1946 skrev den amerikanske journalisten John Hersey en sensationell artikel om Hiroshima. Denna artikel blev ett av 1900-talets klassiska reportage och utvidgades till en bok, där han intervjuade överlevare. Genom denna amerikanska bok kom invånarna i de två bombade städerna paradoxalt sett att först då förstå vad som inträffat.
De överlevande kallades ”hibakusha” och isolerades ofta i samhället. Eftersom de led av strålningsskador, ”strålsjukan”, som gav sjukfrånvaro och död, hade de det svårt att få anställningar och arbeten. De blev många gånger paria i sitt eget samhälle och hade svårt att gifta sig, då eventuella barn kunde tänkas lida av kromosomförändringar. Skuldkänslorna att de överlevt var ofta stora. Många lämnade sin hemstad eller valde att tiga om sina upplevelser.
Varje år samlas överlevare i Hiroshima den 6 augusti till en minneshögtid. 50 000 – 60 000 kommer dit. En person där säger:
”Vi måste sträva efter en värld som inte lägger olika vikt vid land och människor. Vi borde sitta ned vid ett bord och diskutera sådant vi har otalt om med andra länder. Jag hoppas att våra erfarenheter kan föras ut över världen, så att vi kan behålla freden!”

Mina reflektioner

Man får inte glömma att påpeka att många amerikanska militärer som var med i kriget mot Japan bar på djupa skuldkänslor, men ofta fick hålla skenet av hjälte uppe för ”den goda sakens skull”. Och atombombens fader, Oppenheimer, citerade långt senare Bhagavadgitas ord under det han tänkte på atombomben: ”Nu har jag blivit Döden, förstöraren av världarna!”
I både USA och Japan har civilbefolkningarna förts bakom ljuset av sina makthavare och har förvandlats till brickor i spelet mellan stormakternas ledare, militärmakter och ekonomiska intressen. Ingen enda vill lida de kval ett krig för med sig.

Kommande artikel: Maktspelet kring kärnkraften.

Kersti Wistrand

Källor:
TV1 -programmet ”Hiroshima – de överlevande berättar” (2015), med ett internationellt team bakom, vilket tagit fram aldrig visade arkivbilder och -filmer. Slarvigt nog finns inte ursprungstiteln med. ”Brook Lapping Production” står som upphovsman.

Diverse källor på nätet, bl.a. engelska wikipedia har även använts.
Youtube LÄNK atombomben i Hiroshima