Den kreativa personligheten, del VIII/2.

TEXT: Kersti Wistrand

Visionära författare

Marianne Fredriksson (1927-2007) var en av de mest framgångsrika svenska författarna under sent 1900-tal. Hennes böcker har översatts till 47 språk och har sålts i miljonstals exemplar både i Sverige och utomlands. Hon har skrivit femton romaner, däribland Simon och ekarna samt Anna, Hanna och Johanna.

Ett återkommande tema är starka kvinnor, ofta med mediala förmågor. Ett annat tema är forna tiders kvinnor, som hade stort inflytande inom religion och andlighet. Många läsare, främst kvinnor, slukade hennes böcker med hull och hår. Hon debuterade med Evas bok 1980.

Marianne Fredriksson har varit öppen med sitt författarskap och sin kreativa ådra och flera intervjuer i massmedia vittnar om detta. Så här berättar hon i en radiointervju 3 februari 1984:

”Det märkvärdigaste som hände mig är ju detta med mina böcker, som bara kom till mig. Jag har ju skrivit normalprosa, journalistik, i hela mitt liv (införde bl.a. ”Idagsidan” i SvD). Men detta var ju något helt annat – det kom genom meditationen. Jag bara såg denna vackra kvinna, hon som sedan var Eva, det var som en vision. Alla mina böcker kommer till på det sättet. De är aldrig planerade. Jag vaknar med oändlig nyfikenhet varenda dag och går upp och sätter mig ned i stor spänning vid min skrivmaskin och tänker: Vad ska hända idag? För jag vet inte! Ibland händer de mest otroliga saker, som jag tycker är lite för … att ta till. Det kan hända på sidan 40, och när du sedan kommer på sidan 150 så måste det på sidan 40 ha hänt. Det är som ett ”övergripande jag” skriver i mig, som har den här planen åt mig. Det är ett väldigt bekymmersfritt skrivande.” (Sveriges radio, P1, 3 febr, 1984).

Marianne Fredriksson hamnade i en livskris då de båda döttrarna vuxit upp och lämnade hemmet. Hon började i jungiansk psykoanalys och fick hjälp att tolka sina drömmar. En dag hade hon lagt sig för att vila middag och i halvslummern kom Eva gående emot henne. ”Du ska bara följa mig!”, sa hon. Varje morgon gick Marianne Fredriksson sedan upp klockan fyra och skrev två timmar, dvs. boken skrev sig själv. Författarskapet hade valt henne. Hon var inne i ett kreativt flöde och undrade till en början om hon blivit galen.

Vid sidan av journalistiken hade Marianne Fredriksson alltid sysslat med psykologi, religionsfilosofi och historia med myter av alla de slag. Hon bar en stor skatt av kunskaper inom sig. (SvD intervju inför Marianne Fredrikssons 75-årsdag, mars 2002.)

Förutom psykoanalysen hade författarinnan mediterat TM regelbundet i tolv år. I radioprogrammet berättar hon:

”Man kan genom ett långvarigt utövande komma i kontakt med det som Jung kallar det kollektiva omedvetna, den värld som innehåller människans samlade visdom där hela mythavet ligger. I enhetsupplevelsen kan man få tillgång till detta.”

Det Marianne Fredriksson beskriver är ett medvetandetillstånd, där hon – precis som de visionära uppfinnarna i föregående artikel – upplever lucid dreams, klardrömmar, där hon ser allt som på en filmduk och befinner sig i händelsen medan hon samtidigt på ett plan är vaken och kan registrera allt.

INSPIRATION GENOM INRE RÖST

En del författare har en mer auditiv läggning, dvs. de är hörande istället för seende.

”Skalderna skapar inte sina verk i kraft av sin vishet utan genom en särskild naturkraft och ingivelse och på samma sätt förhåller det sig med siare och poeter, som yttrar många sällsynta ting utan att förstå någonting av vad de säger”, sade en gång Sokrates.

Under antiken betraktades kreativitet som en gudomlig ingivelse. Drömmar var av intresse redan i det gamla Grekland. Stoikerna utgick från att vissa drömmar var en kanal genom vilken gudomliga uppenbarelser kunde kommunicera med människan. Begreppet inspiration härrör från samma idétradition, men kommer från latinets in spirare, i anden. Det förbands med betydelsen ´andetag´, `ínandning´.

Sokrates talade om sin inre röst, daimon, men denna tycks inte ha gett något kreativt flöde utan varit sänd av Apollon för att tillrättavisa honom. En daimon var ursprungligen varken god eller ond utan fungerade som ett slags essens eller väsen mellan gudarnas och människornas världar.

Flera stora författare och skalder i världslitteraturen bekräftar att deras verk kommer till dem från andra sidan medvetandets tröskel. I sin självbiografi berättar t.ex. Kipling hur han lärde sig lita på sin välvilliga ”daimon” som uppenbarade litterära lösningar för honom. Charles Dickens upplevde det som att någon välvillig makt visat honom alltsammans som han skrev. de Musset menar samma sak: ” Man arbetar inte – man lyssnar. Det är som någon okänd skulle tala i ens öra.” Goethe sade om sina dikter: ”Det var dikterna som gjorde mig, inte jag dem.”

Inom religionerna kan även profeterna, med både inre hörsel- och synförnimmelser, nämnas.

KONCENTRATIONEN OCH UPPGÅENDET I ALLTET

Det är svårt att finna svenska författare och diktare, som trätt fram och berättat om sina kreativa processer. Kanske har ingen intervjuat dem, kanske har inte samhällsklimatet varit sådant att de velat berätta. Så måste även nämnas att inte alla författare drivs av den slags inspiration och kreativitet som här omnämns. Mycken litteratur bygger på en mer vardagligt jordnära fantasi och berättarlusta. Jag har dock lyckats finna en svensk poet, Carl-Erik af Geijerstam (1914-2007), som uttalat sig och denne poet visar ytterligare ett sätt att inspireras.

Geijerstam, som i sin poesi är en mästare att se det stora i det lilla och vardagliga, berättar så här:

”Långt tillbaka i tjugoårsåldern kunde jag få så starka upplevelser av en sorts personlighetsutplåning, som att befinna mig inne i en mer omfattande varelse. Det var frågan om en överlåtelse, något totalt öppet. Samma rörelse pulserade genom hela universum. Fortfarande kan jag ibland erfara hur det egna jaget liksom upplösas; jag blir genomfart bara eller passage.” (intervju av Bengt Petersen i Sökaren, nr 8, 1991).

Geijerstam känner sig således som en kanal för något större, ”en enhetskänsla som har stämt överens med mina starkaste inspirationsögonblick”.

Av intresse kan också vara att Geijerstam senare i livet i samband med ett getingstick hade en nära dödenupplevelse, där han upplevde ett starkt ljus och i detta upplevde hur vi alla hör samman på ett djupare plan..

Den humanistiske psykologen Abraham Maslow införde begreppet peak experience, vilket innebär ett tillstånd av sådan lycka och salighet, att man så att säga ”hamnar i sjunde himlen”. Det kan inträffa någon sällsynt gång i livet, t.ex. i en totalupplevelse av musik, konst, natur eller i en religiös upplevelse, i en idrottsprestation eller i samband med barnafödande.

Alla har vi någon gång säkert märkt den koncentration man ägnar något man är mycket intresserad av. För den kreativa personligheten kan denna koncentration och fokusering bli så hundraprocentig att omvärlden upphör att existera och ett djupare medvetandetillstånd uppträder: ”man kommer in i flödet”. SvD skriver i samband med Geijerstams död:

”Det som för de flesta kunde te sig som ett hot mot jaget innebär i stället för honom en stegrad livsförnimmelse. Andningen och hjärtats slag infogar honom som en liten del i en oändlig helhet, han får uppgå i ”den stora varelsen”. Individens sammansmältning med alltet – orientens ”tat twam asi” – har stämt överens med hans starkaste inspirationsögonblick. Vad man ville kalla Geijerstams ”mystik” är den för honom närmast ”heliga” tanken på alltings enhet.”
(SvD, 7 sept, 2007)

INSPIRATION GENOM SYNKRONICITET*

Synkronicitet är en term myntad av C.G.Jung och innebär att det inre i människans tankevärld dyker upp i det yttre.

När Jan Guillou började skriva de tre böckerna om Arn berättade han i ett reportage i TV om hur en del av händelseförloppet i början kom emot honom och liksom ville berätta sig självt. Han fann det själv märkligt. Idén om att skriva om korstågen hade dykt upp inom honom under en resa i Kazakhstan 1996, där han i väntan på ett telefonsamtal, under 48 timmar satt och tittade på CNN på TV i sitt hotellrum. Som gammal palestinaanhängare lade han märke till hus muslimerna svartmålades gång på gång i vartenda program och bestämde att skriva om korstågen och tänkte sig en fransk riddare.

Under en senare bilresa i Västergötland kort därefter stannade Guillou upp för en rast utan att i denna stund veta om att just denna plats skulle komma att ge honom inspirationen till en stor del av handlingen i boken.

Framför honom stod Forshems kyrka från 1130-talet. Över kyrkporten fann han sex romanska stenreliefer. På en av dem står en riddare med sitt svärd, en vapendragare och häst intill kyrkans byggherre. På en annan relief är riddaren avbildad då han överräcker kyrkans nycklar till Gud (eller Jesus). Ovanför dennes huvud finns ett tempelriddarkors. Bredvid honom står stenhuggaren som arbetar med att färdigställa kyrkan. Forshems kyrka är den enda kyrka i norra Europa tillägnad Den Heliga Graven i Jerusalem. Kyrkorna på denna tid helgades i allmänhet till jungfru Maria. Guillou förstod att kyrkan måste ha uppförts av hemvändande korsriddare och historien om tempelriddaren Arn i Västergötland utvecklades.

Personligen har även jag erfarenhet av denna kreativa process, när jag i kvinnoforskningen började intressera mig för barnmorskor. Händelser kom emot mig, som ville en gången tids historia låta sig berättas. I mitt fall gällde det upptäckten av synska nordiska jordemödrar under förkristen tid. Böcker och möten med gammelryska synska barnmorskor bara dök upp utan att jag behövde anstränga mig nämnvärt och ett nytt tillskott till historien blev till.

Kersti Wistrand