Ivan Aguéli (1869-1917), var en svensk målare och en ljusets mästare som kom att konvertera till islam och sufismen, dess mystiska gren. Han blev genom sitt nydanande måleri en av vår tids stora konstnärer och införde den moderna konsten i Sverige. Som religionsfilosof, orientalist och senare sufi antog han namnet Abd Al-Hadi Aqhili. Här presenteras han genom Torbjörns Säfves bok om Ivan Aguéli.
TEXT: av KERSTI WISTRAND
Torbjörn Säfve (född 1941) är en norrländsk författare född i Kiruna och uppvuxen i Luleå. Själv inspirerad av sufismen, en mystisk riktning inom islam, antog han namnet Ali Touba och började intressera sig för trosfränden Ivan Aguéli, som liksom han själv starkt inspirerats av den sufiske filosofen Ibn Arabi från det moriska Spanien. Säfve säger sig följa två Ibn Arabi – motton: ”Tänk själv” och ”Var inte rädd”. Efter intensiva och mångåriga efterforskningar i tidskrifter, tidningar, brev och dagböcker skrivna både av konstnären och hans vänner, kom Säfve 1981 ut med en roman över salasonens dramatiska liv, vilken jag läst inför utställningen med tavlor av Ivan Aguéli och Paul Klee som nu pågår på Moderna museet i Stockholm fram till den 24 april.
Ivan Aguéli växte upp i ett relativt välbärgat hem, men blev tidigt misshandlad och slagen av fadern, som var stallmästare och veterinär. En längtan efter frihet kom att prägla hela den känslige gossens liv med ständiga uppbrott och uppror som följd. Han fick en dålig relation både till fadern och kamraterna i omgivningen. Hans axiom blev: ”Olydnad är människans ursprungliga dygd. Sympati är en produkt av frihet.” och ”Den privata egendomen måste förstöras innan fantasin kan uttryckas vidare”.
Med stöd av konststipendier och ekonomiska bidrag från modern kom Aguéli att resa en hel del: Paris, Egypten, Indien. Han var ständigt nydanande, gjorde ständiga uppror och blev anarkist med gatudemonstrationer i Paris. Ivan hade en mycket speciell begåvning, som inte kom till sin rätt i läroverken i Västerås och Falun, där han misslyckades med studierna. Som vuxen lärde han sig senare sexton språk och övergick till islam och sufismen och sägs vara en av de första svenska muslimerna. Även konstnärligt sett var han en pionjär, som införde den moderna konsten i Sverige.
Ivan Aguélis ungdom
Redan som pojke läste Ivan ”Tusen och en natt” och drömde sig bort mot den mystiska Orienten. Under sin skoltid skrev han om ”Muhammed och islam enligt nyare forskning” och närde en önskan att studera Koranen. Efter den misslyckade tiden i läroverket, sändes han till släktingar på Gotland för att klara gymnasietiden i Visby. Då han steg av färjan i hamnen möttes han av ”det fantastiska ljuset” och sedan dess kom ljuset både i yttre och inre form -det andliga ljuset- att följa honom resten av livet. På Gotland började han måla tavlor. Torbjörn Säfve lever sig skickligt in i konstnärens inre liv och skildrar hans måleri bl.a. på följande vis:
”Han iakttar arkitekturen (i Visby) noga, brytningslinjer mellan tjärade tvärbalkar och vitrappade väggar. Kisar och lägger handen på pannan ibland för att se ljuset riktigt, folk tror att han är tankspridd eller tokig eller tänker för mycket … Han kastar sig av och an mellan dukarna, förenklar, utesluter, ändrar placering, flåsar och stånkar.”
Ivan Aguéli ser ut över havet och horisonten:
”Frihet är detsamma som plan, enhet och harmoni. Havet har dessa tre egenskaper. Havet är helt enkelt frihetens urform… och horisonten är, vid närmare påseende ingen gräns. Den förflyttar sig då man kommer närmare.”
Aguéli blir presenterad för konstnärer, bl.a. Richard Berg, som ”upptäcker” honom och ett par år senare tar honom med till Konstnärsförbundets skola i Stockholm, där han så småningom gör uppror mot den auktoritäre Anders Zorn och svarar emot denne: ”Jag skulle vilja undanbe mig herr Zorns råd i framtiden”. Ivan Agueli vill ”måla rörligt” och flyttar istället ut målandet utomhus ”till verkligheten, där det spännande ljuset finns”. Han talar om ”det dubbla seendet” och målar motiv genom att ständigt ”se utåt och inåt”.
I Stockholm bor Agueli periodvis hos swedenborgspastorn Boyeson, vars son han lärt känna. Han bekantar sig även med Swedenborgs skrifter, studerar egyptisk konst och läser åter ”Tusen och en natt”, men även Koranen, på Kungliga biblioteket. Han filosoferar mycket över sambandet mellan konst och religion: ”konsten är ett sinne som uttrycker sig på fem olika sätt.”
Vid ett tillfälle bevittnar han de arbetslöshets- och hungerdemonstrationer som pågår i Stockholm och sympatiserar med de fattiga. Han studerar J.L. Almquist och dennes skrivande om ”ett förfinat sinne, ej fem”, Ernst Josephsons sjukdomsanteckningar och konst, ser August Strindbergs konstutställning och läser om ”anden och konsten” enligt Baudelaire. Under en period får han stipendium av prins Eugen att hyra en ateljé, men kan inte måla utan fortsätter filosofera över ”anden och konsten”.
Paristiden
Professor Carl Wilhelmson råder sina konstelever att ta sig utomlands för att studera där och järnvägen gör det nu möjligt för den 21 år gamle Ivan att ta sig till Paris. I själva verket hade han redan varit där en gång tidigare på ett kortare studiebesök och träffat konstnären och teosofen Émile Bernhard, som introducerat honom i teosofiska grupper. Tillsammans med Paul Gaugin hade Bernhard under 1890-talet bildat konstriktningen syntetismen. De ansåg att konstnären borde göra en syntes av sina intryck och hellre måla ur minnet än att avbilda motivet direkt. Deras måleri utmärktes av stora, rena ytor, ibland med mörka konturen runt om. Både Richard Berg och Ivan Aguéli tilltalas av syntetismen.
Aguéli målar och umgås med konstnärer. Han lever ett hårt och fattigt liv många gånger nära svältgränsen, men får ekonomisk hjälp då och då från sin mor. 1893 blir han inneboende hos det gifta paret Anatole och Marie Huot. Marie, som är 22 år äldre, blir så småningom under många år hans hemliga älskarinna. Hon har fullt av hemlösa katter i hemmet och befinner sig i centrum för det spännande intellektuella livet i Paris. Genom henne träffar Aguéli dåtida stora konstnärer, författare och filosofer; Delacroix och Baudelaire, som han anser vara utpräglade islamister, Gauguin m.fl. Även Strindberg och senare Carl Eldh befinner sig i Paris.
Aguéli när ett hat och frigörelsebehov mot allt som påminner om det patriarkaliska förtrycket i hans barndom. Han målar nakenmodeller, är med om att tillsammans med några andra konstnärer bära runt dessa halv- och helnakna kvinnor på Paris gator; tas av sedlighetspolisen och döms till böter. Läser Marx, hyllar anarkismen och kastar gatusten i kravaller. Blir häktad men frisläppt. Finner vid 25 års ålder att han måste fly till arabvärlden. En bidragande orsak är den hörselskada han ådragit sig i barndomen och som kräver värme för att bli bättre.
Egypten
Aguéli far 1894 med båt till Egypten och bor hos konstnärsvänner i Kairo där han finner här ”syntesen” med tolv timmar solljus om dagen. Han är en intensiv sökare. Redan i Stockholm har han någon enstaka gång blandat kemiska ämnen och berusat sig på dessa för att nå djupare medvetandenivåer. I Egypten prövar han att röka preganum harmala, ”syrisk ruta” och blir som borta något dygn: ” Den fria anden är bara möjlig i andevärlden.”
Han reser till öknen trettio mil söder om Kairo för att måla oaser och porträtt i blått, ockra och blyvitt:
”Solen strålar är så intensivt att den tillintetgör lokalfärgerna och färgar allt i sin egen färg … Det är rymden, djupet, tredje dimensionen, som intresserar mig i målningen.”
Åter till Paris och resor till Asien
Väl tillbaka i Paris studerar Ivan Aguéli orientaliska språk och lär sig arabiska, både modern och klassisk. Samtidigt skriver han konstkritik och planerar att skriva en bok om islams filosofi. Han vill också sammanfatta Swedenborgs metafysik, men detta blir inte av. Han fortsätter att delta i Maries tisdagssalonger; får bud om faderns död i Sala, varvid han reser hem till Sverige iklädd en arabisk jelleban. Här vill man inte veta av den underlige mannen, som snart återvänder till Paris.
1898 studerar Aguéli arabiska, javanesiska, kinesiska och japanska samt konverterar till islam. Han är mycket rastlös och vill nu bli tolk på orientbåtarna för att se sig om i Asien. Han erhåller ett journalistkort och antar där namnet Abdul Hadi för att skriva reseskildringar om islams utbredning för L´Encyclopedia Contemporaine. Han avreser med båt till Ceylon, ligger på överdäck och njuter av se månen och stjärnhimlen under nätterna. I Madras, Indien bor han hos en överste som är teosof. Tyvärr får han malaria och tar kinin för att bli frisk, men förlorar som biverkan hörseln så gott som helt.
Marie lockar hem honom tillbaka till Paris och kräver där kärleksbevis av honom. Som djurvän är hon motståndare till tjurfäktning och förmår Ivan att ställa upp i en demonstration och avlossa ett skott i riktning mot matadoren, vilket resulterar i tre månaders fängelse. När han blir frigiven köper han ett exemplar av Gauguins konstnärliga testamente och stryker under följande med en rödpenna:
”Allt vad du skapar ska andas ro och frid. Vinnlägg dig om varje föremåls siluett. Konturens fulla klarhet uppnår man endast med en hand, som ej försvagas av tvekan. Tänk alltid på konstnärerna i Kambodja, Persien och Egypten.”
Själv har han svårt att komma till ro och måla efter denna uppslitande händelse, isolerar sig, bedriver studier och skriver konstkritik.
Åter till Egypten
1902 är det åter igen dags att fara till Kairo. Aguéli söker sig till en sufisk orden grundad på 1200-talet och omfattande Ibn Arabis lära. Han blir som förste europé upptagen i brödraskapet. Tillsammans med en vän startar Aguéli en italiensk-arabisk tidning, Il Convito. Han utmanar påven och den katolska kyrkan genom att tillkännage en ”officiell idé att bygga en moské framför påvens näsa i Rom”. Han vill bekämpa ”europeiseringen, kapitalismen och snobbismen”. Hans partner tar över tidningen alltmer och Aguéli isolerar sig och söker ensamheten i moskén, där han ägnar sig åt bön och andliga övningar samt fördjupar sig i esoteriska studier. Islam tillåter inte avbildningar av mänskor, vilket gör att han hamnar i konflikt och inte kan måla överhuvudtaget. Under en period om tio år lägger han helt ned sina penslar. Istället översätter han och skriver. Han talar nu sexton språk, bl.a. flytande arabiska, italienska och ryska. I ett arabiskt uppror mot engelsmännen står han på Egyptens sida och utvisas av engelsmännen
Tillbaka i Paris igen
Nu har Aguéli levt femton år vid Maries sida. När han återvänder är hon ensam och åldrad och han tar hand om henne, men tänker dygnet runt på ”den rena konsten”. Han skriver, men känner att han måste börja måla igen. Han träffar bl.a. Apollinaire, Picasso och Chagall. Den tillfälliga dövheten ger en paus och en behövlig vila samt tid för att skriva på ”Det universella kalifatet: islam erövrar ingenting utan växer naturligt i människans huvud”. Han studerar Ibn Al- Arabis filosofi. Redan tidigare har han i Egypten varit med att grunda ett sällskap, El-Akbariyah, med syfte att studera sufimästarens liv och verk.
Sverige
Vid ett kort besök i Sverige 1912 har Aguéli sin enda konstutställning här. Fem tavlor hämtas från Visbytiden. De hängs men får inget gehör. Han är före sin tid, en advantgardist. Samtidigt funderar han på var han ska leva. Är Sverige ett lämpligt land för honom? Kanske Skåne eller Danmark?
”Nej, jag vill leva i ett land där jag känner vinddraget från nutidens händelser samtidigt som jag målar. Jag vill ha kust, klippor eller dyner, ödslighet, enkelhet.”
Aguélis teori om den rena konsten
Aguélis teori om den rena konsten var redan klar. Den tar endast väsentligheterna från materien och lämnar resten kvar. Ur målarsynpunkt är landskapet helt ointressant: INDRAG
”Materien är i sista hand bestämd av tiden och rummet, vilka regeras av talen. Konsten består av serier, kontraster, upprepningar … Den rena konsten består i upprättandet av personliga och viljebetonade proportioner i det geometriska rummets alla dimensioner. Varje dimension har en axel: den vertikala, den horisontala och den optiska. Jag menar inte ”perspektiv”. Djupet i tavlan uppstår uteslutande ur spontaniteten och inspirationen.”
Målar sjuttio tavlor i Egypten
Aguéli vill måla igen och tar tacksamt emot erbjudandet att tolka och guida affärsmän i Egypten. Han bor hos en judisk familj och målar bättre än någonsin och får hela sjuttio dukar färdiga. Som mystiker kan han nu ge uttryck för sitt inre seende: BÖRJE INDRAG
”Jag såg för länge sedan att det osynliga är oändligt mera omfattande än det synliga, men i miljoner trådar förbundet med den synliga verkligheten. Det osynliga är inte irrationellt det är ultrarationellt. Sanningen uppenbaras för människan genom rationella och ultrarationella erfarenheter.
Vidare: eftersom naturen är enhet i mångfald är mänskligheten en enhet i mångfald.
Frihet är människans viktigaste kapacitet. Allt slaveri måste upphöra. Människorna måste samarbeta. Ingen är den andres slav.
Man får inte tvinga någon att tro det han ännu inte tror på. Var och en har sin egen väg till kunskap. —
— Jag har lämnat åt sidan alla teorier och behållit som enda lärosats denna: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup. Man ska misstro all teknisk lätthet, ty all slags färgsås kommer av Djävulen. Man ska misstro det panoramamässiga, det illustrativa och det litterära; däri inbegripet teater och ibland t o m poesi.
Man ska måla för sig själv, om det också bara är av artighet mot andra. Varför skulle det vara gott nog åt andra som är dåligt för mig?
Varje ny sol skänker mig en ny själ och inför varje främmande horisont är man tvungen att börja om från början. —
— Hur många år har jag levt utanför all europeisk tankegång?Det är ett märkvärdigt opium: moskéer och gamla arabiska handskrifter. Det gör en omöjlig för västerlandet. Jag har Orienten med mig invärtes i alla väder. Det gör att jag tänker mig solen några grader högre i zenit, vilket ger ett oförgätligt ljus över tingen och sammanfaller med det jag kallar det psykiska perspektivet.”
Slutet
Än en gång utvisas Aguéli emellertid från Egypten på grund av sin upproriskhet mot engelsmännen och tar båten till Barcelona. Det är 1917 och första världskriget pågår. Hans mål är Paris, men det är brinnande krig och han kommer inte längre. Aguéli är för tillfälligt fast i en liten fiskebyn söder om Barcelona och fortsätter att måla. Varje morgon går han med sitt staffli, dukar och färger längst järnvägsspåret inåt bondlandet, där han ser bergen blåna i fjärran och träden forma sina silhuetter och skuggor. Den första oktober går han där som vanligt, febersjuk med en stark hörselnedsättning. Han hör inte tåget som kommer rusande och blir hans död.
Avantgardisten Ivan Aguéli blev 48 år. Genom prins Eugens försorg räddades hans tavlor hem till Sverige och prinsens hem på Valdemarsudde i Stockholm, där några fortfarande finns kvar. I Sala finns ett konstmuseum med flera av Aguélis verk: LÄNK
Här är slutligen en intervju med Torbjörn Säfve, där han bl.a. berättar om Ivan Aguéli LÄNK
Kersti Wistrand
Källa: Säfve, Torbjörn, Ivan Aguéli – en roman om frihet, (1981). I pocket 2001, Pan Pocket.
