Humanismen 5. – Empati och rättvisa

Den här artikeln handlar inte om maktens övergrepp som jag något belyst i tidigare artikel om ”Psykopater som styr världen” (lagd på egen blogg för att tydliggöra att det är min personliga uppfattning som kan tolkas politisk.) Istället väljer jag här att diskutera empati och rättvisa utifrån en mer basal mellanmänsklig nivå.

Text: Börje Peratt

Det vore så enkelt att nöja sig med att påstå att människan ensam har förmåga till empati dvs medkännande och förståelse. Men här är vi långt ifrån ensamma, många djur har i sina beteenden visat upp en empati och en vilja att hjälp andra i nöd. En björn hjälper en kråka som håller på att drunkna, en flodhäst räddar en gnu från en krokodil, en delfin skyddar en människa från hajar. Vi är således inte ensamma om detta medkännande och denna universella vilja att hjälpa någon i nöd.

Predatorer i djurvärlden överlever genom att döda och det kan vi tycka är både hemskt och naturligt. Även vi människor dödar djur för vår egen överlevnad något som inte är helt okontroversiellt. Men det finns hos människan ingen acceptans för bestialiska övergrepp, mord och skadegörelse.

Humanism förutsätter frihet, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Ett starkt demokratisk samhälle har ett sätt att skydda sig och även en förmåga att ta hand om humanismens skadegörare så att de kan rehabiliteras. Här går skiljelinjen mellan nolltolerans och hämnd å ena sidan och försoning och hopp om förändring och att rädda den förvirrade själen å den andra sidan.

Om vi för en stund lämnar de värsta förövarna de som oftast klarar sig oavsett hur de  uppsåtligt och planerat skövlar människors liv och jordens miljö, kapar åt sig förmögenheter och hänsynslöst kastar ut människor i fattigdom och elände, och istället riktar in oss på den lilla människans desperata kamp som leder till felsteg så ser vi radikalt olika sätt att bestraffa dessa felsteg.

Den västerländska juridiska synen

på människans felsteg varierar stort. I USA räcker det med att delta i en våldshandling för att också dömas likvärdigt med den partner som begår det grövsta brottet. Annicka Östbergs pojkvän mördade en polis och en restaurangägare och Annicka som inte utförde någon direkt våldshandling dömdes i USA som dubbelmördare.

De som tillsammans orsakat förutsättningarna för offrets skada är gemensamt ansvariga. Det är inte nödvändigt att finna ut vem som delat ut det dödande slaget/hugget/skottet. Samtliga som är involverade är likvärdigt skyldiga.

I Sverige har det länge varit så att om någon av två våldsverkare orsakar att ett offer skadas eller dör så kan man skylla på varandra och gå fria. [1][2][3][4]
Denna kontroversiella juridik utmanar ett sunt rättsmedvetande. Problematiken visar också på lagstiftningens och rättsinstansernas tillkortakommande. En sund rättsmedvetenhet kännetecknas av kloka slutsatser, tydliga gränser och förmåga att utdöma rimlig bestraffning. Svensk rättsskipning visar på flera fall av otillfredsställande kompetens hos jury, domare och åklagare.

Alliansen har försökt komma till rätta med problemet om att ”skylla på varandra” genom ändrad lagstiftning men misslyckats. Hellre fria än fälla är mantrat. Ett juridiskt ideal som hellre friar än fäller är förvisso nödvändigt för att undvika vilda västern men utgör också en allvarlig rättsosäkerhet. Särskilt när man har identifierat inblandade som utnyttjar en otillräcklighet i juridiken och kan gå fria. När det blir sådana fel raserar det förtroendet för rättvisan.

Det finns sätt att lösa problemet som denna universitetsstudie om Medgärningsmannaskap visar. [5]

Få fall har i svensk rättshistoria väckt så mycket uppmärksamhet som Lindomefallet eftersom två män frikändes från mord trots att det kunde klarläggas att båda befunnit sig i huset när brottet begicks. Den starka reaktionen hos allmänheten visar att man har mycket svårt att förstå hur båda männen kunde undgå ansvar för medverkan till själva mordet genom att skylla på varandra. När polismorden i Malexander inträffade 1999 dömdes alla tre gärningsmännen för mord. Frågor som aktualiserades var vad som skilde de båda rättsfallen åt och varför rätten valde att döma samtliga inblandade i Malexanderfallet för mord fastän de inte kunde klarläggas vem av dem som skjutit de dödande skotten. På grund av den ökade gängbrottsligheten uppkommer ofta stora problem med att bevisa vem som gjort vad och det gör att medverkansreglerna i hög grad är aktuella i dagens rättstillämpning. Jag har därför valt att skriva denna uppsats och fokusera på reglerna om medgärningsmannaskap.

Har man deltagit i ett brott får man dela på konsekvenserna. Det är amerikansk rättsskipning och frågan är om den är mer rättvis än att iblandade går fria. Att hellre fria än fälla beaktar i flera fall inte offrets rättigheter.

En av humanismens grundpelare är ansvar. Individen är ansvarig för sina handlingar. Den som deltagit i ett brott är således medansvarig för alla delar av brottets konsekvenser. Detta bör synas i rättsskipning inte bara då poliser mördas.

Börje Peratt

Tidigare artiklar i serien om Humanism

Humanism 1. – Människans ansvar för livet och själen.

Humanism 2.  – Kärlekens universella kraft.

Humanism 3. – Humanitas, historik och framväxt

Humanismen 4. – Psykopater som styr världen HK puff,  Hela Artikeln

Referens

1) Kan man skylla på varandra? Av Mattias Edvardsson
2) Lindomefallet
3) Skyller på varandra – frias från mordförsök
4) Skyller på varandra – frias SVT
5) Medgärningsmannaskap PDF Universitetsuppsats