Carl Johan Ljungbergs tredje artikel med reflektion från Medevi veckan handlar om en dikt av Heidenstam och blir en reflektion från besöket i Heda kyrka.
TEXT: Carl Johan Ljungberg
FOTO: Heda Kyrka (Wikipedia Common)
I Heda kyrka nära Alvastra finns en bekant medeltida träskulptur som föreställer jungfru Maria. Skulpturen (i sommar utlånad till Tyskland) har bl a inspirerat skalden Verner von Heidenstam till dikten Himladrottningens bild i Heda.
Dikten är, som mycket annat hos skalden, överraskande och inte lätt att tyda. Träbilden talar således och säger: ”Gå, förnekare! / Blott hos den, som tror, sker under.” Skaldens jag svarar med att avge en bön om ödmjukhet. Han ber samtidigt om förmåga att ”besjunga/ hela den stora, ljusa värld,/ som står fylld av vingars surr,/ ängar och berg och underbara,/ ädelt visa människoverk”. Han önskar sig till sist ”tro” i betydelsen förmågan att se ”mycket … [som] heligt”.
En läsare kan undra vad ”ädelt visa människoverk” – en term som påminner om det sena 1800-talets harmoniserande och idealiserande synsätt – har med madonnan och kristendomen att göra. Syftar det inte i första hand på en estetisk upplevelse? Budskapet är vagt, mycket av det ter sig lovande, men förklaras knappast.
Något liknande gäller om dikten Jairi dotter, där Heidenstam med utgångspunkt i Bibelns berättelse om flickan som Jesus uppväcker från de döda tecknar en vision av en kvinnlig gudomlighet, en teckning som går långt utöver Bibelns berättelse. Som Lukas-texten skildrar Jesu ord ”Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen” bekräftas också vad Heidenstams skriver i den nämnda Heda-dikten. Mot Jesu ord ställs i dikten Jairi samtidigt dotters berättelse om det hon sett i dödsriket. Det hon sett är inget som skrämmer, tvärtom dras hon dit. Sven Stolpe talar i sin analys om en ”extas”. Det är dock ingen biblisk paradisskildring som skalden gett oss. Stolpe menar att Heidenstam i en religiöst obestämd anda ”målar upp ett arkadiskt, nästan idylliskt landskap, en estetisk lyckodröm”. Kanske är det den besvikne konstnärens eller estetens längtan vi anar, en längtan efter ett liv där alla konstens bristfälliga former har smälts ned och ett slags skapande urkaos råder? Tanken är tydlig i sig, men ovisst är nog vad den har med Bibelnstället att göra.
I Jairi dotters dödsrike råder en kvinnlig gudagestalt, en blind, patetisk och sliten gammal kvinna till vilken flickan rusar längtansfyllt och i vars armar hon så får ro. Jairi dotter vilar alltså hos en gestalt som hon provokativt kallar ”min Gud, min moder”. Heidenstam förklarar inte denna passage mera.
Man kan hålla med Sven Stolpe om att Heidenstams märkliga, av dogmer och texter obundna fantasibild i denna dikt är ganska unik och att den borde ha lockat fler uttolkare än som skett. Kanske fann Heidenstam, som så ofta skildrat jordelivet från den ensamme, rastlöse vandrarens synpunkt, det naturligt att skildra himlen mindre som ett paradis än som en sorts abdikation, en vila från själva skaldeuppdraget med en möjlighet att hos en sträng men rättvis moder slippa kraven från en värld som han aldrig helt lyckats leva i eller skildra?
Närmare kommer vi knappast Heidenstams gåta.
Himladrottningens bild i Heda
”Åtta hundra julenätter såg jag tända sina ljus.
Barn,hör vad jag täljer!
Konungar kysste min fot.
Glömd sitter jag.
Damm höljer mig.
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under.”
När jag hörde från bildens röda läppar
av trä så tunga ord,
flög på muren ett sken och jag bad:
”Skänk mig hellre det gyllne hjärta,
skänk en droppe av den goda, kärleksrika ödmjukhet,
som, förgätet och utan namn,
sirat och satt dig med dok och krona
hög och sträng på drottningstolen.
Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt.
Jairi Dotter
Trängtan jag alltid förnam
att få undrande blåsa
livets grumlande damm
från min bägares vatten,
smaka en klarare drick,
stiga närmare natten
och i din öken, som fick,
tröskel i Akerons floder,
somna med pannan i knät,
blinda, tigande moder,
gåtfulla evighet!
Tvivel stänger förmågan att uppleva det gudomliga, ”vara öppen” om undret kan ske, upplevelsen av närhet – den upplevelsen är grunden för verklig tro.
Ang sista raden –
förmåga se det gudomliga i allting – ett tidigt uttryck för helhetssyn – allt är enhet.
Uppskattar att den store Heidenstam ”dammas av” – han behövs –
carinne