Stenar hade stor social betydelse i det gamla bondesamhället. En speciell kategori utgörs av lyfte- eller styrkestenarna med traditioner från vikingatid. De ingick ibland i anställningstesten för bondens drängar.
TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Nils Eriksson. Nordiska museets arkiv. Robert Filipsson vid lyftesten i Bäsksjö, Lappland 1932. PUBLIC DOMAIN
”Lyftesten, styrkesten, drängasten, giftassten” – kärt barn har många namn.
Inlandsisen hade en gång fört med sig dem och lagt dem till rätta på olika ställen i socknar och byar över hela landet. De var mycket speciella stenar som hade stor social betydelse i det gamla bondesamhället: stora, kompakta och släta, ofta med en vikt av 120 – 150 kg.
Stenar som bevisade vem som var karlakarl nog för att lyfta dem och därmed skänka berömmelse och statusglans till de starka. Och var man riktigt stark kunde man t.o.m. få resa till Stockholm på rikstävlingar. Det sist dokumenterade mandomsprovet att lyfta tunga stenar som jag kan finna är från 1955.
Men var gömmer sig lyftestenarna idag? Jag går och letar efter dem här i de gamla byarna runt Kumla. Varje närkeby hade minst en sådan sten och för Vallersta, Hörsta och Hagaby och de andra grannbyarna finns uppgifter på var de har legat, ofta i vägkrökar och vid vägkorsningarna. Men krökarna har rätats ut och nya stora vägar har dragits fram och stenarna är borta.
Nu ligger lyftestenarna på andra platser, tillsammans med gelikar uppdragna från åkrarna.
Styrkestenar
I Vallersta fanns två lyftestenar. En av dem låg i mitten av byn. Den var äggformad och hemskt stor och tung. Det berättas om Lars i Vallersta som var starkast av alla. Under 1880-talet kunde han ta stenen från vägkanten och lägga upp den på stenmuren. Men de övriga grabbarna som inte ens kunde rubba stenen, var avundsjuka och en natt rullade de ned den i Kvarnbäcken. Lars fick emellertid skvallervägen höra talas om detta. Han letade upp stenen och bar ensam tillbaka den. Av någon anledning dog han dock endast 22 år gammal. – Kanske förlyfte han sig? funderar jag.
I grannbyn Hörsta låg en lyftesten vid vägkröken mot Sickelsta. Bara tre män var starka nog att lyfta den.
Det finns många historier om starka karlar som en gång levde i området. Tjocke Erik slog t.ex. en rem om tre tunnor agn och bar ensam upp dem på ryggen till bodvinden. Och Kol-Olle var så stark att när oxarna inte orkade dra lasset så spände han ifrån dem och drog lasset själv. Ett år fick han äran att resa till Stockholm för en rikstävling i styrkemätning. Han fick ställa upp mot en bryggeriarbetare från en annan del av landet, och si, Kol-Olle vann hela tävlingen! -Ja, sådana styrkemän levde i Närkes byar!
Lyftestenarna som lek och tävling
Stenlyftning ingick ofta vid olika kalas och högtider, t.ex. efter valborgsmässostämman: LÄNK Vid lekvallarna där ungdomarna samlades för dans fanns ofta lyftestenar. Likaså utmed kyrkvägarna där bönderna kunde pröva sin styrka före gudstjänsten för att sedan kunna skryta på kyrkbacken. Olika byar och socknar tävlade ibland i styrketräning mot varandra.
Friluftslekarna krävde både muskler och rätt teknik för att kunna lyfta. Här kan du friska upp minnet med en rad gamla manliga friluftslekar från de svensktalande trakterna av Finland, se LÄNK
Ibland var det svårt att lyfta stenen. Det sades då att den var besjälad med egen vilja och att det kunde ”gå troll” i den. Eller hade mannen som försökte lyfta stenen men inte lyckades, syndat. Just därför blev han bestraffad av stenens inneboende andeväsen.
Drängastenarna
Då en bonde i byn övervägde att anställa en riktig karlakarl till dräng, lät han mannen i fråga lyfta en 120 kg stor sten. En god blivande dräng skulle kunna lyfta den minst till midjehöjd och gärna till brösthöjd. Ännu mer imponerande var det om den arbetssökande kunde gå en sträcka med den tunga stenen. Klarade man inte anställningsprovet fick man inte jobbet. Ju bättre lyft, ju högre lön.
Giftasstenarna
Lyftestenarna kallades ibland för ”giftasstenar” på vissa håll i landet. Man ansågs inte vara tillräcklig värdig äktenskapet om man inte kunde lyfta stenen. – Förhoppningsvis hade emellertid även kärestan något att säga till om!
Gränsstenar, tullstenar och vattustenar
I Närkebygden finns även andra gamla stenar omgivna av historiens vingslag. I skogen markerar i rad ditlagda stenar gränser för olika gamla ägor.
Femtio meter nordväst om bysmedjan i Vallersta finns en stor spetsig sten som en gång i tiden tjänstgjorde som tullsten. Det var på den tiden då vägen kostade en slant att beträda.
Vid vägen mot Täby kyrka ligger den 3 meter höga Vatten- eller Vattustenen med en trekantig fördjupning högst upp. Där samlades regnvattnet. Förr offrade de vägfarande slantar där, kanske för att blidga de osynliga krafterna och få hjälp mot vargarna. Man tog också hem vattnet och baddade värkande delar av kroppen i förhoppning att bli botad.
Lyftestenar – med anor från vikingatid
Seden med drängastenar som mandomsprov och styrketest är mycket gammal, förmodligen med rötter i vikingatid. Inom den nordiska mytologin berättas hur jättarna kunde kasta klippblock flera mil, men asaguden Tor avgick med segern då han tävlade med en jätte i stenlyftning.
Seden att lyfta stenar var utbredd i Norden liksom i Skottland. 2018 lanserades den vackra dokumentären ”Fullsterkur” som skildrar den isländska traditionen att lyfta stenar. Den går tillbaka till den tid då vikingarna bosatte sig här i detta karga land. Den yttre styrkan speglade den inre styrka som krävdes för att överleva i denna miljö. Här är en trailer till ”Fullsterkur”:
Liksom de svenska bonddrängarna fick bevisa sin styrka genom att genomföra ett anställningsprov att lyfta sten, fick den som sökte arbete på en isländsk fiskebåt i mer modern tid göra det samma.
Slutligen kan du se en dokumentär om stenlyftning från Skottland här: LÄNK
Kersti Wistrand
Källor: Intervjuer med Vallerstabonden Erik Johansson 1934, Styrkestenar – ett nordiskt mandomsprov – Kulturföreningen Gimle (gimlekultur.se)
