Resor, stationer och möten med medresenärer kan bli upptakten till många givande samtal. På en bänk i Uppsala stationshus träffade jag Birgitta som i väntan på sitt tåg till ett litet samhälle norrut satt och tillverkade vantar med ullgarn och en nål av ben.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Jag var bara tvungen att gå fram och sätta mig vid den käckt sportklädda damen som satt och tillverkade så vackra röda vantar på ett så ovanligt sätt. Hon stickade nämligen inte utan använde sig av en grov nål som såg ut att vara gjord i ben. Jag frågade om jag kunde få en pratstund med henne och hon nickade och log. Jo, det gick så bra så. Hon satt ju bara här och väntade på sitt tåg, fick jag till svar, och visst kunde hon inviga mig i detta stickningsmysterium.
Jag fick så veta att Birgitta var en nypensionerad sjuksköterska som nyligen brutit upp från Uppsala och flyttat ut mera lantligt till norra Uppland. Ett bra sätt att lära känna folk och få nya vänner var att engagera sig i olika föreningar, berättade hon glatt. Särskilt förtjust hade hon blivit i ortens syjunta där hon kommit i kontakt med en gammal slöjdteknik som kallades nålbindning.
Jag beundrar det vackra mönstret med olika röda ullgarner, men Birgitta ler och förklarar att garnet är infärgat på det viset och att hon slipper tänka på att länka ihop garner av olika färg. Visserligen var det ett mycket dyrt garn när hon köpte det en gång i tiden och det hade blivit liggande men nu när hon lärt sig nålbindningstekniken passade det bra att ta fram. Garnet får inte vara förpreparerat för maskintvätt eftersom man då inte kan valka, vilket innebär att yllevanten slutligen stampas i vått tillstånd så att den blir tjock och tät.
Sen måste man ha en speciellt utformad nålbindningsnål, som är gjord i trä, horn eller ben, berättar hon. Den är tio cm lång och platt med ett stort öga. Man börjar med ett visst antal öglor som liksom sys i varandra. Förr i tiden kallade man det för att knytta vantar. Det ser ut som ett nät utan knutar.
Nålbindning
Nålbindning är en mycket gammal teknik med anor från vikingatiden. Fynd av gamla vantar från mossar och gravar visar att tekniken var känd över hela landet. Birgitta berättar att man i centrala Uppsala under ett bygge i kvarteret Duvan hittat en socka från 1400–1500-talet som var gjord med denna teknik. På ett museum i Wien finns en gammal egyptisk strumpa som liknar denna i Uppsala. Den strumpan var tillverkad någon gång mellan 400 – 600 f. Kr! Vidare får jag veta att man på Island har funnit två nålbundna vantar från 900-talet och i Finland har gjorts fynd från yngre järnåldern.
I filmer som skildrar svunnen tid är det viktigt med rätt rekvisita. I filmen Arn- Tempelriddaren användes 25 par nålbundna vantar i olika storlekar. [1]
Kersti Wistrand
Referens: [1] https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A5lbindning
