Emanuel, Emanuel – whi skaffa oss detta?

TEXT: INGVAR SELIN

Emanuel levde 1688-1772 under Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, … frihetstiden.
När nu Ernst Brunner som källforskare presenterar ”änglaskådaren” i ett lite annorlunda ljus (Darra, 2017) då kreverar mitt intresse. Jag måste förstå hela bilden; men framför allt försöka förstå Emanuel psykologiskt. – Vad drev honom och vad kan man utläsa utifrån hans bakgrund?
Vad gäller Emanuel Swedenborgs Nya Kyrkan, hans kontakter med änglar och högre väsen kan jag naturligtvis bara spekulera. Men min betoning kommer jag att lägga på hans visioner och ockulta erfarenheter där jag känner mig tämligen hemmastadd – hans liv redovisas därtill i ett ’nötskal’.

Min reaktion på Swedenborgs andliga rapporter har i stort tidigare stannat vid hans ”skådande av branden” på Söder. Därvid har han blivit ett slags landmärke och stöd i mitt eget mystika sökande.
Folk i allmänhet faller väl annars lite väl enkelt i någon åsiktsfålla; typ galenskap eller storhetsvansinne. Men är man själv ”drabbad” av de existentiella frågornas realitet, haft märkliga erfarenheter, … då blir man tacksamt berörd.
”HeToo”-ropet kom för mig tidigt i livet och denna uppföljning får jag väl närmast betrakta som ett kamratligt stöd: man sviker inte en like.
Det skall också påpekas att jag inte känner någon som helst lust att försvara eller tillrättalägga hans liv, leverne och proklamerande. Jag vill ’bara’ söka förstå den psykologiska sidan; eller med GW’s ord: Jag vill veta (varför han gav sig i kast med, och gav oss ’detta arv’ – textmassan).

En sträng ansats

Många (ensamma) barn växer upp med fantasikamrater. Visserligen ansågs Emanuel tillbakadragen, inåtvänd – men något anmärkningsvärt utöver dåtidens kyrkliga miljö verkar ej ha förekommit. Fadern, biskop Jesper Svedberg höll sträng pedagogik i hemmet med informators hjälp. Dock blev den yngre brodern härav skrämd från boken.
Äldste sonen präglas självklart av sin imposante far, biskop Jesper. Emanuel – gud med oss – ansågs läraktig och fick antagligen nära följa faderns liv och tjänst; man föreställer sig lätt en lillgammal ’arvtagare’.
Det översinnligas närvaro var självklar. Däremot synes mig Emanuels märkliga koncentrations- och andningsövningar vara av ”österländsk härkomst” (reinkarnationsminne?) – hur i hela friden kom detta till?

Emanuels studier från mycket unga år fram till disputationen (≈22 år) var väl snarast en rutinsak efter den tidens riggade examina; man fullföljde ett led i sin professors agenda. Men sedan; vare sig kyrkan eller universitetet verkade locka Emanuel med karriär, framtid. – Vad drev denne envetne strävare? (Var målet ≈ Jakobsstegen, sökte han ”ladda ner” det förpliktigande namnet?)
Som seden var sändes karriärister ut på bildningsresa. Emanuel kom att genomföra ett tiotal resor till kontinenten under denna upplysningens epok. Via rekommendationer, legationspass och audienser lyckades han kontakta allt spännande nytt som var på gång inom vetenskapens domäner.
Christopher Polhammar (Polhem 1716) hade öppnat teknikens möjligheter för Emanuel – filosofiska och religiösa frågor lades nu i träda. Flyg, slussar, astronomi … allt avhandlades ingående. Märkligast var hans envetna idé att med hjälp av månen bestämma breddgraden (sextanten var för sjöfarten ännu ej fullt utvecklad); i ’potten’ låg en stor prissumma.

Med åren växte Emanuels publicistiska verksamhet; allt rapporterades (och mångt hemfördes). Vår tid skulle nog förstå honom som korrespondent och importör. Men ändå är det hela inte begripligt; det var ekonomiskt förödande. Ett 50-tal mer eller mindre påkostade litterära verk fick obefintliga försäljningsframgångar.
Visserligen var Emanuel stadd i kassa men man anar möjligen politik bakom kulisserna i konvertikelplakatets tid (hattar vs mössor – fransk sponsring?). Riksdagsmannen och assessorn skulle vi idag kanske kalla pålitlig ”politisk vilde” verkande via petitioner; hatt-kontakter men fredsivrare (motsägelsefullt).

Den Gordiska knuten – som existentiellt problem

Sökte Emanuel hitta sin Gud i den materiella skapelsen; anade han Gud bakom upplysningens allt ”detta nya”?
Han fortsätter och fortsätter sitt ”upplysande” och kompilerande samtidigt som han ger upp möjligheten till familjeliv och djupa relationer – dock skapar han senare ett hem på Söder (vars lusthus återskapats i vår tid på Skansen). Här gestaltade han (efter 1745) ändå något av en Guds-vision; ett ’paradis’.
Namnets förpliktigande … Fadern dör 1735 utan att ha fått se sonen nå fram till något konkret. Det är svårt att föreställa sig Emanuels inriktning men vid denna tid övergår hans skriftställanden från det materiella till det andliga: Om det oändliga 1734, andlig dagbok 1747, himmelska hemligheter 1749 …

När Emanuels mystika kris börjar i Haag 1744 är han 56 år – man undrar över drivkraften?
Många har i sin karriär ”gått på pumpen” – Strindbergs Inferno kommer här ofta på tal. Nu var kanske Strindberg inte så karriärsinriktad som Swedenborg; August hade haft sina framgångar och ”krigade” självklart vidare i sin ”hunger”. Emanuel däremot saknade ännu en riktig bekräftelse på sin existentiella strävan varför hoppet slutligen övergick i faderns fromma fostran; den andliga närvaron … som väl legat latent där hela tiden (med sitt ”sug”).
Är Emanuel ’slav’ under ”barndomens gudliga ok”? Många har rivit sina kläder, drivits till vanvett … Kanske upplysningstidens ”funktionalism” hjälpte honom att i den fasta tillitens känsla fortsätta och fortsätta samtalen bortom vanligt folks begränsningar. Dostojevskijs gestalter är inte långt borta.
Avtrycken av dessa nattliga samtal med ”högre sfärer” kommer ju oss till livs genom Emanuels senare skrifter. Annars gör han inget större nummer av sin övernaturliga förmåga – vad han synbart uppenbarar för oss är blott dessa andesamtal.

”Skådandet av branden” på Söder krackelerar till ett uttryck av omgivningens behov av en andlig ledare. Det går ej att belägga något parapsykologiskt i fjärrskådandet från Göteborg. Tidpunkterna flyter i ett spann på en vecka, tio dagar eller mer. Vittnesmålen från 1759-60 är motsägande. – För oss nutida inom parapsykologin (SPF, Sthlm) borde någon klärvoajant händelse ha rapporterats på ett helt annorlunda sätt; – mitt starkaste motargument !
Ernst Brunner anför ytterligare två ’berömda förutsägelser’ vilka likaledes faller sönder utifrån vår nutids kalla snusförnuft. För Emanuel verkade dessa händelser i stort vara av ointresse (i en tid där skrock var vardag), vilket väl inte hindrade honom från att dra nytta av slik uppmärksamhet.

Upphöjelsen når han genom en frustrerad anfäktelse

Tidvis ser han sig själv som ”Kristus 2.o”. Han känner sig aldrig sviken, men på dödsbädden förlorar 84-åringen andekontakten vid två tillfällen och hördes då ropa: Oh min Gud! Har du övergivit din tjänare!
Och hela ”sista striden” riktas uppåt. Hans nattliga högljudda monologer sägs pågå med uppåtriktad blick … han säger sig själv vara i två världar …
Det är märkligt att hävdatecknarna inte verkar helt se mystikern Emanuel (Gud är med mig/oss). Han späker sig, idkar andningstekniker, uppträder som en religiös tok, … totalt hängiven (men ändå social). – För mig finns inget tvivel angående andesamtalens förekomst; dessa är helt uppenbara för envar dock går det självklart inte att här kvalitetssäkra innehållet.
På något sätt måste man ändå förstå Emanuels livslånga envetna strävan så; att han till slut lyckas formera sin energi till något bestående (1771):
Vera Christiana Religio, continens Universam Theologiam Novae Ecclesiae
(”Den sanna kristna religionen, innehållande nya Kyrkans universella teologi”)

Emanuel går mot slutet, ensam, dör utmattad … men på något sätt tillfreds.
Envetenheten grundlades tidigt under fader Jespers stränga pedagogik. Som äldste son med stor press att bli något stort, större, ja större än professor och biskop? Anlaget till stamning kan möjligen ha utgjort ”ett skyddande hinder” mot offentlig tjänst på liknande sätt som brodern ’undslapp’ läsandet.
Många lyckas – med viss hjälp – bemästra liknande ”omänskliga” föräldrakrav. Men Emanuel var redan tidigt ett ”egenartat” barn och fortsatte i ”detta” valda vara … och inget annat ”fångade in” honom (dock socialt väl så kompetent om än hygienen kom på skam!) – Varför denna levnadsbana? Var han ’kallad’? Änglar måste tala genom mig (överförd föräldratolkning), samt att jag alltså från tidig ungdom varit en andlig fiskare (1769).

Det sanna må vi disputera om …

Men för mig är det viktigt att Ernst Brunners nogsamma ”stålbad” inte reducerar Emanuel till ett ifrågasatt snille med ”dille” som bara backats upp av sin besuttna krets.
En jämförande läsning av Lars Bergqvists biografi Swedenborgs hemlighet (lika diger men nästan 20 år äldre) ger en helt annan känsla för den analyserade personen. Citaten levandegör.

Vi är inte bortskämda med väldokumenterade berättelser från svenska mystiker. Ruth Dahlén, Visionär i tjugonde århundradet (1976), är en för mig viktig källa som kanske bäst förmår gestalta något av detta ogripbara ”Gud”. – En ny variant av mystiken/Gud presenterades nyligen av norskorna prinsessan Märtha Louise och Elisabeth Nordeng i Född sensitiv (2017).
Emanuel (Gud med oss – fadern ansåg att fler tillnamn var splittrande) och hans liv och leverne får ej analyseras sönder och samman. Det jordiska livet som sådant bör ju skildras så nogsamt som möjligt – men vi är också skyldiga honom respekt för hans andlighet och vad han därigenom har kunnat ”transformera” till oss (via korrespondensläran mm).
Vare sig det handlar om ”darrningar”, korrespondenser, eller änglaväsen så må detta sökande gå vidare, men de ”krackeleringar” som framkommit genom Brunners granskning förändrar inte det andliga i sig – blott klargör anhängarnas behov av ”religiösa kryckor”.

Branden på Söder i Stockholm (mest känd), drottningens hemlighet, och den försvunna verifikationen må nu vara ”fjäder eller höna” – Emanuel skall definitivt inte förstås utifrån tarvliga människors behov av ”frälsare/fifflare”. Och undermåliga källor må ej utesluta ”fjärrsyn” etc samt att allt ”käbbel” kring Emanuels person, hans vara, må icke utradera en karaktär som ville något.
Idag samlar sig många allvarliga, seriösa ”sökare” kring nya begreppet ’högsensitiva’. – Emanuel Swedenborg sökte blott febrigt tjänandet hos Gud, varvid trenne styrkor i hans egenartade karaktär (till dels av högsensitiv natur) framträder:
– Massivt ser jag barnaårens prägling,
– därtill coachningen i de besuttnas krets (som ingalunda var enkel) med mångåriga bildningsresor,
– fastmer ett eget särpräglat sinne (koncentrations- och andningsövningarna).
Någon behjälplig ’fan-club’ torde ej ha existerat, dock med reservation för eventuella franska subsidier (Ludvig XV) – i övrigt kom denne ’sociala eremit’ med hjälp av de tre karaktärsdragen av egen vilja; att söka själens fäste.

Ingvar Selin

Referenser
Ernst Brunner, Darra, Bonniers 2017
Lars Bergqvists, Swedenborgs hemlighet, biografi, N&K 1999
Ruth Dahlén, Visionär i tjugonde århundradet, 1976
Thure Stenström, Recension, Samlaren, årg. 121, 2000
Märtha Louise / Elisabeth Nordeng, Född sensitiv, Egia 2017
– därtill tiotalet artiklar av Ronny Ambjörnsson (DN), Kersti Wistrand (H&K), m fl.