Den 23 maj 1996 fylldes Globen med 7 000 gymnasister och nästan lika många vuxna på initiativ av författarinnan Anna Bornstein och ”Föreningen Det Andra” som gjort ett förarbete under ett års tid. Kersti Wistrand var på plats.
TEXT: KERSTI WISTRAND
En torsdag i slutet av maj 1996. En mild försommarkväll med grönskade lövträd och milda brisar. Jag är på väg mot Globen som inbjuden gäst för att uppleva nobelpristagaren Dalai Lamas första offentliga framträdande i Sverige.
Ringlande köer av elever i Stockholms alla gymnasieskolor har fått gratisbiljetter för att komma och lyssna och mitt i dessa tider av studentskivor fylls Globen sakta med 14 000 åhörare. Drygt hälften utgörs av gymnasister. Dalai Lama sitter i centrum.
Under läsåret har ett stort projekt för att motverka främlingsfientlighet och våld pågått i Stockholms gymnasier. Detta har initierats av författarinnan Anna Bornstein och ”Föreningen Det Andra”. Nu ska projektet kulminera i mötet med en av världens främsta pacifister. Budskapet är ”tolerans, kärleksfullhet, medkänsla och icke-våld”. Flera kända artister är dragplåster, bl.a. Marie Bergman, Lill Lindfors, Lisa Ekdahl och Richard Wolff.
Snart vibrerar Globen av ett ljust, smittande, lite fnittrigt skratt från mannen som sitter där i centrum iförd sin röda munkmantel. Skrattet sprider sig och hela den stora byggnaden fylls med skrattvåg efter skrattvåg. Och så skrattar Dalai Lama en gång till, liksom åt publiken. Kärlek, värme och humor sprids från denne märkligt alldaglige och enkle munk, som samtidigt är enormt närvarande i sig själv och nuet. Tibetanerna kallar honom ”Kundun”, som betyder närvaro. Samtidigt har han en naturlig och medfödd pondus med glimten i ögat. På samma gång är han ödmjuk och djupt mänsklig. Han framför enkla och självklara sanningar. Det går hem; det är äkta vara. Och han fångar definitivt elevernas intresse. De följer varje ord och rörelse där framme.
Många gymnasister blir kanske lite förvånade att inte få höra något filosofiskt om metafysiska resonemang som reinkarnation och karma eller tankens makt över materien. Men, nej. Istället är det där jordnära, viktiga om hur vi ska förhålla oss till varandra och vår jord. Livets mening är för honom att hjälpa andra så gott man kan: ”Vi får aldrig fred i den yttre världen, så länge vi försummar den inre och så länge vi inte stiftar fred med oss själva”, ”En person som beter sig som en fiende mot en, är ens bästa lärare. När man möter en fiende övar man sig i att tillämpa tålamod.”
Dalai Lama beskriver sakligt världen som man är van att se den. Han plirar ofta med ögonen och säger ”you see” och ”you know”. Samtidigt som man känner sig intellektuellt snopen över det alldagliga, förmedlar Dalai Lama en grundmurad trygghet som sprider sig. ”Varför ska man som åhörare tampas med grubbel över själavandring?” kan man undra där man sitter och lyssnar. Det krånglar bara till livet, förstår man när man sitter där i Globen och känner närvaro. Det är att vara snäll här och nu, känna medlidande och hjälpa andra, som gäller. ”Lycka är att ha sinnesfrid, och det får man av kärlek och nedkänsla – det vet jag av egen begränsad erfarenhet”. Och det märks inte minsta spår av bitterhet hos honom, inte ens gentemot kineserna som drivit honom och hans folk i landsflykt. Tvärtom säger han:
– Naturligtvis ber jag för mitt folk och för att Tibet ska återfå sin självständighet. Jag ber för Tibet varje dag. Men jag ber också för Kina.
Dalai Lama besvarar frågor från gymnasisterna
Dalai Lama framhåller det värdefulla och unika som bara våra fiender eller ovänner kan ge oss: en övning i tolerans, förståelse och förlåtelse. Våra fiender är därför våra bästa lärare och medarbetare i vår utveckling, eftersom de kan lära oss saker som ingen annan.
Dalai Lama lyckades trollbinda de 14 000 åhörarna. Gymnasisterna satt knäpp tysta och lyssnade koncentrerat. Alla stöddiga ungdomsattityder, all konkurrens, allt käbbel och gräl upplevdes som dumheter ur det perspektiv Dalai Lama målade fram. För att inte tala om alla onödiga krig över huvud taget. Han betonade att yttre fred bara kan växa fram ur inre frid och pekade på att det finns ett lagbundet sammanhang mellan människans inre värld av tankar och känslor och vad som sker på det yttre planet i världspolitiken. Därför är det viktigt att kunna balansera känslor och intellekt. Samtidigt underströk han fredsarbetets viktiga roll där han tog upp FN och antydningar om behovet av en internationell opartisk polisstyrka.
Efter Dalai Lamas tal var det så dags för en frågestund där ungdomarna fick ställa frågor direkt till honom. Som avslutning på det två timmar långa framträdandet lyckades han genomföra en helt knäpptyst minut för individuell bön eller meditation bland de närvarande. Sympatiskt nog överlät han innehållet till den enskilde med orden: ”Ni kan, om ni vill, tänka på Kristus eller Buddha eller på någon som ni känner.”
Anna Bornstein och ”Drömmen om det goda”
Anna Bornstein träffade Dalai Lama första gången 1979. Genom sitt intresse för ickevåld fick hon möjlighet att djupintervjua honom vid ett par tillfällen i mitten av 80-talet. Det resulterade i artiklar och boken Dalai Lama och den buddhistiska vägen (Larson 1988). Boken användes flitigt på gymnasiet. Hon bjöds in att föreläsa ute i svenska skolor och upptäckte något som de flesta lärare inte anat: elevers stora intresse för stillhet och inre fredsarbete. När hennes vän Anders Byström, dåvarande kommundirektör i Nynäshamn, bad henne hjälpa till att bjuda in Dalai Lama till Nynäshamn väcktes tanken på att sammanföra fredspristagaren med svenska elever. Projektet som ägde rum läsåret 1995–96 skedde i samarbete med Stockholm, dess utbildningsförvaltning och bl.a. DN. Anna och hennes vänner hjälptes åt att hålla seminarier och workshops om inre och yttre fred med elever, lärare och föräldrar. Arbetet kulminerade med att gymnasister i årskurs två från stadens alla kommunala gymnasier mötte Dalai Lama i Globen i maj det året.
Efter besöket skapade Anna och hennes vänner den ideella föreningen ”Drömmen om det goda”, som sedan dess framgångsrikt verkat för att väva in korta stillhetsstunder i förskolans och skolans vardag. Det sker genom en metodik med fyra övningsformer som erbjuder valfrihet: stillhet, beröring, reflektion och långsam koncentrerad rörelse.
Övningarna har visat sig fungera med enkla justeringar lika bra i förskolan som på gymnasiet. De används i dag på många håll och hjälper skolor och kommuner att förverkliga skollagens krav på trygghet och studiero. Forskning med högstadieelever visar att de ger mindre upplevd stress, mindre psykologiska problem och emotionella symptom, förbättrade relationer och ökad trivsel i skolan, bättre självbild, och minskade psykosomatiska symptom.
Här kan du se dokumentären ”Drömmen om det goda”: https://vimeo.com/67379987
Länk till Drömmen om det godas hemsida:
Länk till TV- och filminslag om arbetet:
Anna Bornstein har skrivit en lång rad böcker och kommer nu i oktober ut med en ny bok ”Stillhet i skola och förskola – steg för steg” där hon rapporterar om lärares, barns och elevers erfarenheter med stillhetsstunder (Dana Förlag 2017). I efterföljande artikel kommer hon själv att berätta mer och ge övningar hur man kan finna lugnet inom sig själv både som barn och vuxen.
Anna Bornstein har förekommit även i många radioprogram. Här kan du lyssna till hennes tankar i radioprogrammet ”Vid dagens början”, där hon talar om nattens omedvetna och drömmarna. LÄNK
Kersti Wistrand
