Nedan följer fysikprofessorn Max Tegmarks samt åtta nobelpristagares debattinlägg för kärnvapenstopp med anledning av att ICAN, Internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, den 6 oktober tilldelades Nobels fredspris 2017. Svenska läkare mot kärnvapen tillhör denna organisation. De var de enda i Sverige som publicerade information om nobelpristagarnas appell för kärnvapenstopp i FN 27 mars.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Att just ICAN fick fredspriset är stort för alla kärnkraftsmotståndare som försöker bilda opinion och påverka sina politiker. Förhoppningsvis är det även en knuff i ryggen för att få alla länder att skriva under ett avtal som förbjuder kärnvapen. Svenska politiker är dock kluvna.
Alliansen som siktar emot att vi blir medlemmar i NATO, bedömer att vi behöver NATO med alla dess kärnvapen och vill inte skriva under.
Utrikesminister Margot Wallström (s) vill att Sverige undertecknar FN:s avtal angående kärnvapenförbud. Tidigare i år fick försvarsminister Peter Hultqvist (s) emellertid en påtryckning från sin amerikanske kollega James Mattis, försvarsminister och tidigare general i USA:s marinkår, att Sverige inte bör skriva under. Han påstår att det finns ett militärt avtal med Sverige som skulle hota samarbetet med NATO om Sverige skrev under. Något som visar på maktfullkomlighet och att NATO redan anser sig bestämma över svensk politik och kräver lydnad fastän vi inte ännu är medlemmar! Hur kan detta tillåtas ske?
Nu tänker politikerna skjuta beslutet framför sig och tillsätta en utredning som inte kommer att bli klar förrän efter valet nästa år.
Sverige har en lång tradition av neutralitet och fredsarbete. Svenska folket måste vakna, reagera och påverka politikerna medan tid är. Nobels fredspris 2017 fungerar som en väckarklocka och uppmanar oss till en underskrift.
Jag har tidigare skrivit en artikel om den i USA bosatte fysikprofessorn Max Tegmarks arbete för globalt kärnvapenförbud LÄNK . Max Tegmark sände en ny appell ”Varför Sverige tjänar på ett kärnvapenförbud” till DN Debatt, vilken publicerades 13 september. DN låste artikeln på nätet, men äger inte rätten till den ursprungliga artikeln. Jag tar nu saken i egna händer och sprider härmed debattartikeln, som jag hade tillgång till redan före publiceringen genom att jag känner Max Tegmarks släktingar:
Varför Sverige tjänar på ett kärnvapenförbud
Peter Higgs, University of Edinburgh, nobelpristagare i fysik 2013
Edvard Moser, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, nobelpristagare i fysiologi/medicin 2014
May-Britt Moser, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, nobelpristagare i fysiologi/medicin 2014
Eric Kandel, Columbia University, nobelpristagare i fysiologi/medicin 2000
Wolfgang Ketterle, MIT, nobelpristagare i fysik 2001
William Phillips, Joint Quantum Institute, nobelpristagare i fysik 1997David Politzer, Caltech, nobelpristagare i fysik 2004
Richard Roberts, New England Biolabs, nobelpristagare i fysiologi/medicin 1993
Max Tegmark, MIT, fysikprofessor
Frank Wilczek, MIT, nobelpristagare i fysik 2004
Vi beundrar Sveriges respekt för vetenskapliga och moraliska principer, som vi lärt oss uppskatta bland annat genom kontakter som nobelpristagare. Vi uppmanar därför den svenska regeringen att stå fast vid dessa principer och underteckna FN:s kärnvapenförbud i höst. De senaste argumenten mot undertecknandet i svensk press har varit slående ovetenskapliga, och som forskare har vi ett särskilt ansvar att försvara sanningen.
Det är anmärkningsvärt att ingen av den senaste tidens svenska debattartiklar mot förbudet ens nämner det största militära hotet mot Sverige, som statistiskt förväntas döda flest svenskar. Trots vad som skrivs, så är det största hotet inte en rysk invasion eller att Nordkorea vätebombar Stockholm, utan är ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland som börjar av misstag, genom felbedömning eller terroristprovokation. Det har redan inträffat över 20 incidenter som kunde ha utlöst detta, inklusive en orsakad av en norsk väderraket som misstogs av Ryssland för en amerikansk missil. Om Ryssland ser Sverige som NATO-allierat så kommer svenska storstäder som Stockholm och Göteborg förmodligen att utplånas av vätebomber. Även om Sverige inte blir direkt attackerat, kan radioaktivt nedfall från detonationer över Ryssland och närliggande NATO-länder drabba Sverige. En EMP-attack kan orsaka kaos i Sverige genom att slå ut elnät och elektronik över hela Europa. Den fasansfullaste faran för Sverige kan vara en atomvinter där eld och rök från så få som tusen detonationer förmörkar atmosfären tillräckligt för att utlösa en global mini-istid med vinterväder året runt. Detta skulle kunna orsaka en fullständig kollaps av global matproduktion som potentiellt dödar de flesta människor på jorden – även om endast en bråkdel av världens kärnvapen avvänds. En klimatanalys från 2007 som publicerades i Journal of Geophysical Research uppskattade att temperaturen i Sverige under det första året efter tredje världskriget skulle vara cirka femton grader kallare än normalt, och alla svenska bönder vet hur nattfrost i juli skulle påverka deras skörd.
Det bästa sättet för Sverige att minska dessa risker är att pressa kärnvapenländerna att minska sina arsenaler. Avskräckning kräver högst några hundra vätebomber, men Ryssland och USA har cirka 7 000 vardera. I stället för att föra en konstruktiv nedrustningsdialog har både Putin och Trump lovat bygga nya destabiliserande kärnvapen som är mer lämpade för en smygattack. USA planerar att ersätta de flesta av sina kärnvapenmissiler och atomubåtar med nya, till en kostnad av en tusen miljarder dollar ($1 000 000 000 000), och mindre stater som Nordkorea följer stormakternas exempel genom att upprusta.
De som stödjer FN:s kärnvapenförbud är inte naiva och tror att det magiskt kommer att få bort alla kärnvapen. Målet med fördraget är i stället att stigmatisera kärnvapen, precis som förbudet mot landminor stigmatiserade dessa kontroversiella vapen och pressade stormakterna att dramatisk krympa sina arsenaler. Så varför möter fördraget så starkt motstånd i Sverige? Låt oss analysera de viktigaste argumenten i de senaste artiklarna:
”Det skulle spela i händerna på Putin, som stöder fördraget”:
Faktum är att Putin motsätter sig fördraget. Nu när USA fått starkare konventionella stridskrafter än Ryssland, som har för svag ekonomi för att ändra på detta, så är Rysslands kärnvapenberoende starkare än NATO:s.
”Det får ingen effekt, eftersom kärnvapenländerna inte undertecknar”:
Om det var sant skulle Putin och Trump inte ha motsatt sig fördraget så starkt, och USA:s försvarsminister James Matthis skulle inte ha varnat Sverige för att skriva under. Dessutom fick minfördraget stor effekt fastän stormakterna ej skrev på. Det bidrog till att stigmatisera landminor genom att associera dem med deras fruktansvärda humanitära konsekvenser. Detta ledde till investerarpress, vilket övertygade krigsmaterielföretag att sluta producera dem. Idag har landminemarknaden kollapsat, och även USA har enats om att följa förbudet överallt utom i den koreanska demilitariserade zonen. Ett kärnvapenförbud kommer likaså att stigmatisera produktion av nya kärnvapen, vilket kommer att pressa kärnvapenstaterna att minska sina arsenaler ner till den minsta storlek som krävs för avskräckning.
“Stormakterna vägrar att avskaffa sina kärnvapen.”
Självklart. Men de kan och bör minska sina arsenaler istället för att, som nu, storsatsa på nya kärnvapen.
”Undertecknandet skulle utesluta militärt partnerskap med NATO, genom att förbjuda införsel av kärnvapen i Sverige”:
Detta är helt enkelt felaktigt. Nya Zeeland förbjöd kärnvapen på sitt territorium, men general Petr Pavel, ordförande i Natos militära kommitté, klargjorde i juni att ”NATO and New Zealand share genuine partnership”.
“Icke-spridningsavtalet är tillräckligt”:
I själva verket har icke-spridningsavtalet (NPT) från 1970 misslyckats med att skydda Sverige och de 184 andra kärnvapenfria stater som undertecknade det och lovade att förbli kärnvapenfria mot att resten avvecklade dina kärnvapen i enlighet med NPT:s artikel VI.
47 år senare känner sig av dessa kärnvapenfria länder lurade: stormakterna har ersatt nedrustning med massiv kärnvapenupprustning, medan Indien, Pakistan och Israel tillåtits skaffa kärnvapen ostraffat. Denna desillusionering bidrog till att 122 länder röstade igenom kärnvapenförbudet: de är frustrerade över att en liten grupp länder med en minoritet av världens befolkning insisterar på rättigheten att med kärnvapen förstöra livet för alla andra på jorden. Sådan självrättfärdigande maktpolitik är inte ny. I Sydafrika gav exempelvis minoriteten som kontrollerade det oetiska apartheidsystemet inte upp det på eget bevåg, utan för att de pressades att göra det av majoriteten. Den minoritet som kontrollerar oetiska kärnvapen kommer inte heller att ge upp dem på eget initiativ, utan endast om de blir pressade till att göra det av majoriteten av världens nationer och medborgare. Grundidén bakom kärnvapenförbudet är att sätta sådan press genom stigmatisering av kärnvapen, och det ligger i Sveriges intresse att stödja detta.
Nu när Sverige debatterar huruvida förbudet ska undertecknas så uppmanar vi alla parter att respektera inte bara Sveriges moraliska ledarskap, utan också traditionen att hålla debatter vetenskapligt sakliga. ( Slut på debattartikeln. )
Ansvarig för publiceringen av debattartikeln: Kersti Wistrand
