29 augusti 2017 – en vanlig dag i rullstolsburne 29-årige Aron Andersons liv: intervju i TV4:s Nyhetsmorgon – på eftermiddagen kick-off med 11 000 niondeklassare i Globen – på kvällen insamling till Barncancerfonden med 6 000 åhörare i Globen.
TEXT: KERSTI WISTRAND
När Aron Andersson i vintras skidade över Sydpolen i sin specialgjorda kälke hade han ett speciellt foto i innerfickan som inspirerade honom och gav honom styrka. Det föreställde en ung flicka som genomgick cellgiftsbehandlingar mot cancer. Aron vet vad det handlar om. Han fick själv cancer vid sju års ålder, genomgick alla behandlingar som tänkas kan inklusive operationer av bäckenet, något som invalidiserade honom. Men han lät sig inte begränsas av detta utan såg möjligheterna och har fått alla de stora medaljerna i Paralympics. Efter en steloperation av höften följde en svår tid. Aron kunde inte idrotta mer men han fann en ny väg. Han blev äventyrare och far nu jorden runt, ständigt med nya utmaningar. Färden över Antarktis gav förutom äventyret insamling av pengar till Barncancerfonden, vars ambassadör han är.
– Drömmar är till för att förverkligas! När jag skidade över Sydpolen i vintras tänkte jag på denna flicka, vad hon får utstå i behandlingsväg. Jag tänkte också på alla andra ungdomar av idag. De har det inte lätt. Hur peppar man t.ex. en trött niondeklassare? Jag kom på idén med att anordna kick-off i Globen vid höstterminens början. Mitt sätt är att visa min historia – jag har gått igenom tuffa saker och gjort något av det. Jag har sett till möjligheterna. Alla är bra på olika saker. Hur kan vi göra det bästa av vad vi har?
Ett fyllt Globen
Den 29 augusti 2017 blev Aron Andersons dröm förverkligad. På eftermiddagen fylldes Globen med Stockholms alla 11 000 niondeklassare för en häftig kick-off. De fick del av Arons historia och entusiasm över livets möjligheter att överkomma hinder trots begränsningar. Hans slogan om sig själv denna kväll var ”den hjulbente äventyraren”. I ena stunden satt publiken med gråten i halsen för att i nästa brista ut i gapskratt.
Arons inspirationsföreläsning varvades med dans och musikaliska framträdanden av bl.a. Boris René, Danny Saucedo och Molly Zandén. Det blev en uppskattad upplevelse att minnas! Budskapet gick fram: ” Ge aldrig upp – tro på dig själv!”
På kvällen fylldes Globen återigen; nu till förmån för Barncancerfonden. Denna gång föreläste Aron om mental träning med inriktning på ungdomar inom idrotten.
Barncancern vid sju års ålder
Aron Andersson växte upp i Fisksätra utanför Stockholm. Han har två bröder. De älskade att springa runt och leka. Fotbollsspelande var han stora intresse fram till den dag i sjuårsåldern smärtan i rumpan växte fram allt mer. I samband med en röntgen konstaterades en elakartad tumör som satt i korsbenet nere i bäckenet. Den ett år långa behandlingen med cellgifter och strålning bet inte på den och slutligen måste Aron opereras. Aldrig mer skulle han kunna spela fotboll, hoppa i mammas och pappas säng eller kunna gå som vanligt.
Operationen följdes av en svår och jobbig tid. Han måste ligga stilla under en månad, något som var mycket svårt för en lite kille med mycket spring i benen. Efter detta fick han inte sitta under ett års tid, men hans drivkraft var hela tiden framåtanda och nyfikenhet: ”Hur ska jag göra nu? Hur ska jag åka bil, buss eller tåg när man inte får sitta ned?” Bilåkandet löste han genom att stå på knä och hänga på sätet framför sig.
Efter några månader blev Aron starkare. Hans nerver var inte skadade och han började gå sakta med hjälp av en stor, klumpig rullator. Då han var tio år kom han till ett rehabiliteringsläger på Grand Canaria och där fick han till sin glädje upp ögonen för rullstolen. Och rullstolen kom att ge honom livet tillbaka. Arons föräldrar hjälpte honom in i idrotten igen och han hade åter ”hittat hem”!
Idrotten i Aron Andersons liv
– Under tio års tid gav jag järnet och missade aldrig en träning, berättar Aron i sommarpratarna 2017 LÄNK
– Jag blev elitidrottare och vann tio junior VM-guld, var med på fyra Paralympics i tre olika sporter (friidrott, segling och kälkhockey), brons i kälkhockey, tog tre svenska rekord i friidrott, fick Svenska Dagbladets lilla bragdguld – och lyckades dessutom få högsta betyg i skolan!
För varje gång jag vann kände jag först en jublande euforisk glädje. 2008 i Paralympics i Peking var det 90 000 åskådare på läktaren. Det var häftigt men jag var aldrig nöjd någon längre stund. En tomhet infann sig snart efter varje seger och jag tänkte `Var det allt?´ Jag var fast i hamsterhjulet och var hela tiden ute efter bättre resultat.
Så började jag tänka på hur man skulle hitta lyckan. Sakta började jag förstå att lyckan ligger i nuet inte i att hela tiden sträva efter nya mål. Lösningen handlade om tacksamhet. Att hela tiden känna tacksamhet och att njuta av resan. Varje kväll skriver jag nu ner tre saker att vara lycklig över, t.ex. att vara tacksam över att min kropp fungerar, att ha mat på bordet, att någon ny sponsor dykt upp.
Det är detta viktiga jag vill dela med mig av. Sätt upp de där de stora målen som just du njuter av och kom ihåg att fira varje liten bit av resan mot målet och var tacksam längs vägen!
2011 slog Aron Anderson svenskt rekord i maraton. I slutet av året fick han svår värk i bäckenet igen. Han var då 23 år. Höften var ur led. Idag är han både rullstolsburen och har höftledsprotes. En mycket svår tid följde, eftersom det nu var omöjligt att idrotta. Aron hade lärt sig att se att det alltid finns en mening med det som sker och han frågade sig: ” Vad är meningen med det här? Hur kunde det vara bra att missa Paralympics?”
Aron Anderson – äventyraren
Några månader gick. Vad skulle Aron göra nu när det inte längre gick att idrotta, tävla och vinna? Han hade kämpat så under tolv år och vunnit nästan jämt.
En dag kom en vän till hans undsättning. Aron blev utmanad att ta sig upp på Kebnekajses topp med hjälp av sin rullstol! Nu började ett nytt kapitel i Arons liv. Tillsammans med vännen och dennes flickvän tog han sig upp på Kebnekajses topp efter att delvis ha använt rullstolen, hoppat på kryckor, krupit och halat sig fram på armarna. Utmattad når han toppen efter arton timmar, men han har lyckats:
– `You made it´! Åh, vilken utsikt och vilken känsla! Jag satt på toppen av Sverige med himlen på sidorna om mig! Och jag hade klarat det med stora ansträngningar!! Det var ett av de bästa besluten i mitt liv, så kanske det fanns en mening ändå med att jag missade Paralympics!
Äventyraren Aron Anderson var nu född. Bestigningen av Kebnekajse 2013 var något nytt – ett utmanande äventyr. Dessutom hade han gjort det tillsammans med andra som ett lag. Hans första stora äventyr kom att följas av många, många andra, väl dokumenterade i radio-TV samt i tidningar och på Arons egen facebooksida: LÄNK
Bergsbestigningen av Kebnekajse följdes av många, många fler äventyr: armcykel till Paris, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet, skidmaraton på Svalbard, Lidingöloppet, simning över Ålands hav 2015, bestigning av diverse berg, bl.a. Himalaya 2016, m.m. Under alla dessa äventyr har han varit den förste rullstolsburne deltagaren och varje gång har han samlat in pengar till Barncancerfonden.
Om dödsångesten
Aron berättar att cancern kom tillbaka tre gånger till när han satt i rullstol. Dessa gånger satte sig cancern i lungorna och han upplevde dödsångest:
– Det var som en riktig käftsmäll! Jag visste inte om jag skulle överleva eller dö till slut. Men jag lyckades och cancern kom inte tillbaka mer. Jag var otroligt lycklig. Men det här har fått mig att inse att vi alla kommer att dö en vacker dag. Du vet inte om du får leva en timme till, en dag eller åttio år till. Det här fick mig att inse att vi måste ta till vara på det vi har helt enkelt. Det gäller att omvandla dödsångesten till något positivt, att köra och göra de där drömmarna som du innerst inne brinner för!” LÄNK
Kersti Wistrand
