”Jag återföddes för min kärleks skull”

8
1637


”För första gången berättar Shanti om tiden mellan död och pånyttfödelse. Det var tillvarons innersta gåta hon rörde vid…” Så lyder ingressen till den tidningsartikel från 1958 som Kersti Wistrand läste som fjortonåring och fortfarande har i sin ägo.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Det finns ögonblick i ens liv som är mer betydelsefulla än andra och som kan sätta outplånliga spår i ens sinne. Ett sådant är berättelsen om den indiska kvinnan Shanti Devi som mindes och berättade om sitt tidigare liv, men inte nog med det hon mindes även tiden mellan liven.

Jag var under sommarlovet 1958 på besök hos en faster på en bondgård på landet, där det saknades jämnåriga, och satt och bläddrade i en trave ”Året runt” när min blick föll på ”Jag var ett stoftgrand i universum”. På ett foto satt Shanti Devi, en ung indisk kvinna, framför den vackra byggnaden Taj Mahal. Artikeln var skriven av den svenske författaren Sture Lönnerstrand som varit på plats, följt henne och hennes släktingar, som han intervjuat och fotograferat. Denna tidningsartikel har sedan då och då varit en inspiration under mitt liv, säkerligen bidragit till min doktorandforskning i religionshistoria liksom forskningen kring nära dödenupplevelser och insamlandet av intervjuer med personer med paranormala upplevelser. Jag har även använt artikeln i min undervisning om hinduismen. Jag återger här historien om Shanti Devis liv direkt ur tidningsartikeln och utan kommentarer. Var och en får själv begrunda den och ta ställning.

Shanti Devi

Shanti Devi föddes i Delhi 11 september 1926. Redan som liten flicka började hon tala om att hennes riktiga namn var Ludgi Devi och att hon en gång levt i Mathura, guden Krishnas heliga stad: ”Jag är gift med min kära Kedar Nath och jag väntar barn”, sa hon redan sorgset som fyraåring. Föräldrarna såg det som fantasier, men hennes minnesbilder blev alltmer detaljerade. Hon mindes hur huset och gatorna såg ut i Mathura; hon mindes deras namn; hon mindes sin make, brahminen Kedar Nath Chaubey, som hon älskat över allt annat; hon mindes släktingar och vänner och hur hon offrat blommor i det vackra Dvarkadishtemplet och bett om att få föda en son. Hon mindes hur hon födde just en son, men hon mindes också hur hon dog på BB några dagar efter förlossningen.

När Sture Lönnerstrand uppsöker Shanti Devi är hon runt 25 år och lärare i Delhi. Tillsammans far de bl.a. till Agra där Taj Mahal byggdes av en stormugul till minne av hans älskade hustru som dött i unga år. Det var i Agra som hon födde sin son i sitt föregående liv, berättar hon och pekar upp mot ett fönster i en sjukhusbyggnad:

– Där uppe på Lady Lyalls sjukhus låg jag i månaden Asvina klockan tio på morgonen. Om jag satte mig upp i sängen kunde jag se ända bort till det underbara Taj Mahal. Jag minns att jag var mycket klen och låg i dvala. En sköterska kom in och jag hörde henne säga: ´Du har fått en son, Ludgi Devi.´ Hur lycklig blev jag inte då, men jag kände i min kropp att jag måste dö. Jag var förtvivlad och kämpade emot till det yttersta. Jag bad hela tiden till Krishna, men det var ingen vanlig bön utan det stora mantrat som leder människan genom dödsriket när hon har förlorat sin kropp. Samtidigt som jag bad att bli förd genom dödstillståndet ville jag stanna kvar på jorden hos min make och mitt nyfödda barn. Det blev mitt misstag. Hade jag till hundra procent inriktat mig på mantrat hade jag sluppit att reinkarneras och för evigt blivit förenad med Brahman.
Människans mål är att bli befriad från reinkarnationer. När hon levt hundratals liv eller fler kanske hon är så pass utvecklad att hon kan nå det gudomliga.

Man dör gradvis

Shanti Devi berättar att hennes andlige lärare, gurun Yogiradja, gett henne Krishnas namn som ett mantra som hon skulle uttala ständigt inom sig på ett speciellt sätt:

– När jag låg på Lady Lyalls sjukhus upprepade jag Krishnas namn som min lärare hade lärt mig. Jag var mycket sjuk och visste att jag skulle dö, men ändå hängde jag fast vid livet. När någon hänger fast vid livet, hänger livet fast vid honom eller henne. Några dagar före min död visade sig min lärare för mig som i en dröm. Han lovade mig att mitt mantra skulle befria mig från karma. Genom att ständigt tänka på gudsnamnet skulle jag befrias från återfödelse. Han rådde mig att förbereda mig för döden och från den stunden fick ingen träffa mig, inte ens min mor eller Kedernath. Jag ville vara ensam. Ingen smärta fick hindra mig att upprepa Krishnas namn. Det fyllde mitt omedvetna, blev till en del av mig själv. Samtidigt befriade det mig från all ångest. Jag tror inte att jag var vid fullt medvetande då jag dog.

Shanti Devi berättar sedan om sin upplevelse av att dö. Det sker gradvis. Döden kommer liksom nerifrån, kylan smyger sig uppåt. Hjärtat arbetar allt häftigare. Till slut upphör andningen. När hjärtat har stannat finns livet kvar i hjärnan, i ajnachakra, (det centrum som på svenska benämns ”tredje ögat”, mitt inne i pannan i hypofysen.) Här finns enligt Shanti Devi ett högre sinne som gör att man kan se utan ögon, höra utan öron och här stannar livet ganska länge beroende på hur intensivt man klamrar sig fast vid det jordiska:

– Det är mycket möjligt att den döde inte är medveten om att han har dött. Det blir en förfärlig chock för honom, när han upptäcker att han är död. Men han kan ingenting ändra. Befrielsen sker först när livsenergin lämnar kroppen och kommer ut i det kraftcentrum som finns utanför huvudet, det som bara anas på jorden. Det är Sahasrara. Då är människan död. Allt detta upplevde jag och jag upprepade hela tiden Krishnas namn. Jag vill kalla detta den första döden.

Shanti Devi såg hur läkaren, en sköterska, hennes make och mor kom in. De senare var förtvivlade och omfamnade henne. Hon hörde hur de bestämde att hennes kropp omedelbart skulle föras hem till Muttra, där den skulle brännas. Sedan skulle askan kastas ut i floden. Hon hörde och såg inte detta med de vanliga sinnena utan upplevde att hon då var i ajnachackra. Indiens heliga yogier har i uråldrig tid kartlagt andens vägar i kroppen och ut ur kroppen, de så kallade nadis eller gångarna.  Hennes livsenergi lämnade sedan utgångsporten som sammanfaller med en körtel mitt i huvudet. På svenska benämner vi den tallkottkörteln (glandula pinealis. Cartesius trodde att själen hade sitt säte där.)

– Livsenergin kallas atman. ”Själ” är ett allt för vagt begrepp. Kring atman bildas en ny personlighet. Atman lämnar hjärtat och går till tredje ögat och slutligen upp i hjässan för att sedan gå ur kroppen helt och hållet. Men så länge den befinner sig i tredje ögat förnimmer man vad som sker. Jag var fortfarande i min kropp men jag kunde ändå iaktta min kropp utifrån. Det var ingen känsla av tid eller rum i vanlig mening.

Shanti Devi berättar vidare hur hennes kropp fördes hem och sedan ned till stranden, där hon lämnade sin kropp innan den brändes. Hela tiden var hon medveten om vad som hände. Hennes kropp var svept i silke och bars på en bår av bamburör, täckt av blommor. Kedarnath tände eld på veden från ett heligt kärl. En präst ropade ut sin välsignelse och släktingarna vandrade runt bålet med bortvända ansikten. Nu var Shanti Devi inte längre medveten om vad som skedde. Hon hade gått in i det andra stadiet av döden och omgavs av ett oändligt ljus. Det var ett tillstånd:

– Jag var fri på något sätt och jag hade krympt. Jag var så oerhört liten, bara som ett grand, ett fjun. Det fanns ingen jord, ingen sol, ingen måne. Bara detta milda silversken, som hela tiden rörde sig som en svag flämtning. Ljusvarelser försvann och det kom nya. Vi hörde ihop allesammans. Vi var ett. Det var som förbindelser mellan alla, som fina strålar. Det fanns flera plan med högre och lägre kategorier av varelser eller vad jag ska kalla dem. Så hade jag känslan att allt utstrålade från ett gemensamt centrum. Det var liksom en sol jag inte kunde se, bara förnimma i ett återsken. Det fanns varken tid eller rum. Jag svävade bara och så kom jag att hänga fast i någonting. I själva verket var det moderlivet. Det förstod jag inte eftersom jag då inte hade några tankar eller ord. Jag var redan dömd att återfödas. Jag var inte nog utvecklad.
När jag trängde in i moderlivet var det som en trång cell och jag fick tillbaka dimensionerna och sinnena återvände till anahatachakrat. Det var svart och hett och jag kände en sådan stank att den övervann allt annat. —

— Jag har aldrig berättat för någon vad jag har berättat för er. Ni ensam har mitt fullständiga förtroende. Jag känner att ni förstår mig, säger Shanti Devi slutligen till Sture Lönnerstrand. LÄNK

Lugdi Devis återföds som Shanti Devi

Shanti Devi har alltså mycket tidiga minnen och minnesbilder. Hon känner som mycket liten en stor sorg över att ha dött ifrån sin make och sin nyfödde son. Hon känner enorm kärlek till och längtan efter dem. Då hon är sex år börjar hon skolan som ett mycket överbegåvat och brådmoget barn. Hon berättar för läraren i detalj om sitt tidigare liv. Läraren och rektorn börjar nu lyssna och undersöker om de personer som den lilla flickan nämner vid namn verkligen existerar och det visar sig stämma. Man vill testa flickan och utan att hon vet om det kommer en dag Kedar Nath till Dehli där Shanti Devi bor. Hon blir alldeles blek och börjar darra: ”Jag känner igen dig, du är min man Kedar Nath Chanubey! Du är dig lik fast lite äldre. Samma mustasch. Och födelsemärket på kinden.” Kedar Nath är övertygad om att han i Shanti Devi ser sin förra hustrus inkarnation. Nu är han omgift och har en stor familj.

När Shanti Devi är nio år gammal 1935 kommer sanningskommissionen in i bilden. Hon får för första gången komma till Kedar Naths och Ludgi Devis hus. Hon har detaljerat och under flera år berättat om hur där ser ut, vilka smycken och kläder hon bar, hur föräldrar, släkt och vänner levde. För första gången får hon här möta sin ett år äldre son från föregående liv. Hon går snabbt fram till honom, slår armarna om honom, börjar gråta och upprepar: ”Min son, min son! Jag har väntat så länge på dig. Jag är så lycklig att träffa dig igen!” Vid en fråga hur hon kan känna igen honom svarar Shanti Devi: ”Min själ känner igen hans själ”. En av Mahatma Gandhi initierad sanningskommissionen fastställer att allt stämmer och förklarar hennes fall vara ett sant reinkarnationsfall.

Sture Lönnerstrand

Sture Lönnerstrand (1919 – 1991) är själv en mycket speciell person. Elva år gammal satt han vid en småländsk sjö i Anesjö, där han fick en vision av en indisk gestalt som pekade på honom och sa: ”Shivatá, Shivatá”. Detta väckte hans tidiga intresse för indisk filosofi och religion. Han började få minnen från ett helt annat liv, från staden Puri i Indien under 1800-talet, där han varit en andlig ledare med namnet Shivatá. Så småningom började han själv utföra yogaövningar och meditation och fick flera visioner. I samband med vistelser i Indien blir han senare invigd yogi och därmed brahmin. Förutom hebreiska lärde han sig hindi och sanskrit. Direkt efter studentexamen hade han läst medicin under ett par år, hoppade av och skrev medicinska artiklar. För att försörja sig skrev han senare böcker om science fiction och blev Sveriges första författare i denna genre.

Under 50-talet får han höra talas om fallet Shanti Devi, kontaktar indiska ambassaden och får på olika vägar kontakt med advokaten Tara Chand Madur, ledare för den femton man stor sanningskommission som Mahatma Gandhi tillsatt att undersöka fallet Shanti Devi 1935. Han blev inbjuden till Indien och kunde göra intervjuer kring deras arbete. Kommissionen hade fastslagit att detta var ett fall av äkta reinkarnation. I samband med vistelsen där reste Sture Lönnerstrand tillsammans med Shanti Devi till hennes ”första familj” och intervjuade medlemmar ur båda hennes familjer. Han besökte även Puri och guden Jagannaths tempel. Prästerna tog emot honom och kände igen honom som den återfödde ledaren Shivata´. (1)

1994 ger Sture Lönnerstrand till slut ut sin bok ”Shanti Devi – en berättelse om reinkarnation” (Larssons förlag). Han träffade henne vid flera resor till Indien. Hon föddes i Delhi 11 september 1926. Lugdi Devi föddes den 18 januari 1902 i den indiska staden Mathuru. Den 25 september 1925 födde hon en son och dog några dagar senare i sviterna efter förlossningen. Här kan du se en you tube video om Shanti Devis liv: LÄNK

Sture Lönnerstrands bok har översatts till många språk. Fallet Shanti Devi är det första ordentligt dokumenterade reinkarnationsfallet och låg flera år före den amerikanske psykiatern och professorn Ian Stevensons pionjärforskning om reinkarnationer. Denne anser dock att fallet Shanti Devi inte har undersökts på ett kritiskt västerländskt vetenskapligt sätt och att det därför inte går att dra några slutsatser om det. Han har självt undersökt flera tusen påstådda reinkarnationsfall, mestadels barn i bl.a. Indien, Libanon, Alaska och Sydamerika, men det är en annan historia.

Kersti Wistrand

Referens: 1. Uppgifterna om Sture Lönnerstrands liv är hämtade från en äldre intervju med honom i Sökaren nr 3, 1995.

8 COMMENTS

    • Anders Parbrink, undrar över din kommentar. Förklaring till återfödelse handlar den hur som helst inte om. Hur som så finns det olika försök till förklaringar och Kersti kommer med flera artiklar på temat.

  1. Tack för en mycket intressant artikel. Jag läste för många år sedan boken, Liv före livet av Helen Wambach, Larsons förlag. Den har påverkat min syn på liv och död, allt sedan dess. Det finns så många berättelser, som pekar på medvetandets fortsatta liv efter döden.

  2. Numera är den svenske prästen och läkaren John Björkhem nästan bortglömd. Men hans doktorsavhandling ”De hypnotiska hallucinationerna” är verkligen läsvärd. Behandlar ”återfödelse” ur ett mer vardagligt perspektiv…

Lämna ett svar till kersti wistrand Cancel reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.