”Folkets oro” – när orden förvanskas i politiken II

Ord som används flitigt gång på gång och därmed trummas in i medborgarnas medvetande kan på sikt förvandla en hel befolknings synsätt. Kersti Wistrand synar begreppens användning inom politiken.

TEXT: KERSTI WISTRAND
Foto: Wikicommons

Just nu talas mycket om ”oro” och ”folkets oro” i samhällsdebatten. Polisen klarar inte av att utreda brott. Vårdapparaten klarar inte av alla sjuka patienter och barnafödande kvinnor. Vi klarar inte av integrationen och det politiska läget beskrivs som osäkert.

Vi har tidigare sett hur ett ord som används politiskt gång på gång och därmed trummas in i medborgarnas medvetande kan förvandla en hel befolknings synsätt. I en tidigare artikel kunde vi se hur nazismen förvanskade ords betydelse under 30-talet och framåt.

I denna artikel synas begreppen ”oro” och ”folkets oro” som blir alltmer förknippade med en slags diffus, anonym rädsla som lägger sig som en våt filt över sinnet och har en tendens att dämpa (får man inte vara trygg och glad?), krympa och ge tunnelseende. Begreppen sprids flitigt genom både politiker och massmedia. I riksdagens partiledardebatt den 11 januari i år omnämndes ”oro” vid 48 tillfällen, medan versioner av ”otrygg” kom upp 26 gånger. Varianter på ordet ”trygg” användes 76 gånger.

Vad är det som händer? Vi sägs leva i en slags ”orons tid”. Det påstås att människors oro ligger till grund för politiskt missnöje och för högerpopulisternas valframgångar. Samtidigt blir människors hälsotillstånd bättre och medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar och utbildningsnivån ökar. Så hur står det till med oron i vårt samhälle egentligen?

Partiledarnas tal om folkets oro

Det hela satte ordentlig fart i och med att Donald Trump vann presidentvalet och därmed gav näring till populismens frammarsch även i Europa. Det blev plötsligt en tävlan och jakt på att fånga upp ”folkets oro” bland flera av partiledarna, som lade pannan i djupa veck och blev väldigt bekymrade och sade sig gång på gång ge uttryck för folkets oro, som de ville lyfta fram, men utan att i sammanhanget samtidigt föreslå lösningar och handlingsplaner. Det verkade mer gälla att spela på känslosträngarna och få hem så många sympatisörer och röster till det egna partiet som möjligt. Alltför rädda och negativa människor har ju som bekant en benägenhet att söka trygghet till varje pris och sluter sig gärna till grupper med ledare, som de finner starka. Härvidlag har SD:s Jimmie Åkesson under flera års tid vunnit medlemmar på att mobilisera oro och rädsla för det främmande och landets hotade trygghet och vill som nationalistiskt parti lösa det genom att stänga landets gränser. Men övriga partiledare?

Först ut att svepas med av känslovågen var statsminister Stefan Löfven, som i en DN-intervju 17 november skakats av resultat i det amerikanska valet och upprepade formuleringar som ”Människors oro måste fångas upp”. (1) ”De etablerade partierna har misslyckats med att fånga människors oro och det är förklaringen till att nationalistiska och populistiska partier vinner framgångar. Vi ska visa att vi står bredvid folket och kan ge uttryck för vad folket känner. Det är det som folket inte riktigt ser nu”, menar han vidare.

Den 19 januari i år gick moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ut massmedialt med budskapet att situationen i Sverige är så allvarlig att hon är beredd att fälla regeringen, eventuellt med hjälp av Sverigedemokraterna. (Något som den 22 februari lett till en statistiskt säkerställd minskning för Moderaterna med 4,4 procentenheter sedan föregående mätning i januari.) Vi fick t.o.m. se Kinberg Batra gå fram och skaka hand med en SD-ledamot och några dagar senare inleda samtal med SD. Så här uttalade hon sig (2):

Jag är bekymrad (uttalat med emfas, följt av en liten paus) över utvecklingen i Sverige där det är för många som inte kommer in på arbetsmarknaden, där tryggheten sviker för många; där Sverige tappar mark i världen som jobbskaparland och detta i en orolig värld som ställer nya krav dessutom.

Försöker hon vinna anhängare genom att själv oroa sig och få andra att fundera på om de borde göra det också? Ungefär samtidigt uttalade sig hennes partikamrat f.d. finansminister Anders Borg (M) sig sålunda: ”Jag tror det inom EU endast är Tjeckien som växer snabbare än Sverige just nu. Vi har starka offentliga finanser och arbetslösheten sjunker. I grund och botten fungerar Sverige väldigt bra.” (3) Stefan Löfven(S) höll med: ”Just nu går Sverige framåt i världen. Vår sysselsättningsgrad är den högsta som Eurostat databas någonsin har uppmätt. Vår skala visar äntligen på ett positivt trendbrott i internationella mätningar.”

Centern, Liberalerna och KD vägrade ställa upp på Anna Kinberg Batra och en spricka i alliansen skymtade till. Så här uttryckte sig centerledaren Annie Lööf i samband med Kinberg Batras uttalande, som hon f.ö. tackade nej till (4):

Det är en mycket orolig omvärld som vi nu befinner oss i men utifrån olika perspektiv. Det innebär att jag inte vill slänga ut Sverige i en politisk osäkerhet och i en politisk cirkus.

Att den moderata partiledarens utspel inte gick hem hos alla moderater visar det tapp på 3,3 % som Novus väljarbarometer visade 24 februari. M hade glidit ned till 19,1 % till skillnad från SD som ökat med 0.8 % till 18,5%. (5) I SIFO-undersökningen 19 mars uppges M sjunkit till 18,4 %, medan deras väljare tycks ha gått över till C som ökat till drygt 14 %.

Vilken oro avses?

Partiledarna uttrycker sig vagt. Vilken oro avser de i allmänhet? Vad innebär ”folkets oro” som de bekymrar sig så för?

SD preciserar sig: det gäller oron för invandringen och integreringen av flyktingar, i synnerhet de med annan kultur och religion.

Är det kanske även detta Batra Kinberg avser, då hon talar om ”folkets oro” och att många inte kommer in på arbetsmarknaden? Som bekant är det de nyinkomna samt andra generationens invandrare med låg skolutbildning som utgör en hög andel av de arbetslösa. Men varför då inte tala klartext? Och hur är hennes plan att avhjälpa detta? Eller är hon ute att fiska väljare från SD?

Än mer vag är Stefan Löfven som talar om folkets/människors oro i samband med presidentvalet i USA. Avser han kanske de arbetslösas vrede mot den amerikanska marknaden och överför det till svenska förhållanden? Eller högerpopulismens frammarsch? Eller …?

Vanlig oro och berättigad oro

Det är viktigt att inte skapa en politisk mytbildning kring ”folkets oro”. Sverige består inte av ett folk som alla känner samma sak. Nej, så är det verkligen inte. Det finns olika slags oro från den privata familjesfären – där olika samhällsgrupper och olika åldrar känner oro för olika saker- till mer övergripande samhälleliga frågor.

Till den privata sfären hör frågor som:

• ”Vad är meningen med livet?
• Lever jag på ett rätt sätt?”,
• ”Vilken gymnasielinje ska mitt barn välja?
• Vad händer med mig när jag slutar skolan?
• Vad ska hända med mig när jag blir gammal och inte kan klara mig själv?
• Hur ska jag klara mig på min framtida pension? ”

Oro kan alltså vara ett alldagligt normaltillstånd, som kräver sin eftertanke för att kunna lösas på bästa sätt. Vi tar reda på fakta och möjligheter. I vissa fall kanske vi undviker en del saker och försöker skaffa oss ett skyddsnät. Det gäller att handla så klokt som möjligt. Det kan ju t.o.m. vara bra att vara orolig i vissa sammanhang. Vi kanske börjar köpa ekologiskt och hållbart och minskar våra flygresor med tanke på natur och medmänniskor.

Oro över de övergripande samhälleliga frågorna finns också och denna oro är berättigad och kräver sin politiska lösning. Hit hör reella problem som t.ex. miljöförstöringen, klimathotet, flyktingfrågan, främlingsfientligheten, den våldsbenägna extremismen och säkerhetspolitiken, förortsskjutningar och unga kvinnors otrygghet, ojämlikheten mellan mäns och kvinnors löner. Problem med underbemanning av poliser, sjukvårds- och äldrevårdspersonal samt socialarbetare.

Det är alltså samhällsproblemen politikerna måste ta itu med och det är deras uppgift att försöka lösa dem, inte att slå sig för bröstet och ”sätta sig ned vid folkets sida och känna folkets oro”! Folket behöver ingen partiledares axel att luta sig mot utan ett politiskt, handfast demokratiskt agerande. Som politiker ska man fokusera på det aktuella problemområdet och säga ”vi ska vidta dessa åtgärder för det är det rätta för samhället” istället för ”vi gör det här för att folket är oroliga”.

Oron i enkätundersökningar
Begreppet oro sprids vidare genom massmedia. Nu senast genom en opinionsundersökning i Aftonbladet i samarbete med Iniziol, som mellan 18 och 27 november förra året ställt frågan ”Om du ser till din egen situation hur oroande upplever du följande inför framtiden?” till 6 228 personer över 18 år och via webben. Ingen upplysning ges om det gäller slumpmässigt urval eller om undersökningen byggde på att de personer som hade lust att besvara enkäten gjorde det. Alla frågeställningar innehöll ordet ”oro” och var därmed vägledande. Någon intervju skymtar åtminstone inte i den redovisande artikeln 27 februari LÄNK

I topp låg oron för segregationen, våldet och för att skolan och vården inte ska fungera. Däremot var det få som oroade sig för sin egen del om t.ex. framtida sjukdomar eller att pengarna inte ska räcka till en oväntad utgift. Svenskar i allmänhet befanns känna en stor trygghet i sin vardag när allt kom omkring, men ser samtidigt att ”molnen hopar sig över klotet”. Färre än hälften tror att det kommer att bli krig. Man är orolig för våldet i samhället men tror inte att det kommer att drabba en själv. En mycket viktig iakttagelse är att vi oroar oss mer för vad som kan hända andra människor och mindre av vad som kan hända oss själva, vilket tyder på att det trots allt finns en stor trygghet i befolkningen.

Och hur ser verkligheten ut? Brå (Brottsförebyggande rådet) ger årligen ut den Nationella trygghetsundersökningen, där drygt 12 000 personer svarar på frågor om utsatthet för brott, trygghet, förtroende för rättsväsendet samt brottsoffers kontakter med rättsväsendet. Med hjälp av denna undersökning kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till polisen. Även i denna undersökning visar det sig att svenskarna upplever sig som tämligen trygga men att man tror att andra samhällsmedborgare hyser oro. LÄNK

Det är från denna Brå-källa som politiker hämtar den information som de använder sig av i sina politiska debatter, berättar kriminologen Stina Holmberg i en debatt i TV. Statistiken kommer från henne och hon ser hur olika politiker väljer ut och betonar olika fakta av undersökningen. Sexualbrottsligheten har ökat genom att man numera räknar in ofredande på nätet, men det senare förtigs av t.ex. Jimmie Åkesson (SD). Våldtäkterna har inte ökat. I kvinnornas rädsla att gå ute sent på kvällen utgör de kvinnliga pensionärerna en stor andel. Det dödliga våldet har haft en kraftigt nedåtgående trend under flera år, en trend som dock brutits under senare år och nu är på uppåtgående igen. Det dödliga våldet mot kvinnor är oförändrat medan en ökning av dödligt våld med vapen ägt rum. Ända sedan 70-talet är personer med utländsk bakgrund överrepresenterade både bland misstänkta och dömda och vad kan politikerna och vi andra göra för att förebygga och minska detta? Vi får inte glömma att de allra flesta som kommer till Sverige är minst lika laglydiga som vi andra.

Känslopolitik

2015 utgav historikern Jens Ljunggrens sin bok ”Den uppskjutna vreden. Socialdemokratisk känslopolitik från 1880- till 1980-talet” ( Nordic Academic Press, 2015 ). I denna analyserades socialdemokratisk politik ur ett kulturhistoriskt perspektiv. I sin studie drar författaren nytta av ny historisk och samhällsvetenskaplig forskning om känslors betydelse i politiken.

Jens Ljunggren visar hur socialdemokratin tidigt och konsekvent har använt sig av olika strategier för att betona och ta tillvara känslor som vrede och ilska. Dessa känslor kom från realistisk grund och kraften till förändring kom från gräsrötterna.

Den socialdemokratiska kampen växte fram ur en känsla av vrede mot fattigdom och usla levnadsvillkor samt en ilska mot orättvisor i samhället. En vrede som kanaliserades i protester och demonstrationer och omvandlades till rösträtt och reformer. Strax innan 1920-talet började folket ropa ut sin oro över sina livsförhållanden och de socialdemokratiska ledarna istället svara med ”trygghet”. Det svenska folkhemmet med välfärd för alla blev följden.

Men det är väl inte dessa känslor som Stefan Löfven m.fl. vill uppdaga från folket? Lika lite som folkets oro inte kan tas på allvar eftersom det består av olika grupperingar med olika oro, kan det hela ses som början på ett enhetligt folkets uppror mot maktstrukturerna. Ändå finns det en folkets kraft i leden och en ilska mot systemet. 2015–16 kom civilsamhället med många volontärer som tog emot flyktingar in i bilden och visade att de värden med ”likhet för alla” som vårt samhälle bygger på är värda att slåss för. En utbredd kapacitet och enorm kraft från gräsrötternas sida. Och som alltid en stor andel inkännande kvinnokraft. Kvinnors insikt och kraft är inte att förringa i förändringarnas tidevarv. De vet att hjärta och hjärna måste samverka för att skapa balans i tillvaron.

Andra krafter är de folkrörelser som växt fram och kämpar för en förändring bl.a. mot marknadens övertagande av demokratin och tilltagande monopol bl.a. i form av läkemedel- och vapenindustrin samt den globala miljökatastrof som är en följd av systemet. En dag är det måhända alla dessa folkliga krafter som likt arbetarklassen under sent 1800-tal kommer att mobilisera sig, utse egna starka ledare och vrida kompassriktningen rätt igen, måhända mot en behovsekonomi.

Det är viktigt att känna oro och rädsla på rätt sätt. Vi behöver inte politiska ledare som försöker uppträda som känsloterapeuter och lägga ut en dimridå med ”folkets/människors oro”. Eller ledare som likt SD svartmålar Sverige och de som bor här och därigenom skapar rädsla. De är farliga på sitt sätt och banar väg för politiska beslut som vi inte skulle acceptera om vi inte var rädda.

I verklighetens Sverige vill jag tro att förändringar och systemskiften kommer från folkdjupen när tiden är mogen. Och då från medborgare med hjärta och hjärna i harmoni.

Kersti Wistrand

Källor:
1. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/pa-spaning-efter-folkets-oro/

2.https://www.youtube.com/watch?v=AQNT9OIis9A

3. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken 4.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4916&artikel=6612045 5.http://novus.se/nyhet/novussvt-ras-moderaterna/