Den 20 mars exakt klockan 11.29 infaller i år vårdagjämningen då dag och natt är exakt lika långa. I Örebrotrakten lyser en återspegling av solen i form av tussilago upp i det torra fjolårsgräset och visar oss glädjens hopp i vårens uppståndelsetid.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Vårdagjämning – längtan bort från mörker, snålblåst och kyla och längtan till ljus, sol och värme. Vårdagjämning är den tid på året då jordens syd- och nordpol exponeras precis lika mycket mot solen. Detta inträffar exakt 11.29, då dag och natt är lika långa.
Vårdagjämning – ljusets återkomst och vi får åter igen uppleva hur det vintriga, hårda och frusna väckts till liv av vårsolen och värmen.
Karin Boye beskrev övergången till denna årstid i den älskade dikten ”Ja, visst gör det ont när knoppar brister…” En dikt som samtidigt är en metafor för en själslig process: att längta, att våga och att övervinna rädslan för att utvecklas och växa som människa:
Ja, visst gör det ont ….
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Bindas i det frusna vinterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister,
Ont för det som växer
Och det som stänger.Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider-
Tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra-
svårt att vilja stanna
och vilja falla.Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden-
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye, 1935)
Här kan du lyssna till musikstycket ”Vårdagjämning” av Svante Pettersson, Gotland och framförd av Linnea Fredricson, violin. LÄNK
Även de första blåsipporna har tittat fram i Blänkabacken utanför Örebro. De är fotograferade av Jan Pilotti den 19 mars i år.
Kersti Wistrand
Tack för denna fina dikt, som jag inte läst sen skolåldern, då jag inte begrep – utan mer, våndades över det ”känslosamma”.