I samband med Alla kvinnors dag uppmärksammar H&K här journalisten, författarinnan och pionjären Ester Blenda Nordström, som nyfiket och modigt levde med olika befolkningar jorden runt och skrev om deras förhållanden. Den första ”wallraffsrapporten” skrev hon redan 1914, sedan hon levt och arbetat förklädd som ”piga bland pigor” under en månad.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Med Ester Blenda Nordström (1891–1948) föddes en ny journalistik. Hon växte upp i en tid då det var långt ifrån självklart för kvinnor att göra yrkeskarriär. Men hon gjorde det och därtill med mod, nyfikenhet och vilja att vara i händelsernas centrum samt med en stor portion livsglädje och energi. Som anställd på Svenska Dagbladet bad hon att få göra reportage utifrån en förklädnad och tjänst som piga under maj månad 1914. Därmed blev hon Sveriges första wallraffare, mer än femtio år innan Gunther Wallraff förklädde sig och levde med turkiska arbetare i Tyskland.
Hon blev även stilbildande inom flick- och ungdomslitteraturen. 1919 kom hennes bok ”En rackarunge” ut. Den handlar om en vild, djärv och uppfinningsrik flicka med drag av Ester Blenda själv. Astrid Lindgren, som då var tolv år, kan ha fått inspiration till Pippi Långstrump därifrån.
Ester Blenda Nordströms farfar var torpare i Småland, men hennes far lyckas ta sig in på Konstakademien i Stockholm. Han gifter sig rikt och gör därmed en klassresa med både hus i Stockholm och torp i Småland. Dottern Ester Blenda växer upp i medelklassmiljö men lever veckovis på torpet. Med bönder som grannar lär hon sig att både mjölka och väva. Hon är dock vild och oförutsägbar, vill bli journalist och lyckas genomdriva det i en tid då det inte var vanligt med kvinnliga journalister. Sommaren efter studentexamen i Stockholm erbjuds hon arbete som volontär på Stockholms Dagblad. Efter endast en månad visar hon sin speciella talang och inför en ny genre i tidningarnas historia: hon utvecklar reportaget och intervjutekniken och skriver citat med dialekt och slang, precis som intervjuoffren själva uttrycker sig.
Efter ett kort vikariat på Dagens Nyheter, får hon 1912 fast anställning på Svenska Dagbladet. Ester Blenda kastar sig in i situationer som hon skildrar inifrån. En diskussion om förbud mot att bära hattnålar på spårvagnar orsakar t.ex. att hon iklädd hatt och en ”minst en kvarts meter” lång nål, tränger sig in i en spårvagn för att uppleva och skriva om medpassagerarnas reaktioner. I februari 1913 hoppar hon på tåget i Hallsberg, där 1 500 halländska bönder redan finns. De är på väg mot Stockholm och den stora demonstrationen ”Bondetåget”. Hon skriver sina reportage under pseudonymen ”Bansai”, som betyder ”Hurra!” på japanska. Hennes reportage får en stor läsekrets p.g.a. hennes nyfikenhet, nya grepp och entusiasm.
Under 1800-talets senare del fram till början av 1900-talet hade drygt en miljon människor lämnat Sverige för att söka lyckan i USA. Många av dem var unga personer bosatta på landsbygden. Runt sekelskiftet blev det allt svårare att få arbetskraft till jordbruket. Landsbygdens folk sökte sig till industrin med kortare arbetstider och bättre betalt. Det blev brist på drängar och pigor, vilket ledde till en samhällsdebatt.
Året är nu 1914. 23 år gammal stegar Ester Blenda Nordström in till redaktionschefen och säger ungefär som så: ”Jag tänkte att jag under min semester i maj skulle jobba en månad som piga på landet bara för att se hur det är. Jag kan skriva reportage för SvD.” Och så skedde. Det blev både nio socialreportage och en bok, ”En piga bland pigor”, som slog ned som en bomb i samhällsdebatten, blev föremål för stora diskussioner och kom att påverka och förbättra pigornas och lantarbetarnas situation. Boken trycktes i 15 upplagor och sammanlagt 35 000 exemplar och blev såväl teater som film. I filmen som stod klar 1924 hade f.ö. Greta Garbo en av birollerna.
En piga bland pigor
Ester Blenda Nordström hade vid 23 års ålder körkort både för bil och motorcykel. Nu gällde det att se ut som en piga och hon går ut till sin motorcykel, skruvar isär motorn och ser till att bli rejält svart, oljig och smutsig om fingrarna. Hon har packat sin väska och iklädd lång brun kappa, hatt och näthandskar med en väl synlig fejkad förlovningsring på fingret, reser hon nu i fyra timmar med tåg från Stockholm och söderut, blir hämtad vid stationen med häst och vagn och förd till en bondgård i Sörmland:
”Det var en bondgård som tusen andra med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare, två jungfrur (pigor), fem barn (det äldsta fem år) och så husbondfolket själv — Kreatursbesättningen uppgick till tjugo kor, en tjur och några kvigor och kalvar- sedan var där grisar och höns och får. En medelstor gård med fullt tillräcklig arbetskraft — De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är det samma som vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak, drängkammaren och ännu en kammare som beboddes av fyra skogsarbetare, vilka alla var inackorderade i maten. — I stugan sov husbondfolket, de fem barnen, två hundar och två katter med varsin unge – alltså sju personer och sex djur. I en stor säng låg tre barn, i en utdragssoffa två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen, fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda. Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal soffa där av de två jungfrurna (varav Ester Blenda var en). Drängarna låg två och två liksom skogsarbetarna. — Lakanen byttes fyra till fem gånger om året och vid de stora högtiderna.”
Ester Blenda Nordström beskriver människor och miljöer med stor detaljrikedom. På ett snabbt och friskt sätt skisserar hon upp arbetssysslor, händelseförlopp och samtal. Hon lever sig in i rollen som piga. Rädd att bli avslöjad håller hon sig i början tyst och i bakgrunden, men blir snabbt accepterad av den rödkindade, flitiga och inte ont anande medpigan Anna som tilldelar henne arbetsuppgifter. Den wallraffande journalisten fylls ömsom av beundran och medlidande med pigan, ömsom av undertryckt skratt åt hennes tankegångar. Hon står hela tiden på tjänstefolkets sida, vars liv hon vill lyfta fram, och talar gott om bondeparet som behandlar de anställda väl.
Vi får följa alla pigans göromål och det hårda slitet på gården från halv fem på morgonen till senan kväll. Första morgonjobbet: tända eld i spisen, på med kaffepannan medan andra pigan får bädda upp sängen. Kammaren förvandlas till matrum och in stövlar fyra, långa, sömniga drängar som sörplar i sig två koppar starkt kaffe på fat utan något som helst bröd, men en sockerbit. Det är allt de får innan de ska ut i ladugård och marker. Sedan ut till mjölkningen av de tjugo korna. Varje muskel i axlar, rygg och armar spänns och domnar efter den långa ansträngningen och en intensiv hunger suger invärtes. Djuren ska därefter ges mat och slutligen efter några timmar är det dags och ordna frukost för drängar och jungfrur: mängder av potatis och sill samt grädde som sås och separerad mjölk, rågbröd och margarin. Sedan görs frukosten i ordning för skogsarbetarna. Och sedan för barnen. Städa. Skura golv. Diska. Bära in mat; bära in vatten med ok och två hinkar: femton vandringar om dagen och tre minuter bort till brunnen via en uppförsbacke, bära in potatis, bära in ved; väva, koka kaffe igen till de olika matlagen- fortfarande utan dopp. Klockan tolv serveras middag: massor av potatis och olika fläskrätter varje dag utom söndag då kött vankas. Tvätta bajsiga småbarnsblöjor, vakta barn, ge djuren mat, mjölka, göra rent hos djuren och ”tusen andra småbestyr”, bl.a. sopades golven tre gånger om dagen. Laka lakan och vara närvarande vid slakten och ta hand om blodet för att göra palt.
Hygienen är verkligen ett kapitel för sig och Anna instruerar: ”D´ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här. Jag behöver inte ha den ännu, sir du, så du hinner nog me´ och dammtörka. När jag vill ha´na så skriker jag väl förresten. Du behöver inte göra det så förbaskat väl heller, di tittar inte så noga etter.” Disktrasan var även tvättlapp åt barnen; med den torkades golven då det spilldes; med den dammades det…
Sängkläderna var fulla av vägglöss och huvudlöss och luskammen kom väl till pass. Tvättning av ansikte och armar utfördes endast varje lördagskväll innan dansen. Anna tvättade fötterna två gånger om året och underkläder byttes varannan vecka.
Händerna blev svullna och ständigt såriga, ryggarna värkte. När kvällen äntligen kom stöp man utslagen i säng. Sent på lördagskvällen gjorde man sig så i ordning för lördagsdansen. Brännvinet flödade ständigt men mest under dansen och lördagsglädjen stod högt i tak. Vid ett tillfälle tog pigan Anna med sig fästmannen, en dräng från en granngård, hem över lördagsnatten och Ester Blenda fick då sova i höet på höskullen.
Tiden efter ”En piga bland pigor”
Efter vistelsen hos bondefamiljen i Sörmland under maj 1914, kör Ester Blenda Nordström på motorcykel runt i Sverige och skriver med stor inlevelse reportage för SvD. Detta att så tidigt äga och köra motorcykel och dessutom vara kvinna är i och för sig en mycket unik tilldragelse, men minst lika unikt var att hennes 62-årige far hela tiden var med sittande baktill på fordonet!
Ester Blenda sökte alltid äventyret och ville leva bland de människor vars liv hon önskade skildra. Våren 1915 är den nu 24-åriga Ester Blenda anställd som nomadlärare bland samerna i Lappland. Hon bär samekläder och går sju mil till närmsta poststation för att sända reportage till Svenska Dagbladet. Hon stegar in på järnvägshotellet, men körs ut som en hund eftersom hon bär sin sameklädsel. Hon är dock en politisk skribent och koloniala tankar är henne främmande. Hon står helt på samernas sida och hon kan ge igen. Reportagen samlas till boken ”Kåtornas folk”, som blir lika omtalad som ”En piga bland pigor”. LÄNK https://www.svd.se/karv-vildmarksromantik/om/samernas-nationaldag
Ester Blenda Nordström är nära vän med Elin Wägner och John Landquist, men umgås även med andra författare och konstnärer. Anders Zorn målar av henne.
Nyfiken, intensiv och rastlös söker sig Ester Blenda hela tiden till nya platser som hon skildrar i sina reportage, alltid utifrån de livsvillkor som människorna befinner sig i. Hon lever som rallare, reser som kommissarie med för Finska nödhjälpskommitte´n, står på hästryggar på cirkus och far med hundspann genom snöstorm i Sibirien, far med ångbåt till USA och liftar genom landet, arbetar som kökspiga hos en miljonär. Tillsammans med en väninna far hon 1920 till Sydamerika (uppmanad härtill av Evert Taube), där hon rider på en mulas rygg på de gamla inkastigarna. Hon reser runt med väninnan, den hemliga kärestan Karin, i Asien, bl.a. i Japan. 1925 gifter sig Ester Blenda med en forskningsresande, en god vän till hennes storebror, för att få möjlighet att komma till Kamtjatka. Detta resulterar i reportageboken ”Byn vid vulkanens skugga” (1930).
Det rörde sig troligen om ett resonemangsäktenskap; hennes håg stod till en kvinna. Ester Blenda låter snart skilja sig för att förverkliga sin dröm att leva på landet och hyr en gård, men känner sig ensam. Hon missbrukar alkohol och opium och förmår inte skriva längre. Endast 45 år gammal drabbas hon av hjärnblödning. Brodern vårdar henne och hon dör utfattig och ensam 1948, 12 år senare. Hennes liv sägs ha präglats mycket av rastlöshet och olycklighet. Möjligen hörde det samman med den sexuella läggning som hon förhindrades att leva ut.
Sant är dock att hennes verk just nu genomgår en renässans, mycket tack vare det lilla bokförlaget Bakhåll, och hon är väl värd att lyftas fram som en ikon inom kvinnovärlden. LÄNK
Kersti Wistrand
Källa:
Ester Blenda Nordström, En piga bland pigor, (1914) i nyutgåva av det lilla bokförlaget Bakhåll, som även givit ut böcker av Dostojevskij och Kafka. Informationen om Ester Blenda Nordströms liv är i huvudsak hämtad från efterordet i samma bok och har författats av Ylva Floreman.
