Bernhard Nordh (1900–1971), statarpojken från norra Uppland, kom att förälska sig i Vilhelminas fjällvärld. Han var liksom samtida arbetarförfattare självlärd, intervjuade både nybyggare och samer och kunde med god iakttagelseförmåga och psykologisk skärpa skildra skeenden från båda synvinklarna. Kersti Wistrand frågar sig varför han inte fått samma status som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson.
TEXT AV KERSTI WISTRAND
Texter kan uppdateras och kommenteras så gå till hemsidan för att se senaste version.
Klicka på bilder för förstoring.
”Solen stod redan i väster och Fjällfjällen kastade långa skuggor ned mot Lilla Gemons låga fjällpartier och Stormyrens vattendränkta träskmarker. Över Marsfjällets höga toppar låg en rök av soldis och där borta i sydväst gnistrade Burgfjällets snödriva, bistert okänslig för den värme som rådde nere i dalgångarna. Kultsjön glittrade, delvis inramad av svarta skuggor, som kom utskjutande från strandkullar och skogsgläntor och bortom Marsfjället bredde öster ut sig ett vidsträckt deltaland, sönderstyckat av småsjöar.
Genom den stormpiskade och förkrympta björkskogen väster om Östra Fjällfjäll kom denna afton i juli en ung man gående på den knappt märkbara stig som från byn Klimpfjäll ledde till Norge. En väldig börda var fastspänd vid den mes av trä som vilade mot hans ryggtavla.”
Så börjar boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernard Nordh och kapitlet heter ”En dag i juli 1852”. Denna bok utgiven 1937 blev författarens stora genombrott, en av de mest utlånade böckerna på biblioteket fram till 1980-talet. Totalt har de 27 böcker han skrivit getts ut i cirka tre miljoner exemplar och översatts till sju språk. Tre av böckerna har också filmats. Ändå är Bernhard Nordh idag inte så känd. Vem är han?
Bernhard Nordh
Bernhard Nordh (1900–1972) var statargrabb född i Björklinge, en mil norr om Uppsala. Han var en s.k. ”oäkting”, dvs hade en ogift mor som då hon tjänade som piga blivit med barn med sonen i huset. Hon gifte sig senare med en man med efternamnet Nordh. En faderlös pojke utan utbildning och i statarmiljö måste nöja sig med kroppsarbete, men när han fick tid över läste han skönlitterära böcker i Tierps folkbibliotek, där han bl.a. kom i kontakt med den amerikanske författaren Jack Londons böcker om vildmarksliv och samhällskritik.
Vid 14 års ålder började Bernhard Nordh arbeta på ett gjuteri. Vid sexton tog han tjänst som rallare då järnvägarna byggdes i Uppland, och avancerade snabbt till rallarbas. Han blev politiskt radikal och kom i kontakt med syndikalisterna. Efter en strejk miste han arbetet. Som arbetssökande for Nordh sedan runt och prövade olika jobb och hamnade så småningom i Norrland, där han kom att förälska sig i fjällvärlden. Han jobbade bl.a. som skogsarbetare och torvarbetare, skadade sig och gick på luffen.
Bernhard Nordh läste så småningom svenska och stenografi på NKI och började skriva. Från 1926 försörjde han sig som författare och umgicks i kretsarna kring den socialistiska veckotidskriften Folket i Bild, där han fick sin första novell publicerad. 1929 bosatte han sig i Uppsala, där han gifte sig och bildade familj. En av hans närmaste vänner var för övrigt Jan Fridegård, likaledes statarson från Uppland.
Bernhard Nordh debuterade som romanförfattare med ”Jorden är god” 1936. På sommaren samma år vistades han i Marsliden i Vilhelmina kommun, där han intresserade sig för det hårda livet då nybyggarna bröt mark i norra Vilhelminaområdet, i synnerhet runt Marsfjället – Kultsjödalen och Fatmomakke. Han gjorde omfattande intervjuer bland folket i byarna där och talade med både nybyggare och samer. I hans böcker finns därför en god avvägning och förståelse för båda gruppernas problem och tänkesätt. På underlag av dessa berättelser och olika gamla dokument kom romanerna ”I Marsfjällets skugga” (1937) samt ”Fjällfolk” (1938) till. Där beskrivs hur en fjällby anläggs och växer fram samt den första uppodlingen under sent 1800-tal. Möten mellan samer och nybyggare ovanför odlingsgränsen beskrivs liksom möten mellan nybyggare och vilddjur.
I Marsfjällets skugga
Här ovan presenterades inledningen på romanen ”I Marsfjällets skugga”. Namnen på platser och personer är helt identiska. Vi kastas direkt in i handlingen som är så välskriven och inlevelsefullt skildrad att man får svårt att lägga boken ifrån sig. I upptakten till boken skildras hur drängen Abraham med fyra mils mödosam vandring bakom sig når fjällvärlden. Plötsligt hör han ett genomträngande skri och på helspänn kastar han sig ned, smyger bössan i handen och spanar genom dvärgbjörkarnas skylande lövverk. Så ser han en storväxt man komma släpande på en börda som visar sig vara en död sameyngling. Jon, som mannen heter, påstår att samen har fallit utför en klippa. Abraham förstår att ett mord har begåtts, men vågar inte säga något. Han köps till tystnad genom att erbjudas att ta över mark till ett nybygge där uppe i Marsfjällets skugga. Abraham säljer i sin tur marken vidare till bokens huvudperson Lars Pålsson och dennes familj bestående av hustru och sex minderåriga barn som flyttar dit, intet ont anande och helt ovetande om vad som skett.
Under de svåraste förhållanden måste de anlägga ett nybygge ensamma ute i ödemarken, där samerna som hämnd för mordet bränt ned stora delar av skogen lagom till familjen uttröttade anländer efter att ha vandrat genom Stalons vilda bergstrakter med redskap, husgeråd, skinnfällar, får och ett par kor samt 25 kilo sättpotatis. De utser två stora granar och bygger under grenarna provisoriska kojor av resta björkstammar till sig och djuren. De vuxna släpar sedan stockar från långt avstånd och bygger ett enkelt hus samt sätter potatis. Grannarna är få och bor flera mil bort.
Familjen genomlider en svår vinter. Maten tryter. Barnens ben och armar är tunna som stickor, bukarna svullna, ögonen simmiga. De ligger till sängs och har bara vatten att dricka. Till sist tvingas Pålsson att döda lämlar, det enda villebråd som just då finns i trakten, som han gör en avskyvärd soppa på. Han ber om hjälp hos Saxnäsbönderna, som vägrar, men får hjälp av en avlägsen nybyggare, som bättre förstår situationen. Det är spända relationer mellan både samer och nybyggare och nybyggare emellan.
Under de första åren hämnas samerna och vill få bort Pålsson och hans familj. Deras väl förståeliga och upprörda känslor och konsekvenserna därav skildras. Trollkulor, dvs runda grå bollar hittas där korna och fåren betar. Samerna har tillverkat dem genom att baka in ett fjäderfan med uddvassa spetsar i en talgboll. Om kreaturen får i sig en talgboll, sprätter spetsarna upp inälvorna och djuret dör under plågor. Ett får sätter på så vis livet till. Försök att döda djuren genom att lägga ut arsenik görs också. En same försöker även döda Pålsson genom att slunga ett björnspjut mot honom, men denne greppar spjutet i luften och kör ned det i snön och inger därmed respekt. Vi får även följa en nåjdeceremoni på en offerplats i fjällen med trumseans och offer av renblod till de små i jorden. Allt detta med avsikt att jaga bort nybyggarfamiljen, men Pålsson tjuvskjuter heller aldrig någon ren utan visar respekt och tålamod och vinner till slut samernas förtroende, inte bara genom sin storvuxenhet och kroppsliga styrka utan också genom sitt raka sätt och sin inre resning. Vändningen kommer då han hjälper en samekvinna som skadat sig. Förbrödring är hans motto.
Sakta men säkert accepterar man varandra och när renarna äter upp höet på hässjorna, får Pålsson motta fem renar i gengäld. Kulturkrocken mellan nybyggare och samer har gett upphov till ömsesidiga rädslor, fördomar och vidskepelse, som till slut övervinns och på marknaden i Fatmomakke några år senare inbjuds han till samisk måltid.
Bernhard Nordh visar stor naturkännedom. Djur och natur beskrivs mycket detaljerat och realistiskt. Livsfarliga möten med björn och vargar skildras med briljans. Många nya kunskaper delges läsaren. Personbeskrivningarna är mycket trovärdiga. Jag delger här en episod bland många.
Pålsson hade fått tag i en vargunge, kommit hem med den och var fast besluten att tämja den till hund. Djuret fick namnet Seppo, var emellertid halvvilt med tydde sig till Pålsson. En kall vinterdag måste Pålsson skida iväg många mil för att byta till sig varor. På hemfärden överraskas han och Seppo av en hård och isande vinterstorm med mycket snö. Hustrun väntade under ångest ett dygn på att han skulle anlända och trodde till slut att han frusit ihjäl, men så dök han slutligen dök upp och berättade:
– Det var helt omöjligt att komma fram och jag tänkte att det var bäst att vända, när Seppo strök bakom en stor sten och började gräva ned sig i snön. Jag ropade på honom men han satt kvar med nosen över snön och ylade. Han blev inte tyst förrän jag tog av mig skidorna och kröp ned till honom. Då grävde han ned sig ändå djupare och jag bökade mig efter och så låg vi där….
…. Vi kröp ihop och snön lade sig över oss så jag kände inte det minsta av ovädret utan sov någon stund ibland. Jag skulle nog inte vågat göra det om inte Seppo legat intill. Han knuffade till mig med nosen då och då och gav sig inte förrän jag mumlade någonting.
Efter några timmar bökade sig Seppo upp ur snön. Ovädret var slut och de kunde fortsätta hemåt. På en annan plats några mil bort hittade man en annan nybyggare på sin släde, som fastnat i snön. Denne stackars nybyggare hade frusit ihjäl.
Bernhard Nordh – en arbetarförfattare?
Under det första decenniet då barnen var små lyckades Bernhard Nordh försörja sin familj genom att skriva 369 noveller. Totalt har de 27 böcker han skrivit getts ut i cirka tre miljoner exemplar och översatts till sju språk. Tre av böckerna har också filmats. Ett tjugotal av dem är norrlandsskildringar. Romanen ”I Marsfjällets skugga” fick lysande recensioner och blev hans stora genombrott. Boken översattes till fem språk och har tryckts i 300 000 svenska exemplar. ”Flickan från fjällbyn” (1944) såldes året efter utgivningen i sextiotusen exemplar på fyra veckor vilket var svenskt bokrekord. Under fem decennier fram till 80-talets mitt var Nordhs böcker bland de tio mest utlånade författarnas verk på de svenska biblioteken.
Med denna stora spridning och läsekrets är det märkligt att Bernhard Nords namn inte finns med i litteraturhistorieböcker eller litterära antologier. Enligt min mening är natur- och levnadsbeskrivningarna i hans roman ”I Marsfjällets skugga” fullt jämförbar med en del av Vilhelm Mobergs skildringar av de småländska fattigböndernas situation i dennes klassiska verk ”Utvandrarna”. Varför är han då satt åt sidan?
Arbetarförfattarna
Med den tidigaste benämningen ”arbetarförfattarna” avsåg man författare som trädde fram på den litterära scenen under 1920-och 30-talet, t.ex. Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård och Moa Martinson. Många av dem hade endast sex års skolgång och var autodidakter. Arbetarlitteraturen är skriven av arbetare eller av författare med arbetarbakgrund och skildrar arbetarnas livsbetingelser och levnadsvillkor. Den ideologiska förankringen hör hemma inom socialismen, socialdemokratin, syndikalismen eller socialdemokratin. Flera av arbetarförfattarnas böcker blev spridda genom Folket i Bilds publicering av deras verk.
Varför räknas inte Bernhard Nordh in bland dessa arbetarförfattare? Enligt min mening förtjänar han en plats bland dessa och borde nämnas inom de litteraturhistoriska verken. Jag har visserligen endast läst ett par av hans böcker, men dessa står vad beträffar innehåll och litterär stil, i samma klass som de övriga arbetarförfattarna enligt min mening. Kan det ha varit p.g.a. av temat ”nybyggare i Norrland” som han försatts på undantag? Landsbygdens invånare förstod och läste. Men var det möjligen så att de dåtida kritikerna i storstäderna var tämligen oinsatta i de norrländska förhållandena och därför ointresserade och såg ned på Nordh eller nonchalerade honom eftersom han skrev om karga livsvillkor som var dem främmande?
Bernhard Nordhs skildringar av nybyggarlivet är långtifrån klichéer, vildmarkssvärmeri och glamour. Hans bygderomaner är jordnära, realistiska och med äkta norrländska vildmarkshjältar, precis så som han har fått sig berättat vid intervjuerna med bygdens folk. Idag finns ett Bernhard Nordhsällskap, bildat i Vilhelmina år 2 000 i samband med hundraårsminnet av författarens födelse. Sällskapet kämpar för hans rätt att omvärderas.
Kersti Wistrand
Referenser:
1. Nordh, Bernhard, I Marsfjällets skugga.
2. Bernhard Nordhsällskapet LÄNK
3. Författararkivet Bernhard Nordh LÄNK 4. Häftet ”Litterära platser i Västerbotten och Norrbotten” (Red: Styrgruppen för litterär turism i norr)
