Docent Erland Lagerroth medlem i Humanism & Kunskap har gått ur tiden. Han var en svensk litteraturvetare och författare med omfattande produktion.[1] Han föddes i Lund den 10 januari 1925, och avled 18 september 2016.
Erland Lagerroth mottog Gleerupska priset av Vetenskapssocieteten i Lund 1965, Ingmarsstipendiet av Nås hembygdsgille 1973, Mårbackapriset av Mårbackastiftelsen 1978 och Sökarens klokpris 2003 samt Humanism & Kunskaps diplom för livslång insats i humanismens tjänst 2014. (Klicka på diplom för förstoring)
TEXT: Carl Johan Ljungberg
Många, ja kanske flertalet, forskare stannar kvar i det område de som unga mutat in. Våra universitet bäddar för sådan specialisering genom att premiera ”fördjupning” och nischtänkande.
Andra, dock betydligt färre, forskare dras till sin vetenskaps gränser där de söker finna obeaktade möjligheter, ofta i tvärvetenskapens tecken.
Till den senare kategorin hör Erland Lagerroth, lärd, uppslagsrik och produktiv litteraturvetenskapsman som på äldre dar även kom att läsa och introducera en rad viktiga nytänkare från vår omvärld i Sverige.
Lagerroth var bland annat uppskattad medlem i föreningen Humanism och kunskap där han delgav sina tankar och texter som ledde till spännande diskussion.
Som uppvuxen i en akademisk familj – fadern var den kände statsvetaren och författningshistorikern Fredrik Lagerroth, förknippad bland annat med en pionjärstudie om den svenska frihetstiden – ägde Erland Lagerroth ett gott utgångsläge. Hans doktorsavhandling behandlade naturens roll i Selma Lagerlöfs verk med Gösta Berlings saga och Nils Holgersson i centrum. Den idérika studien låter inte bara ana djup förtrogenhet med Lagerlöfs diktvärld och hennes skildring av värmlandsbygdens människor. Den belyser även den psykologiskt komplicerade författarinnans sökande, inte minst hennes syn på hur människan samspelar med en natur som ofta är skrämmande grym men som framför allt starkt formar våra mänskliga villkor. Med detta arbete tog Lagerroth, redan på 1950-talet, ett steg mot att vidga den då rådande och ganska idylliska bilden av den värmländska sagoberätterskan.
I Selma Lagerlöf-studien anar läsaren inte bara Lagerroths förmåga att subtilt tolka en diktarpersonlighet. Han visar sig även lyhörd för en diskussion på hög nivå om hur klassisk och kristen livssyn i nutiden skapar givande friktion med modern naturvetenskap och litterär naturalism. Till liknande problemställningar skulle han återkomma i kortare studier om bland andra Dostojevskijs, Kafkas och Hermann Hesses verk, men också om de båda svenska nobelpristagarna Eyvind Johnson och Harry Martinson, vad den senare beträffar främst hans diktverk Aniara.
Erland Lagerroth sökte med olika angreppsvinklar påvisa svagheter i den traditionella, positivistiska vetenskap vars linjära tolkningsprinciper och metoder med deras rötter hos 1600-talets lärda kommit att stelna till axiom.
Lagerroth fann behållning hos tänkare som den tyske hermeneutikern Hans Georg Gadamer men kanske framför allt i den rysk-belgiske kemisten och filosofen Ilya Prigogine (1917-2003, Nobelpriset i kemi 1977). Hos Prigogine lockades Lagerroth av teorin om så kallade dissipativa strukturer, en teori som hävdar att energi som tillförs kemiska system kan motverka entropi det vill säga energiändring (energiförlust). Som Lagerroth tolkar den dissipativa strukturen är den ett självstyrande system som bidrar att utveckla tillvaron och berika dess förråd av livsformer.
Erland Lagerroth hade bestämda åsikter, men den som läser hans resonerande inlägg blir både stimulerad och lockad att själv tänka vidare. I hans idéintroducerande böcker finns uppslag såväl för aktiva forskare som andra. Läs honom gärna!
Carl Johan Ljungberg
Se också Pia Hellertz artikel Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994 LÄNK
Varmt tack Carl Johan för att du berättade.
Jag tänder ett ljus för Erland.
Jag räknar Erland som en av mina vänner sen jag gick en forskarkurs för honom år 1989.
Jag brukade alltid gratulera honom på hans födelsedagar. I år fyllde han 91 år.
Sen dess har jag köpt alla hans böcker och läst en hel del av dem. Jag skickade ofta mina artiklar till honom och han skickade synpunkter.
Den forskarkurs jag gick för honom – och sociologipro-fessorn Joakim Israel – blev nog den viktigaste forskarkursen för mig på flera sätt. Jag har skrivit en artikel om den bok som blev mest betydelsefull och som väckte mina ögon för perspektiv och paradigm, Världen och vetandet sjunger på nytt, som jag bifogar.
Det ledde också till att jag senare skrev en bok som heter Paradigmskifte på gång?
Det blev plötsligt tomt! Nu får jag inte föra in hans födelsedag i nästa års almanacka, som jag gjort sen 90-talet.
Jag måste få berätta en historia.
Kursen som Erland och Joakim hade hette Vetenskap och världsbild. De båda giganterna stimulerade och inspirerade oss doktorander till öppet och kreativt tänkande. Vi fick instruktioner att om vi läste ett visst antal sidor och skrev ett visst antal sidor så skulle vi få 10 poäng för kursen, annars skulle vi bara få 5 poäng. Jag skrev ett examinationspaper som fick rubriken TÄNK OM! … Om kunskapsutveckling ur ett ett-livs- och ett fler-livs-perspektiv (på 95 sidor). Där förde jag in Martinus världsbild med de andliga naturlagarna om reinkarnationen och karmalagen bland annat. Joakim höll i mitt seminarium. Han skällde ut mig å det gruvligaste inför alla på grund av karmalagen. “Menar du att judarna satt i koncentrationsläger för att det var deras egen skuld?” skrek han… Som tur var krävde han inget svar. Det var inte läge för en längre utläggning om karmalagen då. Han hade själv suttit i koncentrationsläger eftersom han var jude.
Jag fick bara 5 poäng trots att jag hade gjort allt som krävdes för 10 poäng. Sen blev det fikarast. Då hamnade jag bredvid Erland. Erland sa att det var pinsamt att Joakim reagerat som han gjorde (Joakim var känd för sina lynnesutbrott inom akademin – han hade till och med slagit studenter). “Och du ska veta”, sa Erland, “att jag tycker att karmalagen är mycket intressant, men det där med reinkarnationen är ett jävla skitsnack!” Efter fikarasten startade andra meddoktoranders seminarier.
Så blev det fikarast igen och nu hamnade jag bredvid Joakim. I förtroende sa han då: “Du ska veta Pia, att jag tycker att reinkarnationen är mycket intressant, men det där med karmalagen är ett jävla skitsnack!”Jag trodde inte mina öron. Två av de mest begåvade lärare jag haft kunde diskutera så ologiskt.
Flera år senare ringde Erland. Då hade han varit på ett Ashram i Indien. Och nu var han också övertygad om både reinkarnationen och karmalagen. Och han frågade mig om Martinus hade skrivit mycket. Jag berättade. Det är en hel del böcker och artiklar. Då sa Erland att han fick ta den läsningen i nästa liv. [1]
Joakim Israel dog för några år sedan, 2001. Han blev aldrig min vän, men jag tyckte enormt mycket om honom och hans böcker och texter – och i synnerhet beundrade jag hans föreläsningar som jag fortfarande har inspelade på flera kassettband.[1]. Han hade faktiskt en föreläsning om reinkarnationen på radion en söndag morgon innan seminariet, så jag visste att han var positiv till den tanken.
Nu får Erland underhålla sina vänner i den andliga världen med sina lärda analyser!
Kvällshälsningar
Pia
Tack Pia för dessa minnen!