TOLKAT av KERSTI WISTRAND
Hej alla djurvänner!
Nu ska jag berätta om mitt livs bästa upptäckt! Jag är mycket stolt och lycklig för jag har fått mycket beröm både av husse och lokala tidningar här i trakten och framför allt många extra ben att gnaga på!
Mitt namn är Hanna och min husse heter Rudolf och jag är uppvuxen hos honom och min matte Sigrid. Jag trivs bra med mitt liv och min familj och är speciellt fäst vid min husse som pratar mycket med mig och tar mig ut på jättelånga skogspromenader. Ända sedan jag var valp har jag varit med honom och letat stenar i terrängen. Ja, det är faktiskt riktigt roligt! Han har massor som han släpat hem från skogarna till sin trädgård och jag är oftast med honom på utflykterna. När vi är hemma brukar jag se på vad han gör. Människorna säger att han hugger och ristar runstenar, vad det nu är för någonting. Han har visst varit intresserad av vikingarnas runstenar sedan han var liten pojke och växte upp i Tyskland.
Jag uppfattar mycket mer än vad människor tror. Jag har ett gott luktsinne och kan lukta mig till saker och ting, t.o.m. olika stenar. Och så kan jag uppfatta bilder från min husse när han tänker. Han är lite märklig för han har ofta olika stenar inte bara i trädgården utan också runt omkring sig som tankar. När det här speciella hände hade han länge gått och funderat på en speciell sten. Han var mycket entusiastisk. Tankebilden av stenen tonade fram tydligare och tydligare och till slut visste jag precis vad han ville ha för att bli glad. Och så kom den där dagen då jag blev så berömd här nere i Blekinge.
Det var en försommareftermiddag och jag följde som vanligt med min husse på hans vandringar ute i skogen. Hela tiden hade han den där stenen i blicken. Han tänkte tydligen bara på den och verkade bekymrad hur han skulle finna den. Jag tycker inte om när han blir så där frånvarande att jag inte känner flödet mellan oss. Därför beslöt jag mig för att skärpa alla mina hundsinnen för att göra honom glad så att han skulle se mig igen. Eftersom jag var en lydig hund brukade jag få springa lös.
Plötsligt kände jag bara på mig: – Var det inte här någonstans jag hade sett den? Jo, här är det! Så sprang jag bort från stigen och rakt in i skogen och där hittade jag nästan exakt den bild som Rudolf tänkt på. Där låg stenen i skogen med lite mossa på. Jag satte mig på stenen. Efter ett tag började husse ropa på mig, men jag satt kvar. Han ropade och ropade. Till sist letade han rätt på mig, kom fram och såg min upptäckt. Stenen jag satt på motsvarade ungefär den bild han visat mig.
Husse såg överraskad ut när han böjde sig ned och skrapade bort mossan:
– Otroooligt, Hanna! Duktig, vovve! Du har hittat stenen som jag sökt efter! Perfekt! Och den är i röd granit precis som den skulle vara. Detta är verkligen råmaterialet till den nya Istabystenen! Ungefär i samma storlek som originalet!
Jag kände mig så glad och sedd av min husse och började skälla och hoppa runt i glädjesdans. Jag fick också vara med när han hämtade hjälp av några andra människor för att föra hem stenen till sin trädgård och där står den nu och väntar på att bearbetas. Jag är mycket lycklig över husses glädje. Och så har jag alltså blivit berömd och hamnat i massmedia!
Bakgrund till historien om Hanna
Naturligtvis kan djur inte tala eller ens tänka som vi. Detta är en fiktiv tolkning av dels ett tidningsurklipp, dels ett mejl från Alf Ronnby, som arbetar i gruppen ”Istaby historia- Hariwulfas drabanter” för att få en kopia över byns runsten som idag står på Statens historiska museum i Stockholm. Så här skriver Alf Ronnby:
”Som akademiker brukar man inte falla allt för lätt för sagor, men det kan ju tänkas att Hanna har förstått mera av diskussionen kring Istabystenen som vi haft med Rudolf och kanske också sett bilder vi har på originalstenen. Eller så är alltsammans bara tillfälligheter – men kul!”
Mina tankar
Den person som levt nära en älskad hund har säkert många speciella minnen att berätta. Dagens tamhundar (Canis lupus familiares) har sitt ursprung i den grå varghunden (Canis lupus), som fanns för 15 – 33 000 år sedan. I Sverige finns 950 000 hundar, vilket innebär att vart femte hushåll har en hund. Hundarna, som levt i människans närhet i mer än 15 000 år, har anpassat sig till människan och kan vara starkt empatiska. De känner lätt av sin mattes eller husses känslor och kan reagera starkt på dessa. Är någon familjemedlem i sorg kan somliga hundar springa fram och t.ex. slicka den sorgsnes händer.
En del hundägare påstår t.o.m. att deras hundar är telepatiska. Och varför inte? Forskare menar att hunden förstår oss bättre än vår släkting schimpansen och s.k. ”djurviskare” säger sig kunna kommunicera med djuren via ömsesidiga bilder. Samma uttalanden kan man ibland finna hos naturfolken. Det är på detta jag bygger Hannas berättelse ovan. I följande artikel kommer jag att berätta om djurviskare.
Forskningen kring hundar och vad de förstår har varit stor under det senaste decenniet. Enligt forskaren Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, kan en hund lära sig räkna och skilja mellan substantiv och adjektiv. Han menar att det finns hundar som kan lära sig namn på flera hundra föremål. Här kan du läsa mer: Människans bäste vän förstår mer än du tror (DN) och Från forskningsfronten.
Enligt Julian Kaminski vid Max Planchs institut kan hundar presenteras ett föremål av sin matte/husse och sedan hämta ett likadant. Kaminski anser att det innebär ett överförande av en förväntan från ägarens sida. [1] Rupert Sheldrake har visat att hundar ibland känner på sig när deras ägare är på väg hem men ännu några kvarter hemifrån. [2]
Till sist ytterligare en otrolig hundhistoria om den två och ett halvt år gamle taxen Sam, vars husse, Teddy Crockarell bosatt i Tennesse, gick bort i cancer våren 2008. Sam försvann hemifrån, vilket han aldrig gjort tidigare, och ingen visste var han var. Några dagar senare ägde begravningen rum. Familjen var samlad utanför kyrkporten, när taxen plötsligt dök upp, ensam och darrande i hela kroppen. Kyrkan låg en mil bort och hunden hade aldrig sprungit bort eller varit där tidigare. Så vad hade egentligen hänt? Du kan läsa hela historien här (3).
Kersti Wistrand
Noter:
1. Peratt, Börje, Tolv sinnen, s 107. Andra upplagan 2015. Visams förlag.
2. Peratt, Börje, Tolv sinnen s. 137. Se ovan. 3. Denna historia finns återberättad i Tolv sinnen, s.184.
