Peter Stormare om Gud

Vi träffade Peter Stormare på ett hotell i Stockholm kring 2002 för att diskutera ett filmprojekt. Det som slog mig var hans ödmjukhet och öppenhet. Han var alls inte märkvärdig, en ”grabb uppväxt i Bollnästrakten” som gillade spela gitarr på pojkrummet och diggade rock.

Några månader efter första träffen skulle Ritva och jag bli inbjudna till en spelning med hans nybildade band. Jo det var en dröm han ville förverkliga.

Den världsberömda Hollywoodskådespelaren och Dramatenaktören Peter Stormare har satt fingret på en viktig sak när han formulerade följande: ”Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen där jag vandrar fram och tillbaka i en monolog skrikandets svordomar och könsord för att avsluta denna monolog med att sätta mig på en hink och uträtta mina naturbehov. Ingen i Sverige skulle reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande. Men om jag stillsamt konstaterar att jag i likhet med de flesta andra människorna på jorden, tror på Gud, så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag.”

I en intervju i Aftonbladet för Zendry Svärdkrona berättar Peter bland annat om sin tro. Den här artikeln bygger på saxade kommentarer om just det. Man kan tycka att replikerna är ryckta från ett sammanhang. Jag som gjort det ser hans tankar som universella och oavsett kontext.

Peter Stormare är troende. Djupt troende. Och han talar sig varm om den Gud han tror finns. Trots att han själv – ja, Stormare alltså – upplevt både tunga tider och svår smärta.
– Det finns en mening med allt, säger han nästan lättsamt.

… Felet med oss människor är att vi tror att vi är de enda som någonsin funnits och att allt är gjort bara för oss. Och att allt som händer bara händer för oss.

– Varför jag är på jorden vet jag inte. Men jag tror att om 16 generationer kanske det finns en mening. Allt hänger ihop och får en mening. Jag tror att man kan hjälpa människor i härjade delar av världen genom att sända positiv energi. Men vi har förlorat sammanhanget, och beter oss som om vi aldrig skulle dö, så ska man tänka på en sak: Vet du vad din mormors mor heter? Oftast vet man inte det. Då känner man så här: Om två generationer kommer ingen att veta vem du är heller. Och om två generationer kommer ingen att veta vem jag är heller.

Peter Stormare knackar på sin panna.

– Min mamma sade åt mig att tänka positivt. Men det är svårt att tänka positivt i Sverige. Men säg till dig själv: ”Jag tror”. Då händer det. Men man får inte stänga av. I vardagslivet har vi stängt dörren som gör det möjligt att tro. Jag tror på Gud, folk får tro på vad de vill, men man måste tro att det är möjligt.

Saxat av
Börje Peratt