Bushmännens trancedans, överskuggar enligt antropologerna andra danser. I trancedansen mobiliseras universums krafter, som kan ge sig uttryck i helande förmågor och visioner hos deltagarna.
TEXT: Kristina Anjou och Kersti Wistrand
Idag finns cirka 100 000 bushmän, världens äldsta nu levande folkgrupp med anor 100 000 år bakåt i tiden [1]. Inom deras område i Kalahariöknen i Botswana (södra Afrika) fann de vita under 90-talet världens största fyndigheter av diamanter. Bushmännen har sedan dess hänvisats till reservat, där deras ursprungliga levnadssätt och kultur har tvingats till påtaglig förändring. Den sydafrikanske författaren Laurens van der Post (1906-96), som växte upp med en bushmankvinna som barnjungfru, tillbringade tid hos dem och kunde tala deras språk. Nedanstående beskrivning är hämtad ur hans bok ”Det glömda folket i Kalahari” (2).
Van der Post såg många olika slags danser hos bushmännen, men fäste sig särskilt för tre: ”den lilla hungerns dans”, som uttryckte Bushmannens behov av föda (beskriven i föregående artikel); ”tacksamhetens dans” för att tacka det djur som låtit sig dödas för att de skulle kunna överleva; ”den stora hungerns dans”, trancedansen som helade och gav inre andlig näring. Trancedansen pågick mycket längre tid än alla andra typer av danser.
Bushmännens trancedans
Bushmannens trancedans framkallar ett medvetandetillstånd, som är frivilligt. De upplevelser man har under denna form av trance kommer man klart och tydligt ihåg efteråt. Det kan röra sig om ett bestämt mål: man har att möta en speciell kraft eller utforska andra medvetandenivåer och andra världar, som man efter trancen kan berätta om. Denna typ av trance kan sägas vara en form av religiös extas. Dess motsats är den s.k. besatthetstrancen, som oftast är ofrivillig och alltid omedveten. Under den senare uppträder personen på ett annorlunda sätt eller talar annorlunda och minns ingenting av detta efteråt.
Så här berättar Laurens van der Post om den trancedans som han var närvarande vid i Kalahari 1954:
”Den stora dansen började klockan fyra en eftermiddag när molnen tornat upp sig som väldiga tempel på en himmel som lystes upp av blixtrarnas uppenbarelse, och slutade inte förrän omkring midnatt när de första tunga regndropparna började falla. Den dansades i cirkel av männen runt den fladdrade elden. Kvinnorna satt runt om i ytterkanterna utanför cirkeln. De sjöng och klappade i händerna, försåg de dansande männen med rytmen. Männen förstärkte rytmen genom att stampa med sina bara fötter i den scharlakansröda Kalaharisanden och svischa med skramlor som de bundit runt sina anklar. Gång efter annan hoppade en av de äldre kvinnorna upp och bröt sig in i den heliga cirkeln för att uppmana männen att ytterligare anstränga sig tills klimax nåddes.
Medan jag stod ensam och en bit ifrån och betraktade dem tycktes hela naturen få liv och börja delta i dansen och dess vädjan till universum att stilla en fruktansvärd hunger. Åskknallarna blev oändliga, lejonen började plötsligt ryta, strutsarna dånade fram sina läten, den svartbenta strandpiparen pep fram sitt djuphavsläte, hyenorna ylade och schakalerna skällde som om de vore en ödets kör, ditsända för att förstärka musiken och bönen om stillande och helhet. Rytmen från fötter, händer och röster blev så kraftfull och regelbunden att det lät som en stor tidsmaskin. När jag fjärran från Kalahari, lyssnar på mina bandinspelningar så här långt efteråt låter ljuden inte alls mänskliga utan de påminner snarare om de enorma pistonger som driver ett fartyg i full fart framåt.
Vid detta tillfälle valde helbrädgagöraren att lägga sina händer på de sjuka. Han pressade dem hårt mot de värkande kropparna innan han drog dem uppåt och till hjässan på de värkande huvudena. När händerna lämnade dem, utstötte han det utmanande skriket från den djurande som sjukdomen associerades med. Just då förändrades musiken. Vansinnet lämnade den och en stämning, fylld av
den mest ömma och fina medkänsla, tog över. — Och jag förstod att utan kärlek och medkänsla kunde det inte förekomma något helande.
Ytterligare en dans- och sångcykel påbörjades för att föra helbrädgagöraren tillbaka till det närvarande från den krafternas underjord som han djuplodat och frigjort för att hela. När han slutligen öppnade sina ögon och vattnet från ett dussintal strutsäggskal hälldes ned i hans upptorkade strupe var hans blick den äldsta jag någonsin sett hos en människa och hans ansiktsuttryck det hos en pilgrim som aldrig kunde berätta för de andra vart och hur långt han hade färdats den där natten.”
van der Posts tankar om trancedansen
Laurens van der Post, som upplevde denna dans för drygt sextio år sedan, tycks aldrig intervjuat någon bushman om vad de upplevde under dansen. Eller så har han gjort det och i respekt för dem inte berättat om detta. Så här har han kommenterat sin upplevelse av dansen:
”Jag förstår varför dansen tvunget måste vara så länge. Utmattning var för helbrädgagöraren det som droger är för psykiatern, ett sätt att minska medvetandenivån och sinnets självsvådliga hämningar, så att de omedvetna krafter och de instinktiva makter som står till allt livs förfogande kunde stiga upp utan hinder och bli frigjorda genom helbrädgagöraren. Vad dessa krafter är kan jag inte definiera och jag skulle aldrig vara så dumdristig att jag skulle våga mig på att ge mig på och beskriva dem på något annat sätt att teckna deras uttryck. Att döma av dem var de lika storslagna som de var farliga och endast denna utdragna och högst disciplinerade dansritual kunde först behärska och sedan omvandla dem till läkekrafter. Faran var förstås störst för helbrädgagöraren själv. Han var åskledaren för den väldiga storm av urtidsenergi som hade frigjorts och när helandet var uppnått föll han medvetslös till marken.
Jag kan intyga att jag i slutet av dansen förstod varför helighet och detta att vara helig var en och samma sak, precis som jag och alla de andra runt omkring mig hade känt oss som en enda kropp den där kvällen.”
Forskaren Keeneys tankar om trancedansen
PhD Bradford Keeney är amerikansk professor i antropologi och har specialiserat sig på healingtraditioner inom olika kulturer. Han är även utövande terapeut med bl.a. bushmännens sång- och danstekniker som underlag. Keeney har under de två senaste decennierna tillbringat lång tid i omgångar hos bushmännen och initierats i deras heliga danser. Han säger (3):
” N/om-kxosi, dvs. medicinmannen/shamanen hos bushmännen känner väl till det ”kollektiva medvetandet” och man kan säga att enhetsupplevelsen (jfr med van der Posts uttryck ”alla blir som samma kropp”) är hjärtat och själen i deras healingarbete. Den starkaste upplevelsen är den då ens medvetande tycks glida in i andra djupare medvetandetillstånd och in i ett område av tillvaron där man får kontakt med bl.a. förfädernas kunskaper. Ibland kallar bushmännen själva denna domän för ”ett klassrum”, där du erhåller kunskap. Det är visionärt och absorberas direkt som bleve det nedladdat. Här finns sånger, danser, information om växter, pärlarbeten och annat. Bushmännen träder under trancen in i det kollektiva undermedvetna och laddar ner kunskaperna genom en upplevelse som känns i hjärtat.”
Bushmännen menar att det gudomliga är källan till alla ting, såväl goda som onda. Alla sjukdomar kommer från Kaoxa, den store Anden, som ger dem till den mindre guden Kauha, som ger dem till andar som i sin tur kan skjuta pilar med sjukdom till de levande. Helarens arbete är att sända dessa energier tillbaka till Kauha.
Artikelförfattarnas reflektioner
Som kvinnor och barnaföderskor fascineras vi över den mäktiga kraft som finns i tillvaron. Denna urkraft tycks genomströmma samtliga trancedansare och förena dem i en upplevelse tillsammans med den omgivande naturen; en upplevelse som vore de en enda gemensam upplevande själ genomströmmad av kärlek och vishet och som helar och stärker dem. Det påminner mycket om den upplevelse av ”villkorslös kärlek och all världens kunskap” som en del nära dödenupplevare berättar. Även mystiker inom olika religioner rapporterar om detta.
Det känns stort att kunna stå i växelverkan med naturen och uppleva den inifrån, en fundamental upplevelse som vi västerlänningar i vårt moderna samhälle fjärmat oss ifrån. Vi betraktar istället naturen utifrån, objektifierar och överutnyttjar den.
Bushmännen kallar denna kraftfulla energi, som de får del av under trancedansen, för n/om. Den tycks ha likheter med indianernas wakan och orenda, termer som brukar översättas som ”medicin” eller ”andlig kraft”. I följande artikel presenteras N/om Tchai, bushmännens medicindanser, samt intervjuer med bushmännen om deras egna upplevelser under dansen.
Kristina Anjou och Kersti Wistrand
Kristina Anjou är mor till fyra döttrar och har tolv barnbarn. Hon har stort intresse för gudinnor, natur och naturfolk samt balansen mellan manligt – kvinnligt. Är även inredningsarkitekt och konstnärinna samt intresserad av shamantekniker och visualiseringsmetoder.
Referenser:
1. DN, svensk genetisk forskning LÄNK: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/bushmannen-varldens-aldsta-folk/
2. van der Post, Laurens och Taylor, Jane (1984). Det glömda folket i Kalahari s.168-169. Bokförlaget Foum, Stockholm, 1988.
3. Combs, A & Krippner, S. Googla and the Social Brain.
För den intresserade rekommenderas även följande litteratur:
Keeney, B (2005). Bushman Shaman. Vermont: Destiny Books. Rochester.
Keeney, B (2007). Shaking Medicine: The Healing Poser of Ecstatic Movement.Vermont: Destiny Books, Rochester.
