Bördiga jordbruksslätter har inom olika kulturer varit förbundna med starkt kvinnliga aspekter.
Hur förhåller det sig i Östergötlands historia?
Kersti Wistrand gör en religionshistorisk tillbakablick i fyra artiklar.
Foto: Ritva Peratt
Stenålder
Den sista inlandsisen smälte för 12000 år sedan och lämnade efter sig en stor sötvattensjö, som täckte hela östgötaslätten. Landet höjdes och den Baltiska issjön drog sig sakta tillbaka och människor kunde flytta in. De äldsta spåren av människans tillvaro i Östergötland har sitt ursprung i äldre stenåldern. I Malmslätts närhet har man funnit rester av en husgrund med en härd och flera kokgropar som visar på aktiviteter här för mer än 9500 år sedan. Områdena kring Tåkern och Omberg har varit befolkade minst lika länge. Människorna var bofasta, men tycks ha rört sig över stora områden i jakt på säl. Kontakt tycks ha funnits mellan nuvarande Öster- och Västergötland via vattenlederna Vättern och Motala ström.
Under yngre stenåldern visar fynden att åkerbruket gjort sitt inträde i hela landskapet. I Dags mosse i närheten av Omberg har arkeologerna grävt ut en pålbyggnad från 3100 f.Kr. Kanhända har den fungerat som kult- och samlingsplats för Ombergsbygdens stenåldersfolk, som även lämnat spår av boskapsskötsel efter sig.
(Karta Tacitus.nu)
Bronsålder
Under bronsåldern (ca 1700 – 500 f.Kr.) har klimatet blivit varmt och gott. Landskapet var mest befolkat i västra delen, varifrån odlingen tycks ha spridit sig österut alltmer, vilket framgår av de många hällristningar som återfunnits. En del av dessa har anknytning till den då rådande fruktbarhetskulten och anses vara tillkomna i rituellt magiskt syfte. Förutom solar, skepp, hjul och hästar finns stora eregerade penisar(fallossymboler) ibland i sakral sammansmältning med en kvinna. Från de flesta gamla jordbrukskulturer i historisk tid finns spår av hur jorden och himlen hölls heliga. Hos många skilda folkslag världen över uppträder Himmelsguden som make till gudinnan Moder Jord, som han omfamnar och befruktar med sitt livgivande regn. Moder Jord skänker växtlighet och dagligt bröd, men tar också människan i sin famn då döden slutligen infinner sig.
Jorden likställdes med livmodern och plogen med manslemmen. Rituella samlag tros ha utförts på de plogade åkrarna för att dessa lättare skulle grönska och ge god skörd. Vem vet, kanske dök fruktbarhetsgudinnan Freja (som betyder härskarinna) och hennes tvillingbror Frej (härskare) först upp i kulten såsom varande mer mänskligt nära representanter för Moder-Jord- och Fader-Himmel-principen? Frej och Freja betraktades som barn till dessa. Präster, prästinnor och kultiska äktenskap tycks ha varit förbundna med dem.
Jordbruket anses ha upptäckts av kvinnorna som med sin vakna observationsförmåga såg hur frön föll och spirade, allt medan mannen var på jakt. I början av varje jordbrukskultur har kvinnorna spelat en dominerande roll (ibland matriarkat och starka Moder Jordgudinnor), men troligen blev männen ganska snart behjälpliga att odla marken. Kanske var det just balansen mellan det kvinnliga och manliga som gav samverkan och fred i den gamla jordbrukskulturen.
De första domarringarna och skeppssättningar tillkom under denna tid.
Järnåldern
Under 400-talet f.Kr. inträder en klimatförändring med solfattigt, kyligt och fuktigt klimat, som ger missväxt och mindre skördar. Andra egenskaper måste till för överlevnad: handlingskraft, stridsduglighet, mod och erövringslusta. För att beveka jordens fruktbarhet utför troligen människorna nu rituella blodsoffer. Mellan 400 – 550 e. Kr. äger folkvandringen rum, många gånger orsakad av brist på föda. Fornborgar börjar uppföras till försvar mot inkräktare under folkvandringstiden. I Östergötland finns 130 fornborgar. En förskjutning äger rum från dikotymi med en helhetssyn och samverkan till ett härskarsamhälle med strävan efter dominans och personlig vinning, även om den enskilde individen under vikingatiden var underordnad ätten.
Bristen på koppar och brons tvingar fram järnhanteringen. Järnåldern inleds. Järnet fanns i myrmalm och rödjord och utvanns i tättslutna gropungnar i jorden.
Vikingatid
Uthamrade järnstycken fraktades fram längs åsar och vattendrag ned till Mälaren, och skeppades vidare från svearnas Birka. Vikingatågen börjar. De krigiska asarna Oden och Tor börjar dyrkas, medan de vaniska gudinnorna och de sejdande völvorna kommer i skymundan. Völvan var en ansedd kvinna som innehade ett viktigt ämbete i jordbrukssamhället. Iklädd en speciell dräkt med kattskinn och bärande en völvestav sjöngs hon i trans av nio kvinnor och kunde sedan berätta om det kommande årets skördar, giftermål och födslar i byarna. Under vikingatidens senare del, kanske under inverkan av kristendomen, började hon dock förlöjligas av männen och hennes ämbete försvann.
Samhället har kommit in i en ny fas, där de manliga och kvinnliga principerna inte balanserar varandra som tidigare.
Sverige var ännu inget enat rike under vikingatiden. Man kan tala om tre maktcentra med tre regenter. Förutom de sjöfarande svearnas kung finns det ytterligare två kungar som härskade på de två bördiga jordbruksslätterna med kalkhaltig moränlera i nuvarande Väster- respektive Östergötland. Där fanns boskapsuppfödare och jordbrukare, men inga eller få långväga sjöfarare. Kvinnans ställning tycks enligt de gamla vikingasagorna fortfarande ha varit relativt stark, såvida hon inte var träl, men kom kanske mer i skymundan i Svearnas rike, där vikingamännens sjöfart var dominerande och likaså kulten av de gamla manliga asarna.
Övergången vikingatid – medeltid
Idéhistorikern och journalisten Maja Hagerman tar i sin bok ”Spåren av kungens män” (1996) upp arkeologiska fynd från tiden under skiftet mellan vikingatid och medeltid, då Sverige blev ett kristet rike. I den äldre fasen gav gårdsbebyggelsen i slättlandskapet intryck av enkelhet, öppenhet och jämbördighet. Skillnaderna mellan fattiga och rika tycks inte ha tagit sig samma uttryck som i vår tid. Huvudbyggnaden var ett stort långhus med plats för både människor och djur. Där rymdes också förråd av gårdens produkter. Där samsades herrar och tjänare och de tycks ha ätit maten tillsammans vid samma eld, även om herrarna, enligt sagorna, suttit närmast elden och tjänare och de egendomslösa längre bort. Husväggarna var gjorda av flätade vidjor och lera och bars upp av stora stolpar. Taket var av vass eller råghalm.
En intressant aspekt är att byarna flyttades runt i markerna alltsedan de bildades vid vår tideräknings början. De flyttades regelbundet med 100-300 års mellanrum. Man vet inte orsaken, men kanske berodde det på att boskapens skulle ledas ut på nya marker och de tidigare gödslade områdena skulle kunna tas i anspråk för jordbruk.
Under århundraden 1000 till 1100 upphör dessa förflyttningar av byarna i slättlandskapen. Den nya fasta platsen ligger nära odlingsbar mark, men denna har en annan jordmån än tidigare och man anar sig till att andra jordbruksmetoder kommit in i bilden. Ett väldigt språng i utvecklingen tycks ha ägt rum på kort tid. Man kan tänka sig att stormännen uppbackade av kungar, fick kunskaper om nya system att bruka jorden och nya redskap. De traditionella långhusen försvinner och delas upp på flera olika byggnader. De som stod bakom allt detta var de jordbrukskunniga cisterciensermunkarna, som invandrade från Frankrike, bröt ny mark och lärde ut ett mer modernt jordbruk.
Kristendomens intåg
När kristendomen först predikades i Östergötland är inte känt, men enligt Åke Ohlmarcks tolkning av Rökstenens runskrift från 800-talet, måste ett blotoffer till Tor göras, emedan hustrun till Vamund av Ingvaldingarnas släkt, en viktig man i bygden, låtit döpa sig till kristen tro. Texten börjar:
Efter Vamund står runorna,
men Varim målade dem,
far åt dödsvigd son,
—
Sägom ungfolket
vem av Ingvaldingarna
som gäldad blev för hustruns dop
(egentligen husl -sakrament).
Möjligen besökte missionären Ansgar orten Rök i närheten av Omberg på sin väg från Kalmar upp till Svearnas rike och kanske han döpte just denna kvinna. Äktenskapen på denna tid ingicks inte av kärlek utan av praktiska skäl för att få större egendomar eller för att skapa fred mellan ätter. Kanske såg denna kvinna sin självständighet i att protestera och bryta sig loss från sin make och samhällets gamla tro och istället anamma Vite Krist, vars lära visade på att äktenskapet var instiftat av Gud och skulle vara livet ut. Kanske hade hennes man flera frillor, dvs stadiga älskarinnor vars barn hade arvsrätt efter sin far. Kanske hade han ”satt ut ett nyfött barn i skogen”, något som var brukligt om mannen inte ville ha det. I vilket fall som helst har, enligt Ohlmarcks tolkning, hennes make Vamund med sitt liv fått sona hennes svek mot asagudarna och hans far fått den makabra uppgiften att måla de magiska runorna röda med hans blod.
En del kvinnor hade alltså något att vinna genom kristendomens lära, medan andra fick betala med sina egna liv. De kvinnor och (män) som ägnade sig åt sejdande, runmagi och andra ”trolldomskonster” (t.ex. synskhet) avrättades enligt de nya lagarna som kom till och där Västgötalagen är den äldsta från 1200-talet. Några århundraden framåt i tiden skulle också häxprocesserna ta vid, där katolska kyrkan stod för tortyr och dödsstraff. Kristendomen hade sitt ursprung i en kultur, där mannen och hans roll i samhället dominerade. Uttrycket ”Kvinnan tige i församlingen” skulle komma att göra sig gällande alltmer.
Stormännen var mycket rika och lade genom giftermål och arv stora arealer mark under sina gårdar. Deras kvinnor spelade en stor och viktig roll i kristendomens intåg på jordbruksslätterna. De ville ta del av klostrens kunskaper om läsekonst, litteratur och medicinalväxter och om de inte blivit änkor med makt att själva bestämma, övertalade de ofta sina makar att donera jordgods till munkarna. Cistercienserna arbetade mycket praktiskt med skogsröjning, nyodling och sådd. Deras kloster var självförsörjande och med många lekmän anställda. Varje storman lät uppföra en kyrka som statussymbol för att visa att han följde med sin tid. Kyrkorna ligger tätt på Östgötaslätten.
Den katolska kyrkans organisation infördes sakta men säkert och bredde ut sig alltmer. Kung Sverker i Alvastra upplåter på 1100-talet mark till det första cistercienserklostret och under samma århundrade blir Linköping biskopssäte med egen domkyrka.
Efter många småkrig mellan östgöta-, västgöta- och sveakungar, förstörs till slut det sista fästet för den gamla vikingatron, beläget i Gamla Uppsala. Genom katolska kyrkans organiserande och skattupptagning med tionde till kyrkan, enas Sverige till ett rike. Folkungaätten från Bjälbo i Östergötland blir kungasläkt i det enade Sverige med Birger Jarl som dess förste ledare på 1200-talet.
K. Wistrand
Ovanstående är delar ur en blivande bok om kvinnohistoria, men anpassade till Östergötland.
Copyright: Kersti Wistrand
Kommande artiklar
Del 2: Östgötaslätten med tillbakablickar: för 60 år sedan samt en kort repetition om första bosättarna fram t o m kristnandet – exempel på matriarkat: The 13 Grandmothers legend och idag – Omberg och gudinnan Omma – Heliga berg, Omberg:heligt berg under bronsåldern? – Kamp mot miljöförstöringen
Del 3: Religionshistorik: Indianska visioner på heliga berg – visionära konstnärer på Omberg
Del 4: Kvinnliga pionjärer med inspiration från Omberg – Heliga Birgittas uppenbarelser – Ellen Key nytänkande och pionjärskap angående hennes syn på kristendomen.
För den som vill fördjupa sig mer, rekommenderas:
Litteratur:
Baeksted, A, Nordiska gudar och hjältar. Forum, 1990.
Davidson, H R E, Nordens gudar och myter. Prisma Magnum, 1985.
Hagerman, Maja, Spåren av kungens män. Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Rabén Prisma 1996.
Näsström, Britt-Mari, Nordiska gudinnor- nytolkningar av den förkristna mytologin. Bonnier, 2009.
Ohlmarcks, Å. Fornnordiskt lexikon. Tiden, 1993.
